Den vintertid nu kommer…

…med adventsljus, marknader och … regn?? Ja, idag var det premiär för Forsmos julmarknad.
 
 
Efter månader med förberedelser (granar, granris, möten och illustration för min del, betydligt med för vissa andra) var det äntligen dags! Nästan 50 knallar med handarbetstema stod uppställda inne på dansbanan och ute på gården. Tomten satt inbäddad i fårskinnsfällar på en vacker gammal kälke och barnen roade sig med ponnyridning och hundspann. Trots regnrusk vällde besökarna in och jag såg idel glada miner. Herregud så lyckat det blev! Själv stod jag i lotteriet och pratade med bekanta på löpande band. När lärde jag känna så många människor? Till och från sprang jag in och tittade till mina föräldrar men där var kommersen i full gång hela tiden. Både knappar, handledsvärmare, skor och strumpor gick åt som aldrig förr. De är helt chockade! Självklart hann jag handla en hel del själv också. Ljus och ljuslykta, honung, virkat och hemmasytt följde med hem. Några kolbullar och en korv slank ner i magen under tiden. 
 
 
 Klockan tre hade en akut förkylning börjat ta ut sin rätt och for hem till sambo, svärföräldrar och en väldigt god fisksoppa. Jag fick sitta och vila i en ny fåtölj (Strandmon från Ikea) medan allt ordnades omkring mig. Vardagslyx (eller lördagslyx kanske det blir idag). En sista kvällspromenad bland adventsljusstakar och ljusslingor fullbordade dagen. Imorgon ska vi sjunga in första advent i kyrkan. Det är en mysig tid vi har framför oss!
 
Tidigare i veckan fick vi dessutom lite försmak på det (förhoppningsvis) annalkande vintervädret. Vi bjöds på lunch i vackra västerstrinne och fick en rundvandring i en riktig bullerby. Tänk en så vacker och gemytlig plats jag hamnat på!
 
 

För jag vill hålla med

Jag lyssnar på talbok i skogen, i bilen och ibland på kvällen innan jag somnar. Det innebär att en stor mängd historier hinner passera hjärnbalken under en månad. Vissa böcker fångar mig, andra retar jag mig på. Ofta lyssnar jag klart ändå. Jag tänkte att det här inlägget skulle handla om bokkaraktärer och om kärleksrelationer.

Den senaste boken jag avslutade handlade om Emma; en ung kvinna (lite äldre än jag) som vandrade pilgrimsleden i Spanien. Det var ett häftigt tema, särskilt eftersom Daniel gått hela leden. Jag hade inte insett innan vilken resa det måste ha varit för honom. Boken handlade också om Emmas liv, jobb och relationer tiden innan resan med bakåtblickar mot barndomen. Herregud, om inte pilgrimsleden varit så fångande hade jag lagt ner läsningen illa kvickt. Jag ville bara ruska om Emma och säga till henne att inte vara så urbota korkad. Hennes förhållande till män var inte sunt! Genom hela boken föll hon för varenda kille som såg henne i ögonen. Det gjorde dessutom alla. Hon blev såååå ompysslad och omhändertagen. Det var synd om henne men ändå var hon stark. I förhållandena var hon avvaktande men togs med storm av en handlingskraftig kille som hela tiden hade initiativet. Han behandlade henne som en gudinna och hon hängde upp sin lycka på honom. Sen slängde han bort henne när det inte passade för att efter ett tag krypa tillbaka (vilket gjorde henne smickrad av någon dum anledning). Det tror jag är en bra väg mot depression och dålig självkänsla! Vad vill du med honom?! Ville jag skrika. Hur vill du utforma er gemensamma vardag? Vad kan han ge dig utom sex och komplimanger? Kan ni leva sida vid sida i mjukisbrallor och okammat hår?

