Då laddar jag batterierna

För fyra timmar sedan satt jag i en bil med en timme kvar att köra. Trött efter en jobbdag som började klockan sex. Efter långkörning till Umeå, datorer och lika lång väg tillbaka. Spända och rossliga luftrör. För ett par år sedan skulle jag troligtvis slängt mig på en soffa med en bok, suckat och ätit något och kanske kommit ut en stund på kvällen. Inte så nu! Tänk så underbart att komma hem till det här: 
 
 
Solen ligger lågt över grönskan. Det värmer lagom men inte för mycket. Skuggorna är långa. Mellan bärbuskar, sockerärtor och salladsblad springer Alfred runt runt. Det går inte att undvika att smittas av hans livsglädje. 
 
 
Av en lycklig slump var Alfreds farmor, farfar och faster hos oss just nu när jag jobbade heldag. Jag kunde vara lugnt förvissad om att alla hade det bra hemma och bara brösten som sprängde så att jag fick spruta mjölk i vasken påminde om att jag egentligen borde vara på annan ort. Når jag kom hem möttes jag så av ett stort gapande leende, uttryckta armar och en unge som rusade in i famnen. Underbara lilla pojke! Maten var klar och allt i ordning. Jag satte mig till dukat bord och kunde sen ta lite kort på när Alfred och farmor vattnade nyplanterade smultron. Total harmoni! 
 
 
När klockan rusade mot läggtid tog vi en kvällspromenad genom skogen. Alfred och jag turades om att peka ut allt vi tycker är fint (träden, solen, kottar, en tupp, utsikt och rostiga traktorer) samt kasta pinnar åt Dante.
 
 
Killarna mötte upp på cykel. 
 
 
Sen stannade vi till och beundrade vyn över Älvdalen. Bäääää bääää ropade Alfred och pekade på fåren som sprang över vägen. Inga problem med synen! 
 
 
Nu är nätterna kalla, sommaren snart slut. Lite vemodigt känns det alltid men vi har fortfarande mycket trevligt framför oss. Bärplockning, fjällvandring, myströjor och utflykter. Hösten är bra skön den också!

Vårt lilla liv

Det är i vardagen man ska leva och trivas, inte vara några få soliga semester-timmar. Därför är jag så glad att vi lyckats få till en skönt och mysigt vardagslunk. Lite tur. Lite val. Vi påverkar det vi kan för att få mycket och skön tid tillsammans. Men jobba måste man ju göra, inte sant? Den här veckan är mer än halvvägs igenom och det har gått väldigt bra! I måndags var jag och en kollega hos en markägare på morgonen och skrev kontrakt. Efter lunch hämtade jag pojkarna och så gick vi ut för att traktplanera tillsammans. 
 
 
Alfred satt först i bärstolen, högt upp vid pappas huvud. Plockade av Dannes keps och hade kul. Vi pratade om att ta med bärstolen till fjället, funderade på hur man gjorde när Alfie inte sitter i (den tar ju plats men rymmer inte så mycket) och gladde oss inför vår september-vandring. Sen började Alfred kinka lite, luta sig och sidorna, klättra i stolen och fastna med fötterna. Då tryckte det obehagligt på Daniel, blev tungt och inte alls skönt. Så slog Alfred munnen i en kant och blev ledsen. Då fick han komma ner, springa lite, äta bär och sen sitta sjalen istället. 
 
 
 
Därefter kunde vi sätta snitselband och prata om ditt och datt i ett par timmar. Alfred hjälpte mig hålla banden. Danne var gott sällskap. Sällan har det gått så lätt att jobba! 
 
 
Efter den måndagen var det helt okej med en lång arbetsdag på tisdagen. Då var jag med Marie i Junsele och kom inte hem förrän en bra bit efter fem.
 
Killarna hade set skönt hemma under tiden, det är alltid lika skönt att få veta.
 
Ja, för mig känns det väldigt sent, det som för många föräldrar är att komma hem i god tid. Man hinner ju bara äta och gå en promenad, sen är det sovdags! Vi gick en skön runda i skogen, plockade bär, skojade och myste. Försökte maxa tiden tillsammans. Läste bok på kvällen.
 
