Tågfilosofi

Nu är klockan snart sex på morgonen. Jag har rest i över 12 timmar och mer än 100 mil. Tåget är rejält försenat. Jag har ägnat tiden åt tågfilosofi.

På hela den långa sträckan har jag inte sätt en enda plätt som inte kontrolleras av människan. Vi far förbi betonghus och gator i en värld där mörkret bekämpas med elektricitet och ljuset med tjocka väggar. Kontroll. Kontroll. Kontroll. Jag sitter i en plåtcylinder, laddad med elektricitet. Studerar människor omkring mig. De är inte här. Jag är ensam på tåget. Bredvid mig sitter skuggan av en dam som klivit in i "dimension Facebook" för att träffa sina vänner. På andra sidan gången har en kille pluggat in hörlurar i öronen. Framför mig ser jag stycken ur en amerikansk komedi. En kvinna i skär klänning och en tjock man med glasögon slår varandra med full kraft. De blir arga. Sen snopna. Sen arga. Ingen får märken. Det är bisarrt att titta på den tysta och omänskliga scenen. Vi stannar på en station. Människor forsar förbi. Mobil i handen. Lurar i öronen. Kaffe i handen. Cigg mellan läpparna. Stimuli. Stimuli. Stimuli. 

Jag funderar på vart människans drifter tar oss. Vi som kan göra storverk. Vi som tyglat den elektriska energin och hittat pusselbitarna till livet. Vart är vi på väg? Det är hjärnan som belönar och straffar. Är vi bara åsnor som går mot moroten och väjer för piskan? Utan en aning om riktningen? Vad händer i så fall när åsnan slår sig fri och börjar plantera sina egna morötter, utdela sina egna straff? Börjar vi gå i cirklar? Stimuli. Stimuli. Stimuli. 

Jag tänker på den bibliska skapelseberättelsen. Gud skapade ljus och mörker, vatten och jord, växter och djur, och han såg att det var gott. Sen skapade han människan till sin avbild. Länge trodde vi att vi stod över naturen. Ändå levde vi i den, av den. Nu har vi accepterat att vi bara är djur, men vad händer? Vi distanserar oss från världen. Trappar upp vårt kontrollbehov. Varenda buske på min färdväg är planterad, eller åtminstone sparad. Skogen är odlad, maten förädlad. Djuren stängs ute. Djuren stängs inne. Vår elektroniska hjärna bygger en elektronisk värld utanpå den verkliga. Här uppfylls behoven för hjärnans belöningssystem:

- Socialt umgänge
- Bekräftelse
- Stimuli

Var de sakerna en gång små glädjeämnen, nödvändiga i strävan efter att få finnas till? Vad ska det bli av allt nu, när tillvaron blivit en underskattad rättighet? Våra misshandlade kroppar blir allt mer föraktade. Allt mer hatade. Deras enda uppgift är att representera de elektroniska hjärnorna. Vi är så sjukt smarta. Jag önskar att vi visste var vi var på väg. I så fall hade vi kanske kunnat ta oss dit tillsammans. 

Nu är jag snart framme i Sollefteå. Ser fram emot att komma hem! Tänk vilken förunderlig värld vi lever i ändå. Så himla tacksam över att jag får finnas här i samma tid och sammanhang som ni andra :-) En dag kanske jag hittar svaret på livets gåta. Då lovar jag att berätta.

"... du får väl ha det i alla fall..."



"Ha de' bra, tänkte jag säga, men du får väl ha de' iaf" sa Daniel med en beklagande blick på snömodden innan han lämnade mig i skogen igår. 

Ja, det är inte alltid skogen är den optimala arbetsplatsen. Det finns dagar då jag uppfinner hela system av självgående maskiner som följer framtidens exakta kordinater och skapade "stopp" eller "" spår. Ändå är det så värt det. Igår traskade jag under grova tallar och granar, följde en å, letade efter en hundraårig bevattningsränna. Visst svor jag över dem när snitselbanden tog slut medan de hänsynskrävande miljöerna aldrig verkade göra det, men mellan svordomarna sjöng jag körstämmor och njöt av landskapet. Dessutom så finns det ju de andra dagarna. Dagar som i lördags, då jag var ute i en frostglittrande skog med ivriga markägare och skrev avtal över en kopp kaffe och glada historier. Dagar som torsdag-fredag då jag var på kurs med de andra nykomlingarna och fick en massa nya nyttigheter i ryggsäcken. Dagar som idag?

Tja, idag ska jag leta rågångar (fastighetsgränser) i en snöblöt granskog och jag måste bli klar. Bäst att hoppas på glada överraskningar! 

Och om jobbet någon gång känns tungt kan jag alltid trösta mig med:

- Ikväll får jag sticka med coolaste gänget (måndagar)
- Ikväll ska jag sjunga med härliga kören (onsdagar) 
- Snart får jag åka hem till min trevliga lägenhet och pyssla, fixa, mysa (alla dagar) 
- Ikväll åker jag till Skåne (ikväll!!! :-D)

En ny tid randas

I söndag bestämde jag och Axel att vi trots allt inte kommer flytta ihop. Att vi bryter upp nu. Idag träffade jag min blivande sambo. 


Det var nog kärlek vid första ögonkastet


Det finns så mycket jag vill visa honom 


Vi ska träna i naturen


Jobba ihop

Trivas i lägenheten tillsammans

Nu randas en ny tid och världen ligger framför våra fötter. He bli nå bra!