Vi öppnar nya dörrar, skapar nya världar
"Mamma, förut visste jag inte att jag kunde läsa bok när ni läste för mig men nu bara kommer det bokstäver och ord från min kropp!"
Lilla ljuvliga Svea. Som kan sätta ord på dina känslor. Du som växer så fort. Du som tänker och känner så mycket. Du som har ett otroligt tålamod när det är någonting du vill. Nu har du läst din allra första bok. En mening - senare en sida - per kväll. Bokstav för bokstav. Första sidan fick jag hjälpa dig med viss bokstäver. Snart lärde du dig allihop och jag fick hjälpa dig sätta samman dem till ett ord. Snart hörde du själv ordet när jag upprepade bokstäverna och jag hjälpte bara till att säga dem högt. Till slut började du själv höra hur bokstäverna bildade ett ord och hur orden bildar meningar. Än så länge läser du inte själv. Vi hjälps åt att pussla. Bokstav för bokstav. Ord för ord. En mening eller en sida per kväll. Med ditt ditt tålamod plöjer du snart böcker på löpande band!
Det var för några veckor sedan som jag började kryssa i telefonen varje kväll Alfred läste högt för mig. Vi ligger tätt intill i hans säng. Först läser jag för honom. Sen läser han för mig. När bokstäverna är stora går det lätt. Lättare för varje kväll dessutom. Jag märker hur han lyssnar på vad han läser. Hur han förvandlar bokstäver till ord innan han uttalar dem högt. Hur han känner igen hela ord och slipper staka varje bokstav. Jag tror vi tycker mycket om det båda två.
"Efter tio kryss får du en ny bok" sa jag.
"Jag vill också läsa" sa Svea.
Så nu har jag två läsande barn. Två läsare som redan fått två nya böcker var. Tjugo kvällar med högläsning. Igår plockade Alfred själv ner "Axel och Omar" medan jag låg inne hos Svea och läste. Jag hörde honom läsa högt för sig själv. Bläddra och bläddra. När jag kom hade han nästan tagit sig igenom hela boken. Trots att krysset bara kräver 3 sidor än så länge. Det gör mig så glad.
På kropp och själ hade de nyligen ett avsnitt om "Att skriva som terapi". Då tänkte jag på mina tankeböcker. Min blogg. Min bok. För mig har skrivandet absolut varit terapeutiskt. Ett sätt att plocka ut tankarna ur huvudet och stoppa dem i en bok istället. Genom livet har skrivandet sett väldigt olika ut. Jag har tankeböcker som bara är fyllda med elände och ångest, där alla härliga stunder tagit plats i verkligheten men aldrig fastnat på papper. Jag har andra böcker där små dagboksanteckningar, illustrationer och urklipp tagit mer plats än jobbiga tankar och där ivriga framtidsdrömmar samsas med vardagsbryderier. Bloggen startade som ett försök att både själv förstå mig på astman och skapa förståelse hos alla runtomkring. Det har nog till stor del fungerat! Samtidigt har bloggen glidit iväg. Från astma. Till dagbok fylld av tankar. Till dagbok fylld av barn. Till sporadisk plattform för glimtar från livet. Det blir nog så när skrivandet blir publikt. När jag skriver för att barnen ska kunna läsa när de blir stora. När jag känner att jag vill censurera.
Så vad är så boken? Är den terapi? Ska den bli publik? Är den censurerad? Främst är den en längtan efter något som saknas. Mitt i en period av massvis av anfall (hösten 2021) kände jag ett behov av att få läsa om det jag upplever. Men finns det böcker om vuxna karaktärer med astma? Nej! Och vad gör man om man vill läsa böcker som inte finns? Man skriver dem! Och vet ni vad som är bra med att skriva en fiktiv bok om någonting man själv ibland blir alldeles för fast i? Jo, det ger distans. Det ger möjligheten att se allt utifrån. Placera problemen hos en person som inte är jag. Som kanske men kanske inte reagerar som jag. I en annan verkligen. Och så får jag så mycket annat på köpet. Äventyr. Resor. Möten. Allt det där som böcker bjuder på.
Jag började alltså inlägget i barnens läsande. Slutade i mitt skrivande. De jag vill landa i är bara - jag är så glad åt allt vad böcker är - så tacksam åt att barnen hittat till denna värld!