Killing my Darlings

Jag skulle önska att det här inlägget handlade om skrivande. Om att med sorg i hjärtat ta bort en formulering, en scen eller till och med ett helt bokkapitel för att få en berättelse att flyta bättre. Jag skulle önska att det var ett inlägg om något så personligt och greppbart som ord på ett papper. Mina ord. Min fantasi. Mitt feltänk. Men så är det inte. Tyvärr... 
 
Hela sommaren har jag gått och varit tacksam mot Sollefteå sjukhus. Tacksam för att någon äntligen såg att astma kanske inte var svaret på alla problem med min andning. Såg, undrade och tog reda på svaret. Det är så på en liten ort. Där får individen plats. Bristen på toppmodern utrustning kompenseras med råge av drivkraften hos de anställda. Jag är inte den enda som har fått erfara det. En röntgensköterska jag känner berättade om ett fall av många där det småskaliga varit en fördel, inte ett problem. En patient kom in till lungröntgen och proverna såg inte bra ut. Sköterskan skickade då genast vidare patienten till en mer avancerad röntgen och därifrån kopplade man omedelbart in en kirurg. På en eftermiddag hade diagnos ställts och åtgärderna tagits. Patienten fick bästa möjliga vård på kortast möjliga tid. Endast ett litet och sammansvetsat team klarar något sådant, men det kräver ett sjukhus där så många vårdinstanser so möjligt ryms. Nästa år skulle den här patienten kanske fått en betydligt längre process att ta sig igenom.
 
Landstinget blöder. Sundsvalls sjukhus går back varje år. Stafettläkare, böter och andra utgifter jag inte har koll på har fått ekonomin rejält ur balans och politikerna pressas att ta tag i problemet. Då står Sollefteå sjukhus i skottlinjen. Igen. Det är tydligen inte första gången. Sollefteå sjukhus, som redan tar emot patienter som inte får plats i Sundsvall. Som har en balansrad ekonomi och hade klarat sig bra om det frikopplas från landstinget. Ett sjukhus som behövs! Det känns så fel. Mammografin är tydligen borta sedan några år tillbaka. Nu vill de skära ner kirurgi, intensivvård, ortopedi och kvinnokliniken. Tre timmars resa för att föda ett barn... Då är jag inte längst ifrån vård. Och om Sundsvalls BB är överbelastat? Usch, hemska tanke. 
 
Det är många som kämpar för sjukhuset. Många som kämpar för allt här på landsbygden. Här finns drivkraften, grannsämjan, tiden och förmågan. Här finns ett hopp och en energi jag aldrig såg i Skåne. På landet fostras invånarna till entreprenörer. "Om vi vill ha något får vi göra det själv" - och så blir det. I Sollefteåbladet läser jag stolt om Emmas skorpor - kända över hela Sverige, Nystartad gårdsbutik med lokalt hantverk på turistvägen, Framgångar för skidtalanger, Stor satsning i gymnastikklubben, Ny dokumentärfilm av Sollefteåbo, osv. osv. Det är inte bara uppblåsta rubriker, drivkraften ligger som glödande motor i de små byarna. Här är folk beredda att lyfta på rumporna för att skapa ett bra samhälle. Det är så fint tycker jag! Det livet jag skriver om i bloggen, med natur, aktiviteter och fina människor, det är inte påhittat. Sollefteå lever i högsta grad, växer till och med. Men jag är inte säker på att bygden klarar ett nedlagt sjukhus. Snälla snälla politiker, låt sjukhuset stå på egna ben, sälj den till en driven entreprenör, låt det gå ihop med Jämtlands landsting istället - men offra det för guds skull inte! Det kan bara inte vara en genomtänkt idé.

Från en annan planet?

