Men oj, jag är visst gravid!

Det börjar märkas nu. Inte bara synas utanpå utan kännas i kropp och hjärna. Plötsligt flyter tankarna trögt. Hjärnan irrar ständigt iväg till den lilla krabaten som sparkar i magen. Vem är han? När kommer han? Har jag mer kvar att förbereda? Ibland vill jag bara fokusera på den härliga gravid-tiden jag lever i. Det är nu kroppen är som finast, med putande mage men utan svullenhet eller smärtor. Uppenbar men inte ofantlig. Det är nu jag får kontakt med lilleman utan att må dåligt av det. Jag vill krypa in i min gravidbubbla och stänga av allt utanför.

 
 (v32, 58kg, blodtryck 105/60, socker 6,1, järnvärde 128, hjärtslag bebis 150, storlek livmoder 28cm)

 

Men så knackar samvetet på insidan av hjärnbalken. Hallåååå, det finns en värld som fortsätter snurra. Du är en kugge i maskineriet. Nu är du ett hinder!

 

Dumma samvete! Jag försöker att skala bort aktiviteter på jobbet. Leja bort merparten av traktplaneringen. Prioritera problemlösning och förberedelser. Minska mängden sysslor och öka kvalitén på det jag gör. Men så står jag plötsligt där i skogen, flera timmar från närmaste väg. Snön ligger knädjup i sänkorna och kängorna är vattenfyllda efter snedsteg i gömda vattendråg. Energin är slut. Benen trötta. Luftrören trötta. Slut! Slut så som man kan bli när man är gravid. Ändå är trakten inte färdigplanerad och maskinen stampar otåligt några kilometer bort. Att inte orka göra sitt jobb. Att göra sitt bästa och ändå blir det fel. Och fel. Och fel. Det hjälpte inte att hålla tummarna och hoppas, verkligheten såg inte ut som fantasin. Dessutom har jag missat att kontakta människor. Missat administration. Glömt detaljer. Inte värre än vanligt skulle jag tro. Det är bara det att energin att reda upp i röran saknas. Självförtroendet är inte lika högt som när jag ”ligger på pluss”. Samveten bankar och gnager. ”Du köper inte virke. Du traktplanerar inte. Du gör bara fel. Nu är du en belastning.” 

 

 

Jag försöker se det som bra träning. Träning på att inte vara på topp. Det är precis som en svacka i tävlingssäsongen. Som att plötsligt inte klara sitt avhopp på voltigen, tappa konditionen, tappa fokus. Det finns ingen anledning att ge upp. Genom att vara på plats, vara där i ur och skur, är varje lagmedlem en tillgång. Det här är inte annorlunda. Kanske når jag inte målen. Kanske vänder turen imorgon. Jag tränar på att vara gravid, ur form och arbetslagets minst produktiva medlem ett tag. Kanske gör det mig starkare i längden?

 

 
 Jag skulle kunna gå hem efter jobbet och sova hela eftermiddagen. Vila för att orka jobba. Så värdelöst det skulle vara! Jag lever ju inte för arbetet. Jag vill hellre laga middag, gå promenaden med Dante, måla ett fönster, umgås med vänner och beskära ett träd. I min egen takt såklart. Lägga energi på det som är viktigt. Hemma är livet så skönt! Lugnet råder och det finns alltid saker att göra. Sådant som inte blir fel. Bilder som vill ritas. Växter som vill vattnas. Väggar som ska spacklas. Små saker. Kryss på listan. De väntar tålmodigt när jag behöver göra annat. När jag måste sjunka in i drömmar om en sparkande spädis som bidar sin tid i min kropp. Då går jag och viker om kläderna i hyllorna. Fixar någon bebis-detalj och känner mig aningen närmare småbarnstiden. Googlar på ”vandring med spädbarn” och drömmer mig bort. Nästa vecka är det semester i Skåne. Hela familjen längtar så att det gör ont! Bara ett par dagars jobb kvar. DET KOMMER BLI SÅ BRA :-)

 

 

 

Rör inte vårt sjukhus!

Så har vi gått med näven i luften igen. Nästan 25’000 personer verkar det ha varit som den här gången tågade runt Härnösand för att visa politikerna vad folket i denna så kallade demokrati vill. 
 
