Lyckopiller

Jag måste börja det här inlägget med ett sidospår på temat "lyckopiller". Jag skrattade nämligen så gott i bilen på väg till jobbet. Lyssnade på P1 som handlade om ett nytt och farligt knark och ett par män från Lidköping blev intervjuade. Vid ett tillfälle säger ena mannen "alla snubbar"... och tillägger i sann feministisk anda... "och snubbinnor som säljer droger...". 😝 Jag ska adoptera uttrycket snubboinnor 👍 Men det här inlägget ska alltså inte handla om knark. Den här snubbinnan har helt andra lyckopiller att tillgå! 
 
Bilder från dagens jobb med skoldagar i gålsjö
 
 
När jag kommer hem från jobbet är jag ofta trött och tankarna kretsar kring avtal och planering och mål och annat. I bilen flyttar fokus sakta över till saker som inte är jobbrelaterade men jag längtar mest efter att få slänga mig på ek soffa och göra ingenting. Så parkerar jag på uppfarten och möts av en överlycklig och mycket entusiastisk liten lintott. Gapande mun. Utsträckta armar. Öppet sinne fullt av livsglädje.
 
 
Någonting händer i min kropp bara jag ser den lilla filuren och hans snygga pappa. Det bara bubblar endorfiner och oxytocin ur alla celler. Blodet pumpar, hjärtat kommer igång och jag blir så lycklig. 
 
 
Alla tankar på soffor och slösurf glider undan. Jag vill ju strosa rung i trädgården med en liten hand i min. Leta bääääää. Gräva sandlådan. Läsa pekbok. Mysa och gosa. Äta mat och prata om dagen. Titta på bilder på vad killarna hittat på. 
 
 
Idag föreslog Danne en cykel-utflykt. Bästa idén! Vi cyklade till andra sidan älven och gick en runda i ett strövområde där. Solen stod lågt och värmde lagom mycket.
 
 
 
Alfred gick själv, kavat och tultande längs den mjuka stigen. Upp och ner för backar. Hittade pinnar, bär och insekter. 
 
 
 
Vi konstaterade att för nästan exakt ett år sedan gick vi samma stig och pausade på samma ställe. Vi var ju tvugna att ta några bilder på nästan samma plats också för att kunna jämföra ;-). (Förra året satt vi vid vattnet nedanför nipan, i år stannade vi uppe på kanten). 
 
5/9 2016
 
30/8 2017
 
Förra året satt Alfred i selen och myste och fick bara komma ut en stund för att amma och sträcka på sig. Nu sprang han och sprang och sprang.
 
Jag tror att han traskade fram någon kilometer innan jag satte honom på ryggen. Då väntade jag min protester men han var nog ganska trött för han bara kramade om min hals, stoppade nappen i mun och smekte mig över armen. Gullunge! Vi gick lite extra bara för att han satt och myste så. 
 
 
 
På kvällen var det terminstart på kören så jag lämnade killarna lagom till läggdags. Det var lite tråkigt att åka hemifrån men så kul att sjunga igen! Än en gång kände jag hur det bubblade i magen av den där lycko-kompotten som säkert är en lagom blandning av må-bra-hormoner. Om jag bara får ha min familj, lite skog, mat och sång i mitt liv så har kag det väldigt väldigt bra!
 
 
 

Vi måste prata om bröst

Japp, ni läste rätt. Nu var det ett tag sedan inläggen kretsade kring bröst. Något år skulle jag tro, sedan mjölkproduktionen precis hade kommit igång och tuttarna var fyrkantiga i stasen. När jag pendlade mellan feber, smärtsam amning och lycka över att kunna mata min skatt. 
Nu är det en ny fas på gång. Utfasningen närmare bestämt. 
 
ojämn mjölkproduktion = sned överkropp 
 
I fyra månader har jag ammat hemma och pumpat på jobbet. Min bil är sprutlackerad med bröstmjölk på insidan. Det är svårt att pricka en flaska eller ett glas eller vad som nu finns till hands! Mina jobbkläder måste tvättas ofta pga ständigt läckage och vita ringar i tyget. 
 
(slänger in lite bilder från dagens promenad)
 
 
Nu har jag bestämt mig för att sluta hålla igång mjölkproduktionen. På dagtid pumpar jag ingenting. När jag kommer hem ammar jag bara om Alfred ber om det. 
 
 
Inser ni hur stora bröst kan bli om de fylla med mjölk och inte töms regelbundet? ENORMA! Kantiga. Knöliga ut i armhålan. Förstår ni hur ont det gör? Hur obehagligt det är att inte tömma? Det finns inget ord för att vara amnings-nödig men det känns lika påträngande som att vara kissnödig, men man kan inte hålla sig. Det läcker helt enkelt sakta men säkert när trycket blir för högt. När Alfred tar bröstet är det som att öppna en kran. Det sprutar! 
 
 
Bröstet skriver jag, i singularis. Det är nämligen ett bröst som resan resignerat, sjunkit ihop, minskat på mjölken. Det högra bröstet som hela tiden varit mindre aktivt. Mitt vänstra monster-bröst däremot. Ojojoj! Det var det som gick bananas i början och gav mig mjölkstockning. Det som fick sårig bröstvårta och gjorde så ont. Det som hela tiden varit Alfies favorit. Nu är det vänstra bröstet stundvis enormt och sprutar mjölk så fort man nuddar det. 
 