Det här med poddar och bloggar är himla kul tycker jag, åtminstone ett tag. Jag är nog i allmänhet en periodare som då och då trillar över en bra podd/blogg, ägnar några dagar till att ihärdigt lyssna/läsa (i något slags förälskelserus), kommer till sista inlägget, väntar otåligt, jublar över nytt inlägg, väntar otåligt, känner nyhetens behag dö ut, går vidare i livet. Bäst är det när jag: 1. Känner igen mig i livssituationen. 2. Är intresserad av ämnet (gillar när det finns en kärna eller röd tråd). 3. Kan idolisera avsändaren lagom mycket. 
 
Nu har jag hittat till Superältarna - en podcast av författarna Jenny Jägerfelt (även psykolog som skrivit bl.a "Här ligger jag och blöder") och Johanna Thydell ("I taket lyser stjärnorna") som dyker ner i en massa mer eller mindre seriösa ämnen. Podden är intelligent och lagom spontan, ger en inblick i författarlivet (barndomsdröm), refererar till psykologiska teorier (min inre nörd gillar vetenskap), leds av två sjukt coola tjejer där en har en kronisk sjukdom (reumatism) och den andra en bakgrund inom elitidrott (vollyboll). Bra början alltså! Efter tre dagars intensivt lyssnande har följande hänt: 
 
Är ensam hemma och passar på att städa i hus och trädgård. Podd i öronen - jag låtsas att jag är kompis med Jenny och Johanna och ivrigt deltar i deras konversation. Jag rensar ogräs i gassande solsken. "Vi" pratar om styrka, vad styrka är. Jag vill berätta om voltigen. Om tjejer som står på galopperande hästar och lyfter varandra på raka armar. Mental, fysisk och emotionell styrka. Girlpower! Det skulle passa bra in i programmet. Jag hugger tag i dammsugningen och låter nuet försvinna bort. Lyssnar på nya avsnitt Och kommer in på ett om hår.  Jenny berättar om sina frisyrer genom åren. Jag kommer på att mitt ännu ofärgade, oblekta och ofixade hår faktiskt har klippts i riktigt många frisyrer. Se här:
 
 
Bit för bit smälter jag ihop med podd-rösterna. Är plötsligt inte deras kompis längre, jag är dem. Ibland Jenny och ibland Johanna, precis som jag blir bok-jagen i böcker jag tycker om. Så plötsligt, mitt i den gemytliga känslan av att höra till, händer något. Samtalet går vidare från huvudhår till hår på ben och könsorgan. Jenny och Johanna har googlat på nätet och bara hittat hårlösa tjejben. Har läst om tjejen vars håriga armhåla "went viral" och chockerade den digitala världen. Funderar på om de har mycket eller lite hårtillväxt. Det finns ju liksom inget att jämföra med. Rakning är normen och även om de verkar tycka att den normen är bakvänd är grundinställningen att tjejer rakar sig numera - punkt! Här hamnar jag i en välbekant känsla av att vara från en annan planet. Ja, alltså de representerar det jordiska och "normala", det som är inom mallen för tjejer i åldern 20-40. Det vet jag, för jag är trots allt omringad av tjejer som lever med rakhyvlar, smink, alkohol, mode och andra mer eller mindre obegripliga men tydligen kvinnliga livsnödvändigheter. Det är mer troligt att jag har befunnit mig i en parallell dimension med helt andra regler under den kritiska perioden som kallas tonåren. Jag som inte kännt behovet av ovanstående. Som testat, men tröttnat. Som inte förstår poängen. 
 
Det är HEMSKT om det är svårt att hitta orakade förebilder! Det känns märkligt när mina 4-5åriga bekantskaper fascinerat nyper i mina armhålor och undrar varför det växer hår där. Det är orimligt att det inte ska finnas håriga bilder på nätet. Egentligen var det bara det jag ville komma fram till. Jag är inte orakad av politiska skäl. Jag förstår bara inte varför jag inte får se ut som jag gör. Inte Danne heller gudskelov. Så, till er som tycker håliga ben och armar är läskiga, det är okej att sluta läsa. Här kommer det två bidrag till en utrotningshotad företeelse!




