En smaksak

En kväll, i brist på intressanta teveprogram, satte Daniel på vinst och förlust igång ”Grym Kemi” (UR-play) på datorn. Efter en liten stund var han tvungen att hasta iväg på nattjobb, men jag fastnade i soffan, fascinerad av för mig helt ny kunskap om människans förmåga att njuta. Sedan dess har glimtar från programmet poppat upp i huvudet på mig med jämna mellanrum. Främst är det bitarna om smaksinnet som satte sig hårdast, kanske för att jag inte kände igen mig i det som sades. Jag fick en sådan där ”omvänd aha-upplevelse”, ungefär ”va, känner inte ALLA så som jag?”. Världen vidgade sig litegrann och det är ju alltid spännande. Jag ska försöka reda ut begreppen nedan. 
 
Så här berättade UR i sitt program:
 
  • Njutning är känslan av tillfredsställelse som vi får då dopamin frigörs i kroppen. 
  • Från början är det saker som främjar vår överlevnad, typ mat, sömn och sex, som skapar njutning. 
  • Vi har dock lyckats knyta andra saker till hjärnans belöningssystem. En dag på stranden till exempel. Eller musik.
  • Musik är alltså som sex för hjärnan. 
 
Anledningen till att musik, som inte direkt hjälper oss att överleva, ger oss en dopamin-kick verkar (enligt forskningen) vara att den ”lär oss att förutsäga framtiden”. Hjärnan hittar mönster och njuter av att höra dem upprepas. Därför känns en ton som inte alls följer det mönstret falsk och det kan nästan göra ont i oss att tvingas lyssna på ”felet”. Samma belöning som musiken ger oss får vi också vid inlärning. Musik ska dock vara en ”starkare form av inlärning”
 
Här reflekterade jag över två saker. Jag lyssnar sällan på musik när jag är ensam. Spotify är liksom ingen tjänst för mig. Ändå njuter jag av bra låtar när jag hör dem. Jag längtar bara inte efter musik däremellan. Å ena sidan höll jag alltså med om att musik är härligt, åtminstone i vissa sammanhang (som när man sjunger Händel med världens bästa kör). Å andra sidan ger den för mig långt ifrån samma kick som att lära mig någonting nytt. Jag är helt klart en ”inlärningsjunkie”. Min hjärna går igång på att få en lagom stor utmaning och lösa problemet, oavsett vad det är jag klarar av. Att sjunga i kör ger mig både musik och ett lärandemoment. Det är toppen! Om jag får välja mellan upplevelsen av att lyssna på en bra låtlista på spotify, eller att lyckas lösa ett knepigt mattetal, klara ett nytt akrobatiskt trick, lära mig ord på ett nytt språk eller liknande så kommer jag alltid känna att jag får ut mer av den aktiva inlärningen. Antar att jag har haft STOR nytta av den egenskapen genom livet! Är det fler som känner likadant?
 
 Tidig inlärning av att stå på häst - resulterade ca 17 år senare i ett SM guld i voltige. 
 
 
Vi fortsätter listan med njutningsfakta från programmet. 
 
  • Enligt vissa är choklad bättre än sex. (meningen ”det knullas i munnen just nu” nämns i programmet) 
  • Det finns en myt om att choklad hjälper vid PMS men det verkar vara en kulturellt betingad upplevelse, allt som är gott kan frigöra endorfiner som minskar effekten av att ”känna sig nere”. 
  • Vi gillar allting som är sött - det är medfött. 
  • Choklad är inte beroendeframkallande, men de flesta tycker det är gott. 
 
Chokladprovning i Schweiz. 
 
 
Men jag gillar ju knappt choklad. Jag får absolut ingen orgasm av det åtminstone! När jag var yngre tyckte jag att choklad var gott, men hur mycket berodde det på smaken och hur stor del var glädjen hos föräldrarna, mysfaktorn och den sociala normen kring glädje och godis? Programmet besvarade frågan; ” varför gillar vi olika musik och olika mat" med att det delvis beror på genetik men till stor del är en vanesak. Man gillar helt enkelt det man lärt sig uppskatta. I sverige lär vi oss att choklad är gott och lite lyxigt och det bidrar till njutningen. Dock spelar smakreceptorerna i hjärnan också en stor roll. De flesta håller nog med om att sött är godare än surt, eller? Programmet mixtrar lite med hjärnans smaksinne med hjälp av sura saker och ”mirakulin” och konstaterar:   
 
  • Att hjärnan skrynklar ihop sig när man äter någonting surt. Det är medfött och sker redan hos små bebisar. 
  • Hjärnan skrynklar inte ihop sig när man äter sött.
  • Mirakulin är ett ämne som gör att allt surt smakar sött, det mixtrar helt enkelt med kroppens smakreceptorer. 
  • Citronen smakar fortfarande citron, men den upplevda surheten är ersatt av upplevelsen av sötma. 
  • Om upplevelsen av surhet stängs av kan vi alltså uppskatta nya smaksensationer. 
 
