Barnarbetare i paradiset

Det finns så många barn i världen som sliter hårt. På industrier, i gruvor, i hemmet. Barn ska inte tvingas arbeta. Inte slita ont. Däremot tycker jag det är fantastiskt när barn kan vara delaktiga i de vuxnas sysslor. Det ger en så fin gemenskap, närvaro, tid tillsammans, samförstånd. Alfred älskar när vi fixar och donar tillsammans! När han får "diska" i diskhon, laga mat i selen, dammsuga, sopa eller vad vi än fixar med. Idag har vi arbetat ihop på många olika sätt, hela familjen. Livspussel när det är som bäst :-). 
 
 
Jag började jobba hemifrån en stund för att sen ta med Alfred till BVC. Nu har han passerat 9kg och 74cm. En liten lättviktare har vi, men finast i världen :-). Efter BVC följde han med mig och Dante ut i skogen. Han var trött redan i bilen och det tog inte en kvart innan han sov där bak. Sen sussade han sött ända tills det var lunchdags och jag fick riktigt mycket traktplanerat. Njöt av att höra hans snusande vid örat och tänkte att nu sover han med skogens sus och våra fotsteg mot mossan som vaggvisa. Sämre kan man ha det! 
 
 
På eftermiddagen var jag på kontoret och under tiden började killarna arbeta med grusgången.
 
 
Efter middagen tog vi itu med projektet allihopa. Först med en mammig Alfred i sjalen...
 
 
... och därefter allesamman med gemensam muskelkraft. Alfred var mycket beskäftig med sin gröna kratta och ville hemskt gärna skjuta på skottkärran. 
 
 
När vi tog paus för kaffe passade han på att bada lite i en vattenhink. Bästa paus-underhållningen! Han är som en liten dräng på gården, pinnar runt och fixar med det ena och det andra. Klappar sin gula häst i sandlådan. Drar i vattenslangen. Plockar bär. Gräver i gruset. Ständigt i rörelse!
 
 
Vädret var fint så vi tog en promenad innan läggdags. Dumt nog utan kameran. Skogen var så fin! Ljuset sådär lågt med långa skuggor som det blir när sommaren går mot höst. Kvällen var lite sval och Alfred gosade ner sig i den mjuka ullsjalen och sög på sin napp. Lagom trött. Lagom nära. 
 
 
När vi kom till utkiksplatsen drog en regnslöja förbi på andra sidan älven och skapade en dimmig svagt upplyst kuliss med en vacker regnbåge. Alltid ta med kameran! Nu fick mobilen duga. 
 
 
Vår duktiga lilla barnarbetare slutade dagen i storartad stil genom att kissa på pottan, bada en stund och sen somna gott vd bröstet. Hade inte kunnat fantisera ihop en bättre unge om jag så försökte! 
 
 
Imorgon åker jag till Lycksele med jobbet och tar familjen med mig. Hade inte kunnat dikta ihop ett bättre jobb heller :-).
 

Ett år senare

För exakt ett år sedan skrev jag ett inlägg om hur en dag med en sjuveckors bebis kunde se ut. Jag inser att vi faktiskt gör lite samma saker nu ett år senare. Promenerar med bärdon, dansar i köket, ammar, badar, träffar folk, myser, läser och fixar saker i huset tillsammans. Att Alfred fortfarande är pigg, glad och enormt kommunikativ.
 
 
 
Fast nu förväntar sig omgivningen att han ska vara ett yrväder. Det stämmer! Att han ska vara mer självständig. Det stämmer litegrann. Att han ska ha slutat amma, sova i egen säng och äta på tallrik. Det stämmer inte och så får det vara! Hela dagarna tränar denna lilla ettåring på livet och jag försöker lära honom allt möjligt roligt. Sånger och ramsor, att rita och pussla, att klättra och utforska.
 
 
Samtidigt är både jag och Daniel bekväma och kämpar sällan i motvind. "Äh, egen säng, det blev jobbigt, han sover så bra i vår" (och det är ju så myyyyysigt!). "Amningen, jo den ska vi lägga ner nångång om det inte löst sig själv innan (och det är ju så myyyysigt) "Tallriken, den åker ju bara i golvet, han kan väl äta med händerna direkt från bordet?" (och det är ju så .... eh ... kladdigt??? äh strunt samma). 
 
 
Ett år har alltså gått sedan jag tog med en blåögd liten spädis till Skåne och satte honom vid en trädstam i skogen. Fortfarande förundras jag varje dag över hur han utvecklas! Nu har det börjat hända saker på hans "initiativ". Fet blir så tydligt att han börjar kunna lägga ihop saker till slutledningar, förstå varför vi gör något och försöka härma en hel sekvens, lyssna på vad vi säger och ge en tydlig respons.
 
