Lugna dagar med Anna

I söndags tog världens bästa Anna tåget från Umeå för att hänga med Alfred och oss. Himla bra initiativ! Det blev ett par lugna, varma och mysiga dagar tillsammans.
 
Anna är dessutom duktig på att fotografera och har tagit de flesta bilderna i inlägget

 
Anna bor i vanliga fall i lägenhet så nu passade vi på att hänga i trädgård, grilla och skörda ur vårt trädgårdsland. Alfred var lite kinkig och hade stort närhetsbehov så han fick hänga på oss mest hela tiden. 
 
 
Kramas, mysa, äta och sova godkändes av vår lilla chef med den stora rösten. 
 
 
 
Anna fick mer än godkänt som trygg famn!
 
 
 
Dessutom var hon en himla rolig tjej, konstaterade Alfie, som kunde galoppera runt trädgården för att trösta när man hade tråkigt. Trots den skeptiska minen på bilden visade sig strategin fungera bra!
 
 
Ett par barnvagnspromenader hann vi såklart också med. I solsken såväl som i regn. För ovanlighetens skull utan Dante som skurit sig i tassen och fick stanna hemma och vara olycklig, stackaren. 
 
 
När barnet sov passade vi på att hitta på andra roligheter. Gå på slackline till exempel. 
 
 
På tisdagen tog Anna och jag oss ner på stan för att fika med mammorna till övriga Sollefteåbarn födda 2016. Efter en lång och trevlig pratstund köpte vi fika och begav oss till stranden på Hågestaön. Anna badade för alla tre och vi deltog genom att dokumentera. 
 
 
Nu har jag fått prata, skratta, fika och mysa ordentligt i ett par dagar. Känna mig både som mamma och som den jägmästar-tjej jag var fullt ut för bara ett par år sedan. Otroligt värdefullt. Väldigt trevligt! Det är tur man har kompisar som gör sig besväret att komma förbi, när vi nu misslyckats med att ta oss till Umeå på vääääldigt länge. 
 
 
 
 
 

Med lite kärlek, tålamod och lite googlande

Tre skötebarn har jag att se efter här hemma. Alfred, Dante och vår trädgård (då räknar jag med att Danne är vuxen nog att ta vara på sig själv). Än så länge verkar alla klara sig bra, även om Dante börjat skälla mycket igen vilket brukar betyda att han är nervös. Stackaren har ju också varit med om en enorm omställning, som han klarat fantastiskt bra även om vi inte alltid funnits där för honom de senaste veckorna.
 
Trädgården verkar bry sig mindre om att ha hamnat i skuggan av en bebis. De har, med kärlek, tålamod och lite googlande, fått vad den kräver och har nu passerat en viktig gräns. Arbetet med att planera, plantera och rensa ogräs har lönat sig. Nu får vi mer tillbaka än vi lägger in. Varje dag äter vi färsk, spröd sallad och spenat. Kryddorna har hamnat både i grytor och i frysen. Vi har skördat våra första gurkor, potatisar, sockerärtor och många stora söta jordgubbar. Snart väntar vinbären och därefter en himla massa äpplen :-). Gården är lummigt grön och härligt frodig. Jag mår så bra av att vistas bland alla växter!
 
 
I veckan har Alfred fått sitt alldeles egna äppleträd. Både jag och lillebror fick egna träd när vi föddes. Jag en pil och han en björk. Dock flyttade vi från trädgården där de växer ganska snabbt. Jag hoppas att Alfred får växa upp med sitt träd och äta sina äpplen. Gör mitt bästa för att vattna och vårda så att nykomlingen får bästa möjliga förutsättningar. 
 
 
 
 

Så det knakar

Alfred äter, sover och växer. Herregud så fort det går! Nu kan han redan ha flera av de fina plaggen i storlek 56. Gudskelov får man säga, för de få kortärmade bodies vi hade i storlek 50 går snabbt åt under varma dagar då täta amningar leder till läckage från både ena och den andra änden. 
 
 
Daniel och jag äter, sover och växer vi också. Inte så mycket fysisk tillväxt som tur är, men i allra högsta grad mental. Tre veckor har hunnit gå i vårt nya liv. Under den tiden har vi hunnit lära oss mycket om Alfred och om barnskötsel. Jag har stolt lagt en sovande, fd. skrikande, pojke i vagnen och gått på promenad. Passat på att plocka i hemmet när han sover. Rensat ogräs. Lagat mat. Lika stolt har jag legat på soffan och myst, smekt det mjuka fjunet och de bulliga kinderna, hållit de små fingrarna. Jag har ätit med barn på arm, axel, i knä och vid bröst. Sovit med honom. Gått på toa med honom när ingen annan funnits till hands. Ägnat timmar åt att gå runt runt och vagga, sjunga, krama. Fördröjt mattiderna eftersom han vaknat även om jag varit vrålhungrig. Skippat kaffe, lök och stark mat för att skona hans mage. Gått svettig, nerspydd och med mjölkfläckar på tröjan utan möjlighet att ta en dusch eller byta om förrän någon annan kan ta över ansvaret. En himla massa förändringar för en person jag älskar mer än jag trodde var möjligt. En enorm omställning! 
 
Morgonpromenad med barn i sele och hund som helst vill springa efter pinnar. Skönt men inte alltid stillsamt. 
 
Vyssja, vagga och mata för att få en lugn, mysig och nöjd bebis
 
Det är så varmt så att det skriker! Inne som ute. Vi försöker hålla Alfred sval i vagnen istället för att ha honom i famnen tills vi båda kokar. 
 
Varje tid i en barns liv har sin charm och sina utmaningar. Jag veta att jag kommer kunna ge mig iväg på egen hand igen. Att kroppen kommer kunna springa, cykla, träna, till huvudets stora glädje. Att jag i framtiden åter kan fika på stan eller umgås med vänner utan att kolla på klockan och skynda tillbaka inom en timme för att amma. Jag vet också att det kommer tider med dålig sömn, förkylningar, trotsåldrar och koala-barn betydligt tyngre än 4kg. Att jag alltid kommer finnas där när Alfred behöver mig. Även om det betyder att jag i perioder måste sätta allt annat åt sidan. Krympa mitt personliga utrymme till noll och ingenting ibland. Hur mycket våra mammor faktiskt har gjort för oss genom livet går nog inte att förstå förrän man får ett eget barn. Heja alla mammor helt enkelt, och min egen inte minst. Ni, eller vi numera, är fantastiska!