Hold your head high and smile

Nu skiner solen. Dag efter dag. Huden börjar på något sätt mättas och kroppen är fylld med ljusenergi, blåbär, vinbär och sallad från trädgården. Hela jag är fylld faktiskt, stoppad som ett gosedjur med fluff från de senaste veckorna. Imorse envisades hjärnan med att rymma tillbaka in i en dröm vid stranden i sätofta varje gång jag försökte börja dagen. Sooooova var det enda huvudet ville. Sova, utan att behöva tänka, umgås och vara trevlig. Orkar. Inte. Känna. Orkar. Inte. Ha. Kul. Mamma säger att det är pappas gener som gör att jag inte tål så stora avvikelser från vardagen. I så fall är det våra hjärnors ständiga aktivitet, uppmärksamhet, ivrighet som gör det tror jag. Två veckor med långa jobbdagar på kollo, i skogen, på övernattningar, på möten, på markägarträffar - två veckor med glada mungipor, ivriga och vakna ögon och små små fjärilar i magen - har gjort mig trött. Först märks det i jobbiga situationer. De känns mer som dragkamp och mindre som äventyr. Sen märks det på tråkiga situationer. De blir så oöverkomligt utdragna och jag är myran i tuggumit som aldrig kommer någon vart. Sedan tar det över även de roliga momenten. Munnen blir liksom surmulen under den lugna bilresan från en bra traktplanering. Tankarna kretsar mer och mer kring problem (mer eller mindre påhittade) som borde lösas. Jag orkar inte vara till nytta hela tiden. 
 
Jag har såklart en strategi för att handskas med de här små vardagliga i-lands-problemen. Flera stycken faktiskt. Jag är ju trots allt en människa som uppskattar strategier. Sedan afrikaresan 2010 har jag skrivit Bra-Tack-Hjälp-Bok. Det är Mia Törnblom som hittat på konceptet och det går ut på att hitta på tre bra saker (som man är stolt över hos sig själv.), en sak man är tacksam över och en sak man behöver hjälp med. Det ska stärka självkänslan tydligen. Jag, som har en sjuhelsikes självkänsla (jag skulle behöva hjälp med min magkänsla istället) har såklart lätt att hitta på Bra saker, och svårt att bara skriva ett Tack per kväll. Min bästa kategori är därmed Hjälp. Jag ber om allt möjligt. "Hjälp mig sprida glädje". "Hjälp mig drömma något trevligt". "Hjälp mig skriva kontrakt med den här markägaren". "Hjälp mig hitta min borttappade cykel". "Hjälp mig att känna mig lugn men stimulerad på jobbet". Det fungerar nästan alltid! Någon dag efter att jag bett om hjälp löser sig problemet på ett eller annat sätt. Ja, till och med cykeln kom till rätta. Därmed har jag också kommit till insikt om att en surmulen min i bilen självklart gör dagen ännu jobbigare, och att nervositet på jobbet kan lösas precis som när jag gick på voltigen. Om jag istället sträcker på mig, ler, lyfter bröstet lite - då känner jag mig stark. Det har gjort mig lugn och fokuserad på en bockande häst, med ansvar för yngre lagkamrater, så det måste ju kunna fungera nu också, inte sant? Den här helgen var det dock inte något voltigeleende jag behövde, utan vardag, sömn och lite arbete här hemma. Vanlig hederlig rensning i trädgårdsland, städning av hus, tvätt, måleri, ekonomi, löpning, disk och kravlösa samtal. 
 
Nu skiner solen. Nu är himlen blå. Nu kan vi bada, ha picknick och trivas riktigt mycket. Men ibland får solen nöja sig med att vara en vacker kuliss. Ikväll kommer mitt Tack tillägnas det slit och skit som river gnällspiken ur knopp och kropp. Om jag inte somnar innan jag hunnit så långt...
 
Vi tog äntligen tag i att måla furstukvisten
 
Sen blev det picknick vid vattnet =)