 
Här är några saker vi förundrats över senaste veckorna: 
 
- Från att ha pottvägrat ett tag har Alfred nu självmant börja sätta sig på pottan, peka ut en bok och kissa på kommando. Ja, är han bara kissnödig så kan jag säga "kissa Alfie". Då tittar han ner och kissar. Ber jag honom bajsa trycker han på om han är nördig och ofta funkar det. Även med pappa kissar och bajsar han på pottan nu. Och i blöjan. Trots att vi alltså inte "tränat" med honom sedan jag börjsde jobba i april. Häftigt! 
 
- Alfred ber om att få läsa. Han hämtar böcker, ibland även attribut (mjukis-kråkan om vi läser mamma mu) och kryper upp i knäet. Sen är han med och bläddrar, pekar, tickse som klockan, härmar alla djuren osv. Han har tydliga favoriter och vet vad han vill. 
 
 
- Alfred har självmant börjat äta med sked och gaffel. Han har haft den som "bangare" ett tag men vi har sällan matat honom utan låtit honom äta med fingrarna. Nu tog han plötsligt själv initiativet och började lägga maten på skeden och stoppa den i munnen. Gaffeln är ännu lättare för då kan han spetsa maten som sen sitter kvar in i munnen. Idag åt han pannkaka med god aptit! 
 
- I bilen, om Alfred är trött och gnällig, kan jag säga "var är nappen Alfred, ta nappen och vila nu". Då letar han oftast fram den och stoppar den i munnen. Eller så säger han näääää och vill inte ;-) Det är tydligt ändå att han förstår precis. Överlag kan man ofta be honom göra saker och han lyder (om han har lust). 
 
Allt som allt är det en härlig livsglad liten krabat vi har här hemma. Som älskar att vara utomhus. Älskar att gosa och mysa. Som dansar och sjunger, pratar och skrattar. Som smittar av sig av all sin värme och energi. Älskade älskade unge! 
 
 
Han växer så det knakar och imorgon ska han på nästa invägning. Det blir spännande att se om vikten tagit fart så som vi tror nu :-)
 
 

Inga syskon i bilen tack

Så var det söndag igen här gången var den inte alls lika lång som förra veckan. Klockan är lver sex och jag har ju varken städat, klippt gräs eller satt upp bokhylla. Fast inte slagit sank heller förstås. Hela förmiddagen jobbade vi på med fibergrävningen och nu är både vi och granntomten redo att få det inblåst. SÅ SKÖNT! Alfred satt först på min rygg och "hjälpte till". Sen grävde vi ur hans sandlåda tillsammans för att lägga den grova grusen i gångarna och fylla på med finare sandlådesand istället. 
 
 
Efter lunchen fick Daniel och Daniel gräva klart i lugn och ro medan jag och Alfred åkte in till stan. Det har nämligen arrangerats BB-marscher över hela landet och hos oss är det ju högaktuellt. Vi ville självklart ställa upp! 
 
 
Vi slöt upp med Cheri och Thor så att killarna fick sällskap med varandra på varsin rygg och vi fick småprata i tåget. Mysigt, trevligt men inte minst VIKTIGT!
 
 
För oss börjar det kännas rimligt med syskon förr eller senare. Jag har fortfarande inte fått tillbaka mensen så jag lär väl inte bli gravid i brådrasket, och bråttom har vi inte alls, men Alfred börjar blir stor nog för att vi ska klara av två barn. Vi har dessutom blivit riktigt haj på det här med att vara föräldrar och saker och ting sitter allt mer i ryggmärgen. 
 
 
Men helst vill vi ju ha ett öppet BB på rimligt avstånd nästa gång. Jag vill inte oroa mig för långa bilturer, kalla vintrar, komplikationer och sådär. Hellre föder jag hemma än att ränna fram och tillbaka till Sundsvall. Det är vansinne att sverige som är ett så "tryggt i-land" hsr en så dåligt fungerande förlossningsvård! 
 
 
Därför tågar vi med våra små mirakel på ryggen och hoppas att det gör skillnad förr eller senare. 
 
 
När vi kom fram till parken fick Alfred springa runt en stund medan vi lyssnade på några brandtal. Så fick han ju visa upp sin fina "made in Ådalen" body också! Finns att köpa på butik madeinadalen i långsele (sök upp dem på fb vetja!)
 
 
Väl hemma hade vi fått besök av Bernt, på väg ner från Umeå till Stockholm. Det är en av mina brevvänner, en fantastisk bekantskap sedan några år tillbaka. Vi fikade, pratade och tittade på Alfred. Typiskt bra söndags-göra! 
 
Nu försöker jag än en gång få mina luftrör fria från segt slem så att jag kan soringa RN liten runda ikväll och jobba utan att ta fullkomligt slut imorgon. Får väl se hur det går, de är visst envisa just nu. 
 
God kväll på er!