Nu läser jag om ännu en ung kvinna; Freya, som letar efter meningen med sitt liv. Hon är så diametralt olik Emma! Freya tar tag i sitt liv. Hon löser problem som uppstår. Både de hon skapat själv och de som ramlar över henne. Det är ont om ältande och självömkan och när hon behöver hjälp så ber hon om den. Freya träffar också killar. Än så länge är det två som varit extra viktiga. I första halvan är hon tillsammans med Charlie, som verkar vara helt suverän! De tycker om varandra, lyssnar på varandras behov, blir avundsjuka och sura men förlåter och går vidare. Charlie blir aldrig en bad guy. Vi får aldrig se att han egentligen var en riktig skit (hän är helt enkelt en vanlig, reko kille). Däremot inser Freya att hon och hennes drömprins visserligen får det att slå gnistor när de möts, men att deras livsmål inte stämmer med varandra. Charlie bor i staden och trivs där. Han har en son på halvtid i samma stad och ett arbete han trivs med. Han har hittat sin plats i livet men ser gärna Freya vid sin sida. Hon å andra sidan upptäcker att hon vill ta hand om släktens bondgård och förnya den med servering och turism. Där har hon sin meningsfulla livsstil och hon önskar innerligt att Charlie med son vill dela hennes dröm. Efter några månader på distans inser de att deras liv inte matchar och gör slut. Bara sådär. Utan att någon blivit "den onde". Hon beskriver det som mötet mellan två meteoriter som under en kort tid gnistrar tillsammans men som sedan fortsätter i olika banor. Vackert tycker jag! Nu håller jag tummarna för att hon och en trevlig barndomskille (utseende ej beskrivet) ska fördjupa sin relation och "live happily ever after". 

Jag håller alltså med boken jag läser nu om hur ett lyckligt förhållande enklast skapas. Däremot gillar jag pilgrimstemat i bok ett. Jag har nämligen tänkt på livet som en pilgrimsfärd ibland. Alla börjar på samma punkt och går mot samma mål. Vi går i lite olika tempo och väljer att svänga av stigen för att titta på olika saker längs vägen. Vissa maler på men andra vill stanna helt ibland. På vägen träffar vi intressanta människor. Vissa kanske vi slår följe med en stund men skiljs åt efter ett tag. Ibland sprakar det till i ett möte och vi dras in i en djupare relation med en pilgrim, men så skiljer sig tempot för mycket och vi skiljs med en blandad känsla av sorg och lycka. Har vi tur så kommer det någon på vägen som går i samma takt, pratar om samma saker och vill stanna i samma byar. Mötet är så berikande att vi kompromissar med småsaker för plötsligt ser vi allt på leden i klarare färger. Vi kan vara tysta tillsammans, prata avslappnat, hjälpas åt på tunga passager och sjunga ihop när det går lätt. Om vi någon gång skiljs åt i en korsning möts vi igen i nästa by utan att behöva ändra våra planer väsentligt. Vi har träffat en livskamrat som ger mer än den tar och med lite tur och gemensamma ansträngningar följs vi åt till slutet.

Mitt förhållande med min förra kille, Axel, var enormt spännande och berikande. Att hitta honom var som att träffa en strålande främling som tog mig på stigar jag aldrig skulle valt själv men där jag häpnade inför utsikten efter varje tuff klättring. Han lärde mig mycket och gjorde en tung etapp så mycket häftigare än den varit om jag följt huvudleden. Efter många etapper tillsammans insåg jag dock att jag ville gå längs huvudstråket ändå. Jag orkade inte följa med på alla äventyr och han tröttnade på att vänta. Vi hade inte samma mål, förväntningar och tempo. Axel gjorde vandringen tung men innehållsrik. Med Daniel däremot går allt så lätt. Det är svårt att förstå att livet kan vara så enkelt att leva. Att kärleken kan kännas så okomplicerad. Nu går vi tillsammans, tysta eller skrattande. Vi vill samma sak. Vi trivs med samma vägar. Vi vill äta samma mat och sova i samma säng och allt blir bara lite roligare eftersom vi är tillsammans. Det är en ynnest att få leva med dig Daniel, bara så att du vet det!

 

Nu ska jag lägga mig och somna till boken om Freya. En bok där jag håller med författaren och som jag därmed längtar efter att få läsa :-).

Världen i mig

Nu har jag vaknat! Jajemensan, dimman och mörkret har lämnat min kropp och lika klart som de frostiga bergen i horisonten ser jag fantasierna i huvudet igen. Det är som om verkligheten flyter igenom mig. Tränger sig på. När jag traskar i mörkret och pannlampans ljus studsar tillbaka på vattendropparna ett par decimeter framför ansiktet, då krymper världen och jag förstår knappt att jag är vaken. Därför är det härligt att stiga ut i en frostig värld. Himlen är hög igen. Ljuset har återvänt. Den första snön har fallit. Nu mina föräldrar här och snart är det december =).