Men oj, jag är visst gravid!
Det börjar märkas nu. Inte bara synas utanpå utan kännas i kropp och hjärna. Plötsligt flyter tankarna trögt. Hjärnan irrar ständigt iväg till den lilla krabaten som sparkar i magen. Vem är han? När kommer han? Har jag mer kvar att förbereda? Ibland vill jag bara fokusera på den härliga gravid-tiden jag lever i. Det är nu kroppen är som finast, med putande mage men utan svullenhet eller smärtor. Uppenbar men inte ofantlig. Det är nu jag får kontakt med lilleman utan att må dåligt av det. Jag vill krypa in i min gravidbubbla och stänga av allt utanför.
Men så knackar samvetet på insidan av hjärnbalken. Hallåååå, det finns en värld som fortsätter snurra. Du är en kugge i maskineriet. Nu är du ett hinder!
Dumma samvete! Jag försöker att skala bort aktiviteter på jobbet. Leja bort merparten av traktplaneringen. Prioritera problemlösning och förberedelser. Minska mängden sysslor och öka kvalitén på det jag gör. Men så står jag plötsligt där i skogen, flera timmar från närmaste väg. Snön ligger knädjup i sänkorna och kängorna är vattenfyllda efter snedsteg i gömda vattendråg. Energin är slut. Benen trötta. Luftrören trötta. Slut! Slut så som man kan bli när man är gravid. Ändå är trakten inte färdigplanerad och maskinen stampar otåligt några kilometer bort. Att inte orka göra sitt jobb. Att göra sitt bästa och ändå blir det fel. Och fel. Och fel. Det hjälpte inte att hålla tummarna och hoppas, verkligheten såg inte ut som fantasin. Dessutom har jag missat att kontakta människor. Missat administration. Glömt detaljer. Inte värre än vanligt skulle jag tro. Det är bara det att energin att reda upp i röran saknas. Självförtroendet är inte lika högt som när jag ”ligger på pluss”. Samveten bankar och gnager. ”Du köper inte virke. Du traktplanerar inte. Du gör bara fel. Nu är du en belastning.”
Jag försöker se det som bra träning. Träning på att inte vara på topp. Det är precis som en svacka i tävlingssäsongen. Som att plötsligt inte klara sitt avhopp på voltigen, tappa konditionen, tappa fokus. Det finns ingen anledning att ge upp. Genom att vara på plats, vara där i ur och skur, är varje lagmedlem en tillgång. Det här är inte annorlunda. Kanske når jag inte målen. Kanske vänder turen imorgon. Jag tränar på att vara gravid, ur form och arbetslagets minst produktiva medlem ett tag. Kanske gör det mig starkare i längden?
