Utflykter och utmaningar
Hej hej superhösten med underbara färger och världens bästa luft.
Hej hej blåsväder, regn, mörker och minusgrader.
Precis som hösten är vår vardag just nu. Sprakande sprudlande stunder av kärlek, solsken, skratt och lek.
Följt av förtvivlan, ilska och konflikt! En tvååring i stort behov av en mamma, ett bröst, vila, kramar, uppmärksamhet. En bebis som sover mest hela dagen men som skriker högt när magen tjorvar, blöjan är blöt, när hon behöver närhet eller allt annat
som kan fattas när man är liten.
Därför varvar vi utflykterna med mycket häng i soffan eller på golvet. Sjalarna arbetar många timmar per dag. Kaffe dricks i mängder. Vi avlöser varandra bäst vi kan. Jag trodde den här fasen skulle komma mycket tidigare.
Det är otroligt att Alfred varit så snäll och tålmodig mot Svea en hel månad. Först nu varvas pussar och kramar med en del tjuvnyp. Det är som att skriken börjar vara påfrestande även för hans lilla hjärna. Han har samma trötta blick och korta tålamod
som vi föräldrar. Vill fortfarande ta hand om sin syster men kramarna blir ofta för hårda och pussarna onödigt våldsamma. Allt oftare tjuter han "mamma ouäääää mamma" och behöver tröstas. Ibland blir det sparkar och skrik istället.
Det var nästan så att han fick stanna hemma i torsdags när vi åkte till österåsen för att promenera och äta. Fast jag tror ju att det enda som hjälper i de där "jobbiga" faserna är att han får vara med och vara nära, helst otvunget och vilsamt. Därför
fick han åka ryggen under promenaden och var ett solsken under middagen.
Därefter hade vi en liten sundsvallstripp planerad. Första korta "semestern" hemifrån som tvåbarnsföräldrar och oj så vi kände oss som typiska kaosföräldrar emellanåt! Redan på vägen upp jagade vi barn genom XXL på (lyckad) jakt
efter skor till mig. Därefter hann vi med en kiss-olycka på Ikea, med barn i sjal = jag och Alfred köpte mat i nedkissade kläder innan Danne hämtat extrakläderna i bilen. Innan vi kom fram hann dessutom Alfred skrika medan Svea sov och Svea skrika
när Alfred somnat. Ja, vanligt småbarnskaos helt enkelt.
Här sover Alfred i bilen och vi besöker gammal-Sveas grav. Lugnet efter stormen.
Medan Alfred sov i bilen hann vi både med ett besök på kyrkogården och en kopp kaffe på Norra Berget. Välbehövlig vila för både honom och oss!
Sen fick han allt vårt fokus igen när vi letade upp både lekplatser och djur. Alla pigga, himlen blå, då är livet lätt och roligt! Utomhus är dessutom bästa grejen, gärna med en sovande Svea i sjalen.
Vi hade otur med djuren som blev instängda precis när vi kom, men några får fick Alfre åtminstone hälsa på innan vi satte oss i bilen igen.
Efter en rolig utflykt kommer tröttheten och hungern igen. I en längdenhet i stan dessutom... innan det uppstod nya viljekamper därhemma satte jag Alfred i sjalen och gick för att handla middag. Å så skönt att få bära honom igen. Monoklina och roliga
lille kille, det är ett nöje att handla med honom på ryggen! Trots att vi fick springa ut och panik-kissa mitt i allt.
På kvällen gick vi till ett närbeläget grönområde med fina kullar för att sparka fotboll. Vi tog vagnen med men Alfred ville gå. "Gå på sidan, nej sidan, jag håller bollen tills vi är över vägen, inte än, inte än, inte än, nuuuu är vi över, neeeej du får INTE sparka ut bollen på vägen, kom Alfred nu går vi, heja heja, vi tävlar". Puh
lock och pock, värre än att valla en skock får ju! Jag saknade sjalen får jag erkänna. Men vi kom fram, sparkade litegrann trots trött liten pojke och fick köra honom i vagn tillbaka. Att natten blev lite tjorvig var inte hans fel! Det finns ju fler
som kan skrika - särskilt på kvällarna - och när båda tillslut sov lekte min hjärna vakthund tills jag flyttade från soffan till sängen.
Dag två i Sundsvall hade jag lärt min läxa. Alfred var sitt mest ynkliga jag hela morgonen och ville helst vara i famnen konstant. Efter att ha vaggat, sjungit, ammat och tröstat och samtidigt ätit och packat satte vi båda barnen i bilen för en tur på
stan. Jag såg till att båda selarna fanns nära tillhands.
Första stoppet blev en rolig lekplats där killarna busade medan jag bar på sovande lillflicka. Sen besökte vi faster Vickans jobb och fikade på café. Alfred åkte rygg hela vägen dit och både han och jag vilade. Då orkar man med lite spring och skrik mellan
varven.
Därefter tittade vi på uppstoppade djur och små hur på Kulturmagasinet och åt en supergod ekologisk lunch.
Vi fick med oss lite nya böcker och vinterskor till Alfred från stan och på vägen hem sov båda barn hela tiden. Det var vi värda! En bra men tröttsam resa blev det. Nu ska vi hitta tillbaka till långsamt vardagslunk och försöka få Alfred att landa i rollen
som storebror igen. En tillräckligt stor utmaning även på hemmaplan!