Sista dagen

Sista dagen. Sista dagen. Var det verkligen sista dagen? Japp, på gott och ont. För det gick såklart fort. Samtidigt har vi varit här länge! Det blir sorgligt att åka. Ändå skönt att komma hem. Jag har två pojkar som vi längtar VÄLDIGT mycket efter!

 

Vi har satsat på väldigt mycket hemma-mys idag. Mormor (som haft semester hela veckan) har lekt och gosat. Oj så härliga de är tillsammans!

Alfred har hittat ett eget språk och egna bus med henne. Bababababa heter mormor. Babban upprepar hon uppmuntrande. Babababa kallar Alfred på och kryper fram till stolen. Hon hjälper honom klättra upp. Han skriker högt av glädje. Tjuter ofta förtjust med mormor.

Pussas och kramas ofta. Skrattar när hon sjunger Imse Vimse. Har lärt sig Dansa Dansa (skakar på huvudet eller hela kroppen) och är huuur gullig som helst! Det är fantastiskt att lämna dem tillsammans och sen smyga lite för att se vad de gör.

Vi har fått lite gjort också. Checkat av listan på saker vi skulle göra. Tvätta kläder och kaninen. Bada badkar igen. Packa väskan. Gå trädgårdsrundan för att titta på de supertidiga vårblommorna.

Efter middagen hälsade vi på gammelfarmor en sista gång. Efter det var energin helt slut. Ja den tog slut redan i bilen på väg dit faktiskt och set var en ovanligt ledsen pojke vi visade upp. En sötunge som nu ligger och snusar vid mitt bröst. Sista natten i Skåne.

Imorgon flyger vi tillbaka. Lite resfeber som vanligt. Med rätta uppenbarligen, för att resa med barn är rätt men mamman är uppenbarligen alldeles för virrig för att passa tåg och dylikt. Håller varenda tumme och tå för att allt flyter på bra och kommer troligtvis vänta två timmar på flygplatsen ;-).

Bästa teamet!
 
Ja, veckan gick fort men det gör månaderna också. Alldeles nyss var det oktober och vi hade två veckor i Skåne. Lika snart är det mars och vi kommer tillbaka igen. Helt ohejdbar är den där tiden. Även det på gott och ont. Nu är det tid för natt åtminstone. Sov gott :-).
 
Oktober
 
Idag
 

Kompisar

Äntligen, äntligen har vi fått träffa lille Elliott. Som vi har väntat! Sedan i oktober då han var en fin bula på magen. Sedan mars då jag hade mage och Rebecka var hemligt gravid. Sedan drygt ett år tillbaka, då vi över telefon kunde fira att vi lyckats bli gravida samtidigt. Vi har facetajmat och gått telefonpromenader. Delat bilder och erfarenheter. Idag fick vi se våra pojkar tillsammans. Byta barn en stund. Gå sida vid sida med varsin pojke i sele. Det var precis så mysigt som vi hoppats.

Alfred var otroligt nyfiken på Elliott. Fast han skulle ju helst vilja komma nära. Närmare. Ända fram. Ta lite i näsan. Nypa munnen. Peta i ögonen. Slå lite på ansiktet. Vi hade fullt sjå att hålla honom på lagom avstånd. Han protesterade självklart mot orättvisan. Elliott var i sin tur fascinerad av sin stora kompis. Satt och såg på med stora ögon när Alfred åt mat, drack ur pipmugg, plockade med leksaker, reste sig mot babygymmet. Visade stolt upp hur han kunde promenera i Rebeckas knä och sitta nästan själv med händerna framför sig. En stark och vaken liten krabat på 3,5 månader =).

Vi fikade och drack kaffe (tråkigt och tröttsamt tyckte Alfred och försvann till mormor för att inspektera huset istället) och gick därefter en promenad. Barnen sattes i bärselar så att vi kunde ströva fritt i skogen. Jag njöt av att få ta kort på ännu en mysig bebis som hänger tryggt i mammas famn. Bärande av bebisar är något av det ljuvligaste som finns. De gungas så behagligt till sömns. Ögonen som först sett världen glida förbi vimlar i kampen mot tröttheten. Händerna klappar och griper mot mammans bröst. Så sover de plötsligt med mammans hjärtslag nära örat. Underbart!