 
Jag kanske borde försöka amma mer på höger igen? Jämna ut produktionen. Eller bara inte bry mig. Det är ju så skönt att få tömma monstret, och långt innan det är gjort har Alfred tröttnat. Därför låter jag högersidan sina nu. Står ut med att vara sned och konstig. Precis som jag står ut med vad som helst i rollen som mamma. 
 
 
På kvällen ammar Alfred fortfarande. Somnar med bröstet i mun. Men även där går vi mot nästa fas. Jag har börjat sätta stopp under natten. Sova på sidan eller magen. Första natten protesterade Alfred länge och högljutt. Grät och skrek om och om och om igen. Andra natten gnällde han bara en liten stund. Inatt nästan inget alls. Istället gosar han in sig i min halsgrop, låter mig pussa och krama och så myser vi tätt ihop. Man kommer närmare när Alfred kan ligga i ansiktshöjd. Det är skönt att kunna sova på mage igen!
 
 
Nu har jag pratat klart om bröst! Än är vi inte färdiga med amningen men kanske snart. När mjölken tar slut och därmed även intresset. Det känns rätt skönt nu faktiskt. 
 
 

Mullvadus Gigantes

Det måste vara namnet på den hitills okända mullvadsart som tycks ha invaderat vår tomt den senaste veckan. Enorma högar med jord har den grävt upp - det ser ju inte klokt ut! 
 
 
Och när vi nu ändå talar om invasion så tror jag att TseTse-flugan har gjort sitt intåg till Norrland. Jag är nämligen så himla trött hela tiden! Trött på jobbet, efter jobbet, på helgen. Mest hela tiden. 
 
 
Det kan visserligen finnas ett visst samband mellan den oförklarliga (hrm) tröttheten och de där stor högarna. Något som har att göra med balansen mellan aktivitet och vila. 
 
 
En viss djurart av släktet homo sapiens, knappa metern lång, spelar eventuellt in också. Det är åtminstone en teori jag har. 
 
Om så är fallet så är tröttheten välförtjänt och helt okej. Jag ödslar nämligen gärna orimligt mycket energi på den där lilla krabaten som gör mig så glad dagarna i ända. Jag tror faktiskt att min kropp laddar upp sina batterier bara för att kunna slösa dem på honom. 
 
 
Han har blivit så snusförnuftig nu att det inte är klokt. Säger tack när han får saker. Pekar på tandborsten i bilderboken och låtsas borsta tänderna. Sätter sin egen fot på bilderna på skor. Slickar på sitt finger för att bläddra blad i boken. Tusen små saker att glädja sig åt varje dag! 
 
 
Nu när vi har arbetat med grusgången har han strosat runt på gården och bara pysslar för sig själv. Vi tittar ju på honom mellan varven och än är han vid trädet och studerar barken, än är han vid hinken och plaskar i vattnet, så har han hittat ett äppelker att bita i och sen springer han efter Dante och busar. Mellan varven kommer han och hjälper oss med sin kratta och skottkärra eller vill att vi ska följa med och plocka bääääää. En harmonisk tillvaro! 
 
De här dagarna med solig höstkänsla, mellan sommarvärme och ruskväder är så lugna och sköna. Vi jobbar oss trötta i kroppen och Alfred gör oss slut i huvudet men så går vi en promenad eller gör en kort utflykt och plötsligt känns allt bra igen. 
 
 
Ledighet i vardagen, på hemmaplan, är viktigare än semester för mig. Det är i det ostressiga lunket som jag vilar och laddar upp, mer än i semestertidena resor, tillställningar och möten. 
 
 
När vi hade lassat grus hela förmiddagen, klippt gräset, tagit hand om tvätten, lunchat p en strand, lassat ännu mer grus och ätit middag så var vi alla helt slut. Jag och Alfred läste ett par böcker i soffan. Sen gick vi en lång promenad. Klockan var bara sex men efter en liten stund föll ett litet huvud fram på min axel och jag hörde små jämna andetag vid örat. Vår lilla stjärna hade slappnat av och somnat innan läggdags. Det var han väl värd!
 
Nöjd där bak...
 
... fina sjalen tillbaka från semestern...
 
...sekunden innan ögonen faller igen...
 
... och där sov han gott resten av rundan
 
Innan jag gick till sängs sprang jag ett varv runt Mon. Det är skönt att jogga när man skyfflat grus hela dagen. Musklerna knakar liksom sig själv på plats igen. 
 
 
Och vipS försvann söndagen också. Enda bilden jag tog var från frukosten imorse. Så kan det gå! Ändå har vi fyllt hela gången, druckit kaffe med grannarna, städat huset, ätit lunch på altanen och varit hos Lundqvist hela eftermiddagen. Alfred har lekt med barnen. Vi har promenerat. Vi åt korv. En bra söndag helt enkelt! Jag tror nästan att jag är redo för en ny vecka på jobbet. Vilken tur :-)