Myckelgensjö 2025
Smultronställen är till för att delas, det tycker åtminstone jag! Men så delar jag ju till och med mina svampställen med rätt personer! Och familjerna Wessinger och Mohlin är definitivt värda att dela både glädje och svårigheter med. Vi har pratat om en tältning i Myckelgensjö i två år, ända sen Susanne drog ihop den lyckade campingen i skolskogen. Nu - äntligen- hittade vi rätt tillfälle, och fick med oss Jennifer med barn dessutom.
I en väderprognos fylld med regn och åter regn valde vi de enda soliga dagarna och sa "vi kör". Sol betydde däremot inte automatiskt värme. När vi nådde den vackra stranden blåste det kallt och i tröjor och jackor gick vi på rundtur. Det var ju ändå inte läge för bad! Killarna spanade in näckrosdammen. Susanne stannade och läste alla skyltar på sagoslingan. Jag tog en massa bilder och upprepade säkert hela tiden "men visst är det väl fint här?" För det är det! Med vattnet, branten, de grå timmerbyggnaderna. Barnen sprang glatt från hus till hus, upptäckte och fantiserade. Huset med två våningar var mest spännande och till och med Svea mindes faktiskt stunder från när hon var där som mycket mindre.
När vi bestämt oss för att tälta på samma ställe som förra gången började dagen närma sig lunchtid. Susanne föreslog lunch vid forsen där det kanske skulle blåsa mindre. Det visade sig vara ett genidrag! Forsen var vindstilla, härlig och spännande. Killarna plockade genast fram spön och drag och Susanne tog på sig ansvaret som fiske-hjälpare i egenskap av mest erfaren och intresserad. Jennifer och jag fixade eld och plockade fram korv istället, och så fortsatte jag med uppdraget som paparazzi. Det tog inte lång tid förrän första abborren var fångad - av William. Strax därefter drog Alfred upp en, och sen en till. Tre fiskar att laga till middag! Vi la dem på kylning i en påse i forsen.
Jag hade med mig underhållning till de som inte ville fiska, eller som hade fiskepaus under lunchen, också. Pennor som kan måla på alla möjliga material. Vi roade oss allihopa med att måla vedträn och pinnar som barnen placerade ut som roliga överraskningar i skogen.
Efter lunchen skulle tältet resas. Vår stora tipi där alla nio skulle rymmas, med Jennifer och Melker valde att skapa en mysig camping i sin bil istället. Jag Pysslade på med tältet, med ivrig hjälp där det behövdes, och sen började Svea och Mira inreda med madrasser och sovsäckar. Under tiden pumpade killarna upp SUP-arna. Oj vilka äventyrare vi kände oss som, när coola tältet, tre SUPar och några fotbollar låg samlade vid lägret. 
Jag tänker ganska ofta på böckerna av Enith Blyton som jag slukade när jag var ungefär i samma ålder som killarna. Eller jag började väl läsa dem i ettan eller tvåan, men det fanns många och de räckte länge! I de böckerna ger sig de självständiga barnen alltid ut på coola äventyr. De cyklar, tältar, badar och åker båt. Upptäcker hedar och öar, äter matsäck och spanar på bovar. De barnen blev mina idoler. Inte bara George, Julian, Dick och Anne i femgänget utan även barnen i serien Äventyrens ö, De Sju, Kvartetten, Vi sex, Tvillingdeckarna med flera. När jag såg alla ungar paddla iväg på sjön, då tänkte jag att nu är de nog fyllda av den där känslan av frihet och äventyr som jag fick av böckerna. Nu är det våra barn som tar för sig av livet!
Sex huttrande barn kom efter en god stunds paddling tillbaka till middag, eld och fotbolls-EM. Killarna slängde i sig hamburgare och hittade sen ett annat gäng tältande killar att spela fotboll med på riktigt istället för att bara titta på det på en platta. Det hördes snart skratt och skrik bakom timmerhusen.