 

Vi gick genom skogen, förbi ett nybyggt område och längs sjön hem. En ganska lång runda så vi hann prata mycket under tiden. Rebecka och jag träffades på gymnasiet 2004. På den tiden umgicks vi hela tiden. Spelade spel eller gick promenader på rasterna. Gick på bio, provade kläder, fikade eller åt falafel efter skolan. Gjorde utflykter på helgerna. Åkte till Schweiz tillsammans en sommar. Efter skolan fortsatte vi ses. Rebecka har hälsat på mig i alla mina bostäder. Varit flera gånger i Umeå och hälsat på både skola och vänner. Kommit till Sollefteå två gånger redan.

Ibland har vi varit i ofas i livet. När jag flyttade hemifrån och pluggade medan hon inte bestämt vad hon skulle göra. När hon fick jobb och lägenhet medan jag fortfarande levde studentliv. När jag var i stabilt förhållande och hon bara dejtade eller längtade. När hon plötsligt var förlovad och bodde i hus och jag hade gjort slut efter 8 år med Axel. När jag var gravid och de bara ”pratat om det”. Då höll vi båda tummarna för att det skulle gå snabbt även för dem. Tänk så bra det blev. Två pojkar samma år. Mammaledigt samtidigt! Nu är vi lika vuxna  båda två och har alltid en massa att prata om. Eller två bebisar - och det är samma sak =).

 

Min mamma hade sytt ”kompis-kläder” till Elliott och Alfred och innan vi sa hejdå bestämde vi oss för att ta ett kort på dem tillsammans. Lättare sagt än gjort när den ena ungen vill överfalla den andra hela tiden. Lite tokigt blev det men nu är deras allra första möte noga dokumenterat. Det ska de få se många gånger framöver. De som var kompisar redan innan de föddes.

 

Du och jag Alfred

Förutom att gunga tyckte bebis-Sara väldigt väldigt mycket om att bada. Kanske är det latenta minnen av plask och lek som fått mig att längta efter att se Alfred i vattnet. 
 
 
Bada balja. Bada vask. Bada badkar. Det finns alltid möjligheter till vatten-lek. Här hos mormor och morfar är badkaret stort nog att krypa runt i. Väldigt spännande! Hemma på Sandsmon väntar en plastbalja i vuxenstorlek. Bästa födelsedagspresenten när ett riktigt badkar inte får plats i badrummet. Någonting att se fram emot när vi kommer hem :-) 
 
 
Jag gick på babysim när jag var liten. Det har vi på film. Sen fortsatte jag med simskola och därefter simträning tills jag blev överkänslig mot kloret. Efter det badade vi mest på skoj och tog simmärken på sommarloven. Fortfarande lockade vattnet lika mycket.
 
 
Alfred skulle börja babysim så fort som möjligt tänkte jag, men så krockade det med gympan. Sen började vi bada varje fredag istället. Lekte och myste själva eller med kompisar fast utan instruktör. Jag har många gånger tänkt att "vi måste åka på badhus i Skåne också så att mina föräldrar får se min lille fisk i vattnet". Vi gjorde det igår.
 
 
Vi åkte till Hörby som har ett trevligt badhus med bebispool och varm rehab-bassäng. Mamma hade kollat upp tider och det visade sig att bebisar fick komma innan badhuset öppnar på söndagar. Då är det en timmes glapp mellan babysim-grupper och vanligt bad och barnen får plaska fritt med en instruktör på plats om föräldrarna vill ha tips. 
 
 
Det ville vi. En duktig tjej lärde oss en massa sätt att hålla bebisen på i vattnet. Sen hjälpte hon oss dyka. Först skulle jag hålla Alfred på raka armar, säga hans namn, räkna till tre och ge ett kommando. Vi valde "Vatten". Så hällde hon vatten från en kanna över hans huvud. Han blundade och höll andan. Helt lugn. "Jättebra! Då gör du likadant och drar ner honom under vattnet istället" sa instruktören och visade hur han skulle glida på mage ner, som om han simmat. "ALFRED 1, 2, 3 VATTEN". Han dök som han aldrig gjort annat. Fick puss och kram. Dök igen. Bara två gånger och en på slutet. Det är tydligen tröttsamt för bebisen. 
 
 

Vi hade med oss matsäck som vi åt. Alfred fick både bröstmjölk och kex. Det kändes som när vi var små och spenderade hela dagen på Vanningen i Malmö. Mysigt och roligt. Vi var alla trötta efteråt. Alfred var helt slut. Jag en väldigt stolt mamma. Han sov i bilen ända till min lillebror i Helsingborg. Där fick vi fila, mys och musik men min kamera saknade minneskort så det blev inte dokumenterat. Väldigt trevligt ändå!