Vardag helt enkelt

Igår, alltså måndags, kravlade jag mig ur sängen till solsken, gla-pojke och en alldeles ledig föräldradag. Efter frukost hivade jag som vanligt upp Alfie i sjalen, kopplade Dante och promenerade ut i skogen. Gångstilen var misstänkt lik Alfreds. Stel, stapplande, inte alldeles bekväm. Från stumma lår och en antydan till löparknä hade värken förflyttats mot vader och fot. Jag bet ihop, väl medveten om att det bästa man kan göra är att få igång blodomloppet och mjuka upp lederna. 

 Alfred är det snyggaste jag någonsin tar på mig, tycker han klär min på nåt sätt ;-).

Alfred kvittrade ikapp med fåglarna och Dante var på sitt bästa bushumör. Min vänstra fot gjorde bara mer och mer ont och i slutet på promenaden härmade Alfie mitt ”Ajajajaj” mer än fågelsången. Förbannat svor jag (och en himla massa värre haranger). Det är ytterst oproffsigt att springa sig till skador som hindrar mig i jobbet. Jag har allt för mycket traktplanering att göra för att halta omkring och svära. 

 
Måndagen blev bra ändå, med en lugn förmiddag hos Jennifer, lagom häng och pyssel i trädgården, handling, lek och matlagning. Foten fortsatte dock att värka och jag kände mig inte så optimistisk när jag gick och la mig. 
 
 
Under natten fick Alfred feber och skrällhosta. Min glada lärka var rastlös, varm och närhetstörstande. Jag ammade och ammade, glad över att vi fortfarande har den möjligheten. Han åt och sov, vaknade och åt, åt och vred sig i sängen. När klockan ringde vid halv fem var han feberfri och någorlunda pigg. Vi myste i sjalen hela morgonen för han ville vara nära nära och mest bara gosa. Äta mat från min tallrik. Borsta mina tänder. Min fot ömmade men inte lika illa som igår. Det blev en hoppfull morgon ändå!

 

Jag kom hem vid fyra till två gosiga killar som hade myst och sovit mest hela dagen. ”Alfred har kramats och velat vara i famnen och sovit säkert 4,5 timmar” rapporterade världens bästa pappa. Han hade sovit bort nästan all hosta och var hur glad som helst. Ville leka i trädgården, härmas, peka på allt och pussas hela tiden. Satt gärna i sjalen på promenaden, som blev kort för fotens skull, och pratade i ett kör. Satt kvar när vi kommit in så att vi kunde dansa en stund i köket. Sen lekte vi med Tova, bollen och klossarna tills det var läggdags. 

 

 

Det här är vardag. Promenader, jobb, lek och mys. Lite sjuka. Lite ont. Mest bara bra ändå. Vardag är bra tycker jag!

 

Vildhusse och tokmatte?

Imorse klev jag inte upp 07:10. Nej jag kravlade mig ur sängen, lycklig över oväntad sovmorgon. Mindre lycklig över status träningsvärk. Haha igår var jag så NÖJD över hur bra loppet gick, hur lite jag tappat trots graviditet, förlossning och träningsbrist. Det var tydligen muskelminnet som agerade, helt ovetande om i vilket skick jag skulle vara dagen efter. Ändå var det värt det :-) Vi fick en härlig utflykt som vi inte skulle gett oss iväg på utan nummerlappen och alla var nöjda efteråt. De flesta bilderna är tagna av K-G med hans kamera. Tack tack för det :-)
 
Dagen började i lugn och ro hemma. Alfred kunde inte tro sin lycka när han vaknade till FYRA vuxna som alla tittade på honom. Han pysslade på i köket och var i sitt esse. Sen gick vi en promenad och lånade tillbaka vår sele så att farmor kunde bära på loppet. Hade redan hunnit sakna den lite 😉.
 
 
Vildhussenloppet är 12 eller 22 kilometer långt och avslutas vid döda fallen. Man börjar dock med att hämta nummerlapp i Ragunda... 
 
 
... och starten på 12 kilometern går från en fin hembygdsgård i något som hette Näset om jag inte minns fel. Vi var där 2 timmar innan start. Det kändes bra! 
 
 
 
Där fanns både gungor och lekstuga och fikabord så vi hade inga problem att fördriva tiden. 
 
 
Efter en stund kom dessutom en treårig flicka som gärna lekte med Alfred. "Jag tycker om alla och han tycker om mig" deklarerade hon stolt. Alfred fick gärna pussas och kramas. Gissa om han var nöjd!!! 
 
 
När klockan passerat ett började folk strömma till. Alfred kom upp i selen och vi hoppade lite medan vi hejade fram 22kilometerslöparna. 
 
 
Sen värmde jag upp och Alfie fick hänga på farmor en stund. Gullunge! 
 
 
14:15 sprang vi iväg. Jag valde att börja sist och ta det lugnt när alla andra rusade iväg. Kände av var mitt löpsteg var och såg till att springa avslappnat.
 