Svea tröttnade också på fotboll efter en stund och traskade med mig till stranden när jag gick för att diska. Där sken solen mjukt och vinden fångades av träden bakom ryggen. Jag slog mig ner i sanden och såg på när Svea plaskade och lekte, och snart dök även killarna upp.
"Men, abborrarna, vi har ju glömt dem i vattnet!" Klockan började bli nattning, Alfred låg i tältet och varvade ner, jag tänkte att de andra kan få promenera men vi stannar kvar i tältet. Men oj så pigg man kan bli när kompisarna är på väg att göra något som man själv missar. Både Svea och Alfred piggnade till och vi hakade på en prommis i den mjuka kvällssolen. Svea och Mira stannade vid badplatsens gungor. Resten av gänget traskade vidare till forsen. Glada killar sprang före och plötsligt låg de gömda och skrämde oss. Om jag varit lite trött innan piggnade jag definitivt till av flera adrenalin-injektioner!
När vi kom tillbaka till badplatsen hade tjejerna dragit sig tillbaka till tältet men solen låg så vackert vid horisonten och killarna bestämde sig för ett bad. Knotten surrade och bet. Jag satte mig på en gunga och tittade på den vackra scenen. Fyra äventyrspojkar en junikväll, som är precis i nuet och badar tillsammans. Det skulle platsa i vilken roman som helst!
Så var det till slut dags att traska hemåt. Lite blötare, kallare och tröttare. Krypa in i vår stora Tipi. Få Svea att varva ner trots att hon var omgiven av kompisar. Hon rullade och bökade och pratade men sekunden hon blev stilla sov hon, och snart sov jag också. Det blev en ganska kall men ändå bra natt i tältet.
Inte förrän efter sju vaknade Svea och jag! Alfred som brukar vara morgonpigg sov fortfarande gott vid sidan om sitt liggunderlag. Vi gick på dasset en alldeles nystruken morgon och hörde tranorna trumpeta i bakgrunden. En efter en dök de andra upp. Först Mira och William. Alfred sov till nästan åtta! Elden brann, långbordet dignade av frukost, jag kokte gröt på köket och vi lagade toast så det stod härliga till. Bara en sak saknades - kaffet som jag glömt på köksbänken när vi åkte hemifrån! En mindre katastrof som inte fick lov att lägga sordin på idyllen. Men visst saknade kroppen sin vanliga morgonkopp. Så fort killarna ätit sig mätta tog de sina farkoster och gav sig ut på sjön. Tillbaka till friheten och äventyret!
Dagen blev solig och varm. Hela tjej-gänget ville ner till stranden men äventyrs-ligan var fullt upptagna med att fiska gädda från SUP. De hade inte tid för sol och bad. Mira och Dvea gungade och rätt som det var hade Svea tappat sin lösa tand. Hon såg genast väldigt stor ut! Sent vadade vi ut på bryggan. Vattnet var kallt och träet varm. Vi la oss och pratade och kände solen mot kroppen. Svea hoppade i och ur vattnet och när Susanne kom fick Svea sällskap.
Så närmade sig äventyret sitt slut. Tält och SUP-ar packades ihop, bilar fylldes, blöta kläder samlades ihop från bänkar och grenar. Vid det här laget hade jag enorm kaffe-abstinens och önskade att semester innebar att även en mamma slapp städa, plocka, diska och hålla efter var hon än är. Att stanna och fika på gammelgården var inte bara ett mysigt avslut, det var ett absolut behov för att hälla koffein i blodet innan bilresan hem. Dessutom är gammelgården så vacker och mysig! Det blev glass, gruppbild och ett väldigt snabbt besök i museet för några i gänget. Sen sa vi hejdå och satte oss i olika bilar. Det tog inte lång tid innan jag hörde en duns från baksätet. Svea hade somnat och vattenflaskan hon höll i händerna hade ramlat och landat på korken (som tack och lov var stängd). Pro! Konstaterade Alfred. Sen somnade även hann och vi