 
Vi satt hemma när helgen närmade sig och funderade. Ska vi verkligen lägga en hel dag på att åka till Härnösand? Det verkar inte som om makten lyssnar ändå… Vi skulle ju kunna fixa med huset här hemma. Skulle kunna hänga en dag med Magda, David och barnen i trädgården. Det är långt att åka. JA, det ÄR långt att åka, men det är ÄNNU längre till Sundsvall! Om akutsjukhuset försvinner är det dit färden ska styras varje gång en olycka skett. 13 mil i alla väder. 13 mil utan luft om jag inte längre kan bryta ett anfall med hjälp av mina mediciner. 13 mil om någon av oss faller eller skär oss. 13 mil med ett litet barn som inte mår bra. Det ÄR långt och de KANSKE inte lyssnar men vi MÅSTE kämpa för vår trygghet. Om akutsjukhuset läggs ner och vi får ett barn med kraftiga allergier, kroniska sjukdomar eller bara en olycksdrabbad vilde, ja då kanske allt fix i trädgård och hus är förgäves. Vågar vi bo mitt i vinterland, flera timmar från hjälp och vård? Det är OFATTBART att politikerna slår dövörat till i den här frågan. 
 
 
Vi vandrade alltså för sjukhuset, tillsammans med tiotusentals andra. Solen sken från en kylig blå himmel. Vi umgicks med Magdalena, David och barnen på Härnösands gator och det gick bra det också. Jag traskade med Elis hand i min och Dante togs väl om hand av både Lisa och Ella. Vägen var kortare än under demonstrationen i Kramfors, och politikerna visade sig inte. Stämningen i vår del av tåget var knappast stridslysten, närmast munter. 
 
 
Vid vägs ände hittade vi 1) ett torg fullt med upprörda talare och instämmande åhörare och 2) en lekplats. Dante jag och barnen hamnade snabbt…
 
 
… på lekplatsen, surprise! ”Ropen skalla, lekplats till alla” hojtade vi och hoppades att våra huvuden gjort sitt som siffror i tåget utan att vi för den delen behövde lyssna på brandtalen. Vet inte vad som kändes mest avskräckande, berättelserna om orättvisa och överbetalda politiker eller den trånga folkmassan. Jag har dock en känsla av att vi valde rätt!
 
 
Efter en fika i den lite för kalla parken for vi hemåt igen. Den långa (dock kortare än till Sundsvall) vägen hem till Forsmo. Allihop. Vi grillade korv och åt i ett bras-varmt kök. Målade stenar att lägga i vårt trädgårdsland. Fick tid till skratt och umgänge. Vilken tur att det går att kombinera kamp och gemenskap =). Tack familjen Lundquist (stavat med U, nu har jag lärt mig ;-p) för en trevlig dag!
 
 

Heja heja våren

När jag, trött efter en lång arbetsdag med en liten energislukare i magen, kommer hem från jobbet så faller stillheten in i själen. Det milda ljuset. Den bara marken. Den annalkande våren. Jag är så glad att jag bor på landet! Här är några saker jag vilat i den senaste veckan. 
 
I tisdags cyklade jag och Dante till hembygdsgården där ett glatt gäng samlats för att handarbeta. Vi tog lite bilder, pratade en stund och cyklade sedan hem igen i den sjunkande solen. Det är skönt att få rulla på torra vägar. Att ha ett besöksmål på nära håll. Att få njuta av den fina naturen. Fåren har lammat i några omgångar och de små krabaterna är alldeles ljuvliga. En del av våren! Hopp om liv. 
 
 
I onsdags tog jag med blommor från svärföräldrarnas trädgård i Sundsvall. Vår gård är i sorlig avsaknad av krokus, snödroppar och andra livsglada vårtecken. Jag vet att lökar ska planeras på hösten. Att det egentligen är för sent att flytta de små krakarna nu. Jag bestämde mig ändå för att göra ett försök. Nu har vi skilla, vårlök och vitsippor i rabatterna och jag håller alla tummar och tår för att de överlever. 
 
 
Idag planterade jag årets första krukväxter också. Penséer såklart, och pelargoner. Jag hoppas att de överlever, för april är lömskt och i morse låg snön vit på gräsmattan. Attans bakslag! De färggranna blommorna lyser upp gården så fint. Snälla vädret, gå mot sommar nu! Jag ska göra allt jag kan för att sätta fart på dig. Göra så att blommorna blommar. Göra hela kohagen grön. Ta bort snön. Nu är det faktiskt vår, för det har jag bestämt!
 
 
En vecka till har gått. En arbetsvecka med både berg och dalar. Det tar på krafterna att jobba nu. Övertid straffar sig dagen efter. Jag får allt svårare att hitta balansen mellan arbete och vila. Men nu är det helg igen. Oavsett vad vädret vill och när våren kommer blir det lördag efter fredag. Lördag och ännu en gravidvecka. Vecka 32. En vecka kvar i åttonde månaden. En vecka till vår skåne-semester. En vecka närmare sommaren och vår lille krabat. Det är skönt att vi alltid kan lita på att tiden går! Nu har det blivit läggdags och tid att sluta skriva. Godnatt =).