Nu blir du fri

Idag har vi tagit farväl om Maj-Britt. Granntanten som fanns här när vi flyttade in. Som krattade löv i trädgården och blev bästis med Dante. Som Danne bytte lampor till och som var både levande och livsled på en och samma gång. Det var mysigt att ha henne i huset intill. Se lamporna tändas och släckas. Prata om väder och vind och höra henne berätta om gamla tider. 
 
 
Det var en lång och kall vinter och därefter en sommar då hon tynade bort. Medan min mage växte blev hon allt mindre i sina mjukiskläder. Vi tog med Alfred till hemmet dit hon flyttat och hon förundrades över hur små fötter han hade. Då hade hon inte många veckor kvar. 
 
 
Det var en fin cermoni i Eds mysiga kyrka med trätak och ljusgröna bänkrader. Därefter kaffe på församlingshemmet. Jag hade bundit en höstbukett av löv, bär och blommor från våran och hennes gård. En hälsning från Sandsmon. Lingon, nypon och rönnbärr. Rosor av lönnblad. Tänkte att det kunde passa. 
 
 
Alfred var duktig som vanligt. Pratade en del under cermonin. Grät litegrann och åt ett par gånger. Sedan charmade han alla under kaffet och fick hoppa runt lite bland famnarna. 
 
När vi kom hem sov han i över en timme, utmattad av alla intryck. 
 
 
 
 
 
 
 
 

Har astman försvunnit?

Nu har den här bloggen gått från att vara en astmablogg till att handla om skola och resor, därefter skog och hundvalp, sen hus och nu nästan bara Alfred. Det var längesedan jag skrev någonting alls om astman faktiskt. Betyder det att den försvann mirakulöst efter förlossningen, så som man hört att det kan bli? Nej, riktigt så bra var det förstås inte, men nästan faktiskt. Jag tror inte att förlossningshormoner har någonting med saken att göra, däremot en just nu stressfri tillvaro samt den fantastiska nebulisatorn. 
 
 
Hösten är nästan alltid en tung astmaperiod. Stora skillnader i luftfuktighet och temperatur i kombination med förkylningar gör luftrören extra utsatta just då. Dessutom drar vardagen igång med ansvar, träning och jobb, stress och nervositet. Det är mycket som bygger på under den här tiden och även i år har höstens intåg betytt mer besvär. Dock med en stor skillnad mot tidigare år. Jag är van vid att problemen sakta eskalerar i takt med att inflammationen växer och medicinen inte når hela vägen ut. Efter några veckor är anfallet konstant och tillslut måste jag ta en kortisonkur. Då har jag ofta många trötta dagar i ryggen och en ökande frustration över att inte kunna springa, sjunga, prata och umgås så som jag vill. 
 
 
I år har jag hittills haft två omgångar med tyngre andning. Två omgångar alltså, inte en konstant påbyggnad. Den första kom med de tidigaste höstdagarna och varade bara någon vecka. Jag andades kortison och tog det lite lugnt. Sen gick det över igen. Den andra fick jag nu, efter en veckas förkylning. Det kunde blivit en tung period, det kände jag på en gång. Men så blev det inte! Varje dag som börjat med astma har hittills slutat med något roligt. En löprunda, en cykeltur, en promenad med prat eller en riktigt bra körkväll. Slutat i triumf helt enkelt!
 
Balandsgång mellan vila och aktivitet!
 
Så, hur är det att ha astma och små barn samtidigt? Jag var lite nervös för att det skulle bli jobbigt. Det skulle det kanske ha blivit utan mina nya mediciner. Plötsligt kommer mina behov inte i första hand. Sällan andra hand heller. Men det har faktiskt gått hur bra som helst. Jag har sjungit och pratat lite mindre än vanligt med Alfred på morgnarna. Istället har vi spelat på pianot, eller helt enkelt suttit tysta och gjort miner åt varandra. Vi har satt på talbok istället för att läsa och sovit oss igenom ett par förmiddagar. Promenader har vi tagit ändå, men lite långsammare än innan. Så har Alfred suttit i mitt knä medan jag andats i maskinen. Jag trodde han skulle bli lite rädd men han har ätit i mitt knä och varit hur nöjd som helst. Han vänjer sig helt enkelt vid att det är så här, att det inte är farligt, att det är en del av livet. Om han också skulle få astma framöver vet han hur det fungerar. Det tror jag är en stor fördel. 
 
 
Känslan just nu är helt enkelt Sara vs Astman, 2-0!

Kramar och andra mediciner

Idag blir Alfred tolv veckor gammal. Tolv veckor och nästan tre månader. Han är 5890g tung och 60cm lång. En hel decimeter mer än när han föddes! Tre månader innebär joller, gripande och en rolig liten unge att leva med. Det betyder dock även vaccinering. Att medvetet göra illa sin lilla unge. Se honom skrika. Trösta. Försöka lindra det onda med amning, pussar och kramar. Kyla de ömma låren. 

Storpojken med Susanne
 

Jag har nog en ganska så rationell inställning till smärta hos barnet. Så länge det inte innebär fara (brännskador, allvarlig klämrisk osv.) utan till och med är bra i det långa loppet så är det helt enkelt någonting som ingår i livet. Alfred kommer att springa på grusvägar, lycklig över hur snabbt benen går, ramla och skrubba händer och knän. Han kommer rutscha ner för trädstammar, trampa på bin och slå tårna i trösklar. Kanske får han fotbollar och cykelstyren i magen, eller ett milt tjuvnyp från Dante när han "råkat" dra i svansen? Det onda kommer finnas, och då finns vi där. Vi blåser på sår, plåstrar om, kramar och pussar. Bär in brickor med något gott när han är sjuk. Ger medicin. Ser till att allt blir bra igen.

Igår var Alfred en riktig hjälte på BVC. Han charmade barnmorskan så att hon riktigt gruvade sig inför att sticka hål på alla leenden och joller. När sprutorna gick in i låren satt han i mitt knä, såg förvånad ut, började på ett långsamt tjut och såg plötsligt bröstet som jag la fram. Snabbt högg han tag och smackade nöjt en lång stund. Därefter såg han upp på barnmorskan med ett jätte-smajl igen. Gullunge!

Låg och pratade en lång stund på golvet när vi kom hem. 

Senare på eftermiddagen började benen att göra ont. Han skrek och skrek och varken nappen eller bröstet tröstade. Då kände jag mig ganska så liten som mamma. Ibland hjälper inte kramar, pussar, blås och snälla ord. Vi gick en riktigt lång promenad när han sov i selen. Väl hemma började allt om igen. Otröstliga skrik. Då ringde jag 1177 och fick rådet att ge alvedon. Tack och lov förr sjukvårdsupplysningen och tack för moderna mediciner! En kvart senare var allt lugnt igen och vi låg och "pratade" i soffan.

Den natten sov Alfie som en stock och jag fick en trevlig promenad med Magda och Sanna. Den femte för den dagen!

Bilder från en av många promenader den dagen

Idag lyser solen över dalen och vi förbereder oss inför en grannes begravning. Glädje, sorg och smärta i en enda röra -   så är  livet och det är likabra att lära sig snabbt att allt är okej så länge någon finns som kan trösta, hålla och krama, samt ge medicin när det behövs.