Nu började min hjärna spinna iväg igen. Mitt smaksinne är nog helt upp och ner redan från början. Eller, den blev det kanske någon gång under vuxenblivandet? Jag får iaf. en belöning av att äta surt. Alltså det är SÅ HIMLA GOTT! Har alltid varit. Jag är en av dem som kan äta citronskivor utan minsta hopskrynkling eller bitande i käkarna. Jag känner att det är surt, absolut, och det får en stor smiley att dyka upp i min hjärna. Saker som jag verkligen kan längta efter är: citron, sura äpplen, röda vinbär, rabarber, äppelcidervinäger. Numera får jag istället en hopskrynklingseffekt av riktigt söta saker, typ rent socker, sockervadd, en sliskig efterrätt osv. Hjärnan reagerar ”hu så sött”. Men så har det inte alltid varit. När jag var yngre gillade jag socker, glass och godis OCH sura saker. Sura godisar till exempel. Är det mina invanda upplevelser eller mina receptorer eller en båda i kombination som förändrats? Oavsett anledning så är det inte, som många verkar tro, främst ett utslag av ”nyttighetslängtan” som får mig att avstå från kakor och annat. Jag vill genuint mycket hellre få en stor saftig grapefrukt till fika än en kladdig chokladkaka med vispgrädde, men det är väldigt svårt att få omgivningen att förstå det. Visst är det märkligt? Kanske är jag född med mirakulin i blodet? Vad får dig att må riktigt bra?
 
Konsumtion av surt äpple i tidig ålder, verkar ha gått alldeles utmärkt =)
 
 
Slutligen kommer programledaren fram till att människor upplever njutning olika starkt. Förmågan att njuta är delvis genetiskt betingad men kan tränas upp. Vi njuter dessutom olika mycket under olika förutsättningar. När vi tvingas vänta på en sak vi längtar efter är belöningen extra stark när vi väl uppnår vårt mål, och det är alltid ”första tuggan” som är den bästa. 
 
Nu ska jag ut och njuta av sommar och sol. Det har jag längtat efter länge och det måste ju vara de här första dagarna som ger allra starkast effekt, inte sant? Kanske ska jag kombinera upplevelsen med att tugga på en av årets första rabarberstänger och lyssna på ett lärorikt program av ”Kropp och själ”? Sen blir det umgänge med vänner, något jag tror är otroligt välgörande för ALLA människor. 
 
Kram på er, och belöna er gärna med någonting som får er att må riktigt bra =).  
 
 
 

Om man är tålig och modig, borde man inte bli tålmodig på köpet då?

Ett citat som poppar upp i mitt huvud ganska så ofta just nu:

"Gud ge mig tålamod och gör det fort!

Jag har ju egentligen inte bråttom. Jag är bara lite... ivrig...? Uppslukad? Kanske frustrerad över bristen på kontroll...

Snabb magbild på kontorstid

 

Det är inte lätt att vänta på något gott, det ska gudarna veta. Inte ens när man vet hur det egentligen går till. I ett avsnitt av radioprogrammet Kropp och Själ presenteras en studie gjord på dagisbarn. Syftet var att undersöka vad som ger ett barn förmågan till att motstå en frestelse då de belönas för sitt tålamod. Det gick ut på att barnet antingen fick en godsak på en gång, eller två efter 20 minuter (rätt kass ränteutdelning tycker jag men det hör inte till saken). Resultatet visade tydligt att barn som klarade att byta fokus eller distrahera sig själva (t.ex. genom att sjunga, sova eller berätta saga för sig själv) motstod frestelsen betydligt längre än de som aktivt kände, luktade och funderade på godbiten. Lärdom: Om man måste vänta på något gott är det bäst att ägna sig åt annat under tiden.

Därför tänker jag inte alls på barnet som ska komma just nu = ÅRETS STÖRSTA LÖGN! Med öppna ögon går jag rakt in i fällan och läser bloggar, lyssnar på poddar och undrar, undrar, undrar vem krabaten i min mage är. Hur han ska komma ut (alltså det är ju en absurd process egentligen, och spännande!). När han tänker dyka upp. När? När? När?