 
Efter en liten stund sprang jag ikapp och om utan större ansträngning. I den långa och tråkiga uppförsbacken passade jag på att prata med några andra och vi peppade varandra så gott vi kunde. Det återstod 5kilometer när vi äntligen svängde in i skogen igen och då hade mina ben stumnat betydligt. Varken mina skor eller muskler är anpassade för asfalt! Jag pinnade på ändå och roade mig med att skutta fram i vegetionen. Har nytta av skogsjobbet i terrängen. Snart var tröttheten inte så märkbar. Kilometrarna försvann snabbt tills bara två återstod. "Två kilometer är kort hur trött man än är" malde jag som ett mantra i huvudet. Det stämde inte. När 1km skylten äntligen dök upp ville en del av hjärnan gå. Då såg jag plötsligt Dannes blå tröja skymta mellan träden. "Jag ska se honom gå i mål" tänkte jag och ökade stegen lite till. Det gick en stund. Fram till trapporna. Där skrek jag "HEJA DANNE du orkar hela vägen" till en förvånad och trött pojkvän som trodde jag var långt bak och nu la i en extra växel sista biten. 
 
 
Han kom in på 1:08, jag sprang i mål en dryg minut senare. 7:e tjej av 20 blev jag, och han blev 8:e kille. Det var inte illa för två motionärer med väldigt få mil i benen :-). Dessutom hade jag njutit av minst 9 av de 12 kilometrarna. 
 
 
Vi firade med kaffe och banan innan vi åkte hem igen. 
 
 
 
På kvällen fick lill-skrutten bada med mig innan läggdags. Bra sätt att slappna av efter en händelserik dag!
 
 
Idag har vi pysslat i trädgården mest hela dagen. Sol och värme och lagom arbete har mjukat upp musklerna. Alfie ville vara med på allt hela tiden och jag fick tillslut sätta honom i sjalen där han efter protest somnade och sov 30-45 minuter. Då var klockan halv tre. Han slocknade snabbt på kvällen sen, efter en hel dag utomhus! 
 
 
 
 
 
 
 

 

Snor, jord, kärlek och sjalar

Ledig dag. Så skönt det skulle bli. Äntligen gos hela dagen. Så mycket vi skulle mysa. Så mycket vi skulle hinna. Så mycket den tankegången föll under natten. Natten då Alfred snörvlade och snurrade och klängde sig fast vid bröstet. Då min hals började killa och kroppen inte kom till ro. Suck! Inte vila. Inte ha det bra. Inte vara pigg och aktiv. Klockan fyra på morgonen gav vi upp. Då var Alfred fortfarande gnällig och jag alldeles för trött. Sen somnade vi om i soffan en stund. Vaknade halv åtta. Då var Alfred något piggare och jag fortfarande trött. Först efter en långpromenad med Alfred i sjalen vaknade jag till. Alfred somnade om i soffan med Daniel och jag fick påta i jorden. Det blev kanske inte så illa ändå.
 
 
Det har varit en lugn men ändå produktiv dag. Daniels föräldrar kom vid lunchtid och det var så skönt att ha dem här. Alfred ville helst vara hos farmor hela tiden. Jag hann sitta vid datorn och ordna lite tråkiga saker som jag skjutit upp allt för länge. Danne målade klart och röjde bort gräs. Jag och Ami rensade rabatter. Alfred lekte och lekte och lekte. Solen kom och gick. Regnet likaså. Alfred ville bara vara ute och det fick han. Leka i sandlådan. Tugga på pinnar och gräs. Plocka i lövhögarna. Rota i leksakslådan. Utebarn ända in i själen! 
 
 
Innan middagen kom Cheri och Thor på besök. De skulle låna min kortsjal för att se om det är en lagom längd för dem. Pojkarna lekte och lekte och lekte. Alfred tittade på Thor som gick omkring med saker i händerna. Sen gick han också nästan hela tiden. Snabbare och säkrare för varje minut. Innan de åkte hem sjalade vi upp pojkarna och tog lite kort. Det var mysigt att få bära i en ullsjal. Mjuk och varm och stark! Lätt att få till ett snyggt knyt med.
 
 
 
När jag började bära Alfred tänkte jag att en bra sele var allt jag behövde. Sen insåg jag att en sele skulle vara bra för att både jag och Danne skulle kunna bära lätt och bekvämt. När Alfred blev stor nog för att bäras på rygg förstod jag att en sjal var smidig att knyta ryggsäck med eftersom barnet hamnar högt upp, nära kroppen och kan bäras under en vanlig jacka. Jag undrade dock varför folk hade så många sjalar. En räcker väl? Eller? 
 
 
Nu har jag en lång bomullssjal som är stark, kan knytas i flera lager och stadiga knyt, är lätt att tvätta och bra att använda i skog, trädgård osv. Jag har en kort sjal med silke som är sval, stark, tunn och snygg. Den tar jag när jag ska packa i vanlig väska, sjala utanpå kläder, bära på höften inomhus, bära när det är varmt. Jag vill gärna ha en bomullssjal också. En mjuk och gosig som ligger skönt på axlarna, men inte för lång. Kanske "villhöver" jag ännu fler framöver. Det blir så när man får ett intresse. Som att den inbitne löparen behöver olika skor för olika underlag och tennisspelaren har fler än ett rack. Sjalar är inte billiga. De är äkta hantverk, eko och rättvisa och väldigt hållbara. Det innebär också att de inte förlorar i värde av att användas. En dag kan jag sälja för samma pris som jag köpte de för. Därför  ser jag fram emot att få köpa, byta och prova många olika innan bärdagarna är över. Det här är helt klart mitt hittills mysigaste intresse. 
 
 
Håll tummarna för en skön natt med mycket sömn och en frisk morgondag!