Tandläkare för alla

 

Jag tänkte på en sak när jag var hos tandläkaren i måndags. Jag gick in på sjukhuset (där tandläkarmottagningen är inhyst), uppför trappan och genom receptionen. På vägen passerade jag flera skyltar med "Tänk på våra allergiker, inga starka dofter, inga parfymer, ingen rökning". De var skrivna på många spåk, med olika alfabet, och illustrerade med rosenblad. Bra! Alla ska kunna gå till tandläkaren utan att må dåligt. Ett tandläkarbesök kan vara otäckt utan risk för andningsbesvär.

Så kom jag in i undersökningsrummet, satte mig i stolen och höll på att storkna. Vad är det för skarp doft de dränkt in rummet i? Desinficering? Där låg jag, halvt tillbakalutad, kisande mot en lampa med en krage liggande över halsen och en ung tjej grävande i munnen. "Tack gode Gud" tänkte jag "för att jag inte är doftallergiker, eller i en känslig period." Det skulle vara fruktansvärt pinsamt att rossla upp i ansiktet på tandhygienisten, eller få ett pipande anfall.

Om det är någon annan som har erfarenahet av doftkänslighet och tandläkarbesök så skulle det vara spännande att få höra hur ni gör. Finns det andra kliniker speciellt för allergiker?

Risken är ju annars att astmatiker med doftkänslighet undviker att gå till tandläkaren, vilket skulle vara väldigt illa. Enligt en artikel i tandläkartidningen , april 2011, har astmatiker nämligen en ökad risk för karies (delvis pga medicinerna vi inhalerar). Samtidigt visar en  rapport från socialstyrelsen att tandvårdspersonal har en ökad risk för astma på grund av en del av materialen de arbetar med. Miljön är alltså inte bra, även om mängderna slemhinne-irriterande ämnen kanske är för litet för att en patient ska påverkas av det. 

Nej, jag hoppas på framtida tandläkare som, precis som vissa frisersalonger, använder så få kemikalier som möjligt och erbjuder en doftfri, säker miljö!

Stickning, poesi och historier som aldrig tar slut

"Hon färglägger tider han bara sett i svartvitt"

Så stod det i en artikel i Tidningen-Vi, om vänskapen mellan en ung man och en 42 år gammal kvinna. En ovanlig relation numera, när de flesta bara umgås med jämnåriga. Jag läste artikeln och tänkte med värme på mina äldre vänner. På Bernt som bjuder mig till sin stuga där vi äter gott, ror på sjön och plockar skogens skatter medan han citerar kända diktare och berättar om spännande äventyr. På Björn i Kvikkjokk som vet vilka stenar månen är byggd av och hur stjärnorna vandrar, som kan bydgens historia och aldrig glömmer ett namn. På mormor, min idol som aldrig slutar skapa sitt liv precis så som hon vill ha det. Och såklart på alla underbara stickerskor!

Igår var jag på stick-café här i Umeå. Jag gick dit glad och förväntansfull. Två timmar senare svävade jag hem. Det är något nästan magiskt med att sitta och handarbeta i ett rum fullt med damer i alla åldrar, former och slag. Jag bubblade med två energispridande damer. Färger, mönster, musikaler, hårdrocks-pub i Prag, bröstcancerfonden, ja vad pratade vi inte om egentligen? Tänk, de här kvinnorna har hunnit med så mycket i sitt liv att de aldrig behöver tystna. Ändå vet de värdet i en stund av eftertanke. En stund då jag kan slå mig till ro och betrakta den brokiga samlingen. Vackra är de. Stolta hållningar, välfriserat hår, egenhändigt komponerade koftor och sjalar. Hantverk som liksom bärarna vuxit fram långsamt, genom slit och omstarter, tills de blivit något alldeles extra, något unikt! Tänk, en gång blir jag som dem. Det gör mig glad! Innan jag gick var jag tvungen att gå fram till en kvinna och säga "Jag har tittat på dig, jag tycker du är så vacker." Sen skyndade jag ut med hettande kinder, men hon tackade glatt, överraskat, kanske lite rörd. Får man säga så? Det var ju sant!

Jag ville bara dela med mig av den känslan. Glädjen i att umgås över generationsgränserna. Det kan jag varmt rekommendera.

 

På't igen

Sådär ja, nu är en del av besiktningen avklarad. Astmaläkaren förra veckan, tandläkaren och sjukgymnasten idag. Återstår ortopeden som opererade knäet och lungröntgen. Tyvärr vill de att jag ska göra bådadera samtidigt... Inte lätt att få plats med allt i livspusslet!

Nu blir det en rehabdag och en gympadag i veckan iaf, och voltige varannan tisdag. Lagom upptrappning tror jag. Sjukgymnasten spår musklade ben innan jul. Låter bra tycker jag :-)

Kom hem glad och nöjd och möttes av, tja resterna efter stormen Axel kanske? Ibland får man ju ta det onda med det goda. Jag njuter av att ha honom här. Få lagad mat, handlat, tvättat och en massa småprat och mys. Då får jag väl stå ut med att komma hem till ett bombnedslag. Vissa har tydligen inget problem med att leva i totalt kaos. Ju lugnare inombords desto mer rörig miljö klarar man av har jag hört. Min kära pojkvän är en filbunke så lugn att allt omkring honom sätts i rörelse. Puh!