Samtidigt har han det ju rätt bra därinne. Jag har det bra när han är där. Det finns saker kvar att göra. Jag har en vägg att tapetsera. Ett jobb att avsluta. En hundkurs att delta i. Andra aktiviteter planerade. Det här skulle kunna vara en fridfull tid om jag bara kunde slappna av och fokusera på nuet. Men det är lättare sagt än gjort!

Om det här inlägget är kaosartat och fragmentariskt är det ingenting emot hur det ser ut i min hjärna just nu. 

Att inte ha kontroll. Inte veta. Tvingas vänta obestämd tid. Tålamod. Inte min grej! Hjärnan resonerar som så; "jag vill inte att han kommer försent, men bäst är om han kommer strax innan Sollefteå stänger, när mamma och pappa kommit men inte är på väg att åka hem riktigt än, men det är flera veckor dit som jag ska leva i ovisshet om när det blir av så det är bäst om han kommer nu på en gång för då vet jag åtminstone när det blir". Jag antar jag jag inte är den första kvinnan med den tankegången!?

Förutom en förvirrad hjärna är allt åtminstone precis som det ska. Jag är i vecka 37 (36+3). Magen växer snabbt nu. Jag har fått mer sammandragningar och lite kramp i vaderna. Brösten ömmar och läcker. Jag cyklar fortfarande, går i skogen, planterar och fixar.

I torsdags var jag hos barnmorskan och uppmätte följande värden:

Hjärtljud 148
Järn 110 (så nu tar jag tabletter igen för lite lågt var det)
Socker 4,5
Blodtryck 110/65
Magen 31 cm = strax över nedre gränsen igen och tillbaka på hans egen fina kurva
Vikt 60kg = 5-6 kg viktuppgång totalt

Vi pratade dessutom förlossningsönskemål. Jag önskade egentligen mest att det blir dags snart, men det kunde jag ju inte säga. Konstaterade bara att jag är så sjukt pepp. Alltså inte utled på att vara gravid men hemskt nyfiken på hur det känns att föda barn och vem som hamnar på min mage efteråt. Som vanligt är självförtroendet på topp och efter att ha gått igenom lite säkerhet med hänsyn till astman kom vi mest överens om att vi tar det som det kommer när det gäller smärtlindring, positioner och möjlighet till tidig hemgång.

Nästa besök blir om en dryg vecka. Då är jag ännu närmare den stora dagen, oavsett när den blir. Herregud, det är ju som att vara barn och fylla år men inte veta riktigt när utan tvingas vakna varje morgon och lyssna efter tassande och sång. Eller som att vara inbjuden på en jordenruntresa "någon dag snart, men du får inte veta vilken, packa väskan om du vill och var beredd".

Nu ska jag försöka ignorera adrenalin och snurrande tankar för att sova bort några timmar i total distraktion. Godnatt!

… och det var sommar’n som kom

 
 
Nu blommar träden och världen är som ett fyrverkeri av nyutslagna löv. Efter en regnig vecka har solen tagit kontroll över vädret igen och som i ett trollslag känns våren som sommar! Ljuset ger så bra energi. Lust att promenera, göra utflykter, fotografera och fixa saker hemma. Den här helgen är vigd åt lugnet, men det går faktiskt att vila och arbeta på samma gång. Därför är trädgårdslandet nu färdigt, krukväxterna omplanterade, några illustrationer färdigställda och Daniel har börjat bygga en trädgårdskompost där hundgården en gång låg.
 
De fina stenarna i trädgårdslandet har jag fått hjälp med att måla. Nu glömmer jag inte vad jag planterat var!
 
 
Sommar är sol och klorofyll, grillad mat, fågelkvitter och bara ben. Check på samtliga punkter! Men det är mer än så som ska uppfyllas för att vi här i norr på riktigt ska tro på att vintern givit vika. Igår lagade jag årets första paj på våra egna rabarber. MAT FRÅN TRÄDGÅRDEN! Det är helt klart ett sommartecken. Gott var det också!
 
Sommar är dessutom bad. Inte bara för Dante, som äntligen kommit över sin vattenrädsla och nu glatt hoppar i sjöar (om de är lugna och har en lagom strand) oavsett temperatur. Nej, först när vi människor tagit första doppet infinner sig sommarkänslan på riktigt. Förra året svajar därmed på gränsen till evig vår som slutligen blev höst. Jag tvingades nämligen envist bada 3 gånger i kallvatten bara för att ha det gjort. I år har jag redan tagit mina första simtag. Det var i fredags och jag tänkte berätta lite närmare om den härliga utflyktsdagen. 
 
-----------
 
Klockan piper. Veckans sista arbetsdag, och jag är inte helt slut. Så skönt! Utanför kvittrar fåglarna. Jag snubblar ner för trappan och möts av solsken över blommande träd och en klarblå älv. Det är fredag, jobbveckan har rusat förbi och vi har en utflykt planerad. 
 
Efter en produktiv morgon på kontoret, och en sen sallads-lunch hemma, åker vår lilla familj till Junsele. Där ska jag reka ett skogsområde inför en skogen i skolan dag och vi har bestämt oss för att slå två flugor i en smäll. Därför stannar vi till på Kvarnå-trädgård på vägen, dricker kaffe, fikar och köper en tomatplanta. Om ni bor i närheten och inte har besökt Kvarnå ska ni åka dit, helt klart! Det är ett supermysigt ställe med ett stort orangeri, växthus fulla med fantastiska tomater, ett mysigt litet café och möjlighet att bunkra goda hemgjorda produkter och nybakat bröd. Dessutom får man alltid ett väldigt bra bemötande och man kan betala med swish. Många plus! 
 
Från Kvarnå åker vi vidare förbi Långvattnets naturreservat och följer slingrande skogsbilvägar längre och längre in i SCA-land. Det är SCA som har huvudansvaret för skogsdagen och jag behöver bara hänga med. För tillfället sitter Daniel och jag dock i en skumpig skogsbil och frågar oss ”ska en skolbuss köra här nästa vecka?” Tillslut hittar vi en skördare, en koja och en pågående gallring. Här ska jag prata om naturhänsyn. Vi strosar en stund i närområdet kring kojan och hittar en bäck med tillhörande sumpskog. Därmed har jag min plan klar. Daniel är mer intresserad av maskinen än av den träskiga alskogen och Dante vill mest kasta pinnar. Det är ändå roligt att inte vara ensam i skogen för en gångs skull! Nöjda och aningen svettiga bestämmer vi oss för att vända tillbaka till Långvattnet och stanna till vid en av sjöarna på vägen hem. 
 
 
 
Ni som bestämt er för att åka till Kvarnå framöver och gör utflykten på en vacker dag - ta er till Långvattnet också! Det är ett otroligt vackert område med många små sjöar, grova tallskogar och en naturvårdsbränning i bakgrunden. Här har vi pausat många gånger på väg till Backe! Nu kastade vi pinnar i vattnet och lockade Dante att simma.
 
 
 
 
 
Vi hittade efter en stund ett ställe med djupt, klart vatten efter en rand av blåbärsris. Det är min bad-dröm! Att slippa långgrunda stränder, slippa hoppa från en brygga, slippa trampa i klafsig dy som pressas mellan tårna och kan dölja vad som helst (typ djur med vassa klor). Att få sätta sig på kanten och bara glida ner i sjön.  Dante var däremot inte imponerad. Han saknade möjligheten att sakta men säkert ta sig ut på simbart djup och gnydde ynkligt innan han tog språnget.
 
 
 
(så löjlig jag låter när jag pratar med Dante. Måste jobba på att INTE prata bebisspråk med lilleman!)
 
Lagom till att han samlat mod och simmat några rundor insåg jag att jag också ville bada. Vattnet var ju riktigt behagligt! ”Får jag?” frågade jag Daniel, mest för att hinna känna efter om jag verkligen vågade. Strax därefter satt jag i top och trosor med benen i sjön. Det var lite kallare än jag föreställt mig… fast bara en stund. Med solen i ryggen och Dante som badkompis tog jag årets första simtur. Två korta rundor. Därefter total lycka. Det är något speciellt med ett uppfriskande dopp tidigt på säsongen! Kan dock tillägga att jag kände mig som en flodhäst med min stora mage. Nu har jag badat och varit gravid =). Lika bra att passa på innan lilleman kommer. Sen måste jag vänta någon månad efter förlossning innan det är riskfritt med sjövatten igen. 
 
 
 
 
————————
 
Det var fredagen och nu borde jag avsluta det här inlägget på något bra sätt. Kanske genom en sammanfattning?
 
Det är sommar. Det är helg. Jag har gått in i vecka 37. Livet är väldigt bra!