 
När Alfred hade somnat smet jag ut och sprang en runda. Det gick sådär. Jag är rosslig och spänd i luftrören. Känner på jobbet att jag lätt blir andfådd och pratar lite ansträngt. Ändå var det skönt att få röra på sig. Jag känner tydligt nu hur fält-benen fått muskler och bär kroppen lätt genom skogen. Hur jag fått en stark kropp igen av allt bärande. Flåsande, med många pauser, men i övrigt ganska vältränad trots att det går lång tid mellan passen. Nu har jag gått in på ännu ek kortison-kur och hämtat ut med medicin till nebulisatorn så förhoppningsvis kan jag bryta dippen igen. Det är så onödigt att bli trött av astma! 
 
 
Imorgon kommer jag vara borta länge igen ch därför gick jag hem tidigt idag. Visst är det väl bra att ha ett jobb där man kan anpassa tiderna efter behov från både markägare och familj? Ett jobb där jag dessutom kan ta med mig Alfred ibland. Idag fick han hänga med till kontoret en stund. Gå upp med mig vid sex och mysa vid bröstet tills han morgnat sig. Äta frukost. Åka bilen. Leka medan jag jobbade lite. Sen komma en till en utvilad pappa lagom till förmiddagsvila.
 
Morgon-gos
 
Sex timmar senare var jag hemma igen och hade fått mycket gjort. Alfred och jag ritade och spelade piano medan Danne skämde bort mig genom att än en gång fixa middag. Därefter skickade vi iväg den duktiga pappan på träning. Vi hade nämligen bokat in en lekdejt med en mamma jag fått kontakt med via sjal-gruppen. Hon kom hit med två pojkar och deras mormor. Alfred lekte med tvååringen och mormor agerade barnvakt.
 
 
Vi tränade ryggknyt med minsta och jag fick prova en väldigt fin och härlig Vanamo-sjal. Gillar det märket mer och mer! Än en gång fick jag vara glad över vårt lilla trevliga liv. Vårt hus, den stora trädgården och det faktum att det kostar oss en bråkdel av en lägenhet i Stockholm. Att få vara utomhus. Få vara hemma mycket. Träffa människor och pyssla inomhus. 

 
Ibland ser det nog ut som som Alfred alltid sitter i en sjal. Som om det är det enda som är viktigt. Så är det förstås inte. Vår kille vilde knatar runt här på gården. Äter bär och plockar grönsaker i landet. Kastar leksaker omkring sig. Jagar Dante. Far upp och ner för trappan inomhus. Stoppar saker i toaletten eller släpper dem i badkaret. Busar, kramas och får spontana utbrott. Någonstans däremellan knyter jag upp honom intill mig och världen stillnar. När jamakten är slut är det lätt att ta fram kameran. Dokumentera harmonin man vill minnas. Tillfällena av närhet, att vara tillsammans inne som ute, innan, under och efter jobb. Landa i vardagen. Vårt lilla liv. Vi har så mycket att vara tacksamma för! 
 

Lång söndag

Imorse när jag vaknade (föst fyra men sen tack och liv vid åtta) fick jag lite ångest över att halva helgen var avklarad. Tre dagars ledighet är såååå mycket mer än två men nu är lyxen slut. Lördagen sa bara poff och jag var rädd att söndagen skulle göra detsamma. Gårdagen avslutades som sagt med att Josefin framförde estradpoesi på stödgalan för ockupationen. Säkert, dynamiskt och fängslande. Publiken verkade nöjd trots regnväder. 
 

 
 
Idag har jag och Alfred skjutsat Josse till bussen igen, men inte förrän vi fått några morgontimmar tillsammans. Vi har hunnit prata gamla minnen, gemensamma erfarenheter och framtidsdrömmar. Äta god frukost och promenera i skogen. 
 
 
 
 
I Umeå cyklade vi ut i naturen och tände lägereld. Spelade munspel, sjöng och pratade. Det var på den tiden när all tid efter skolan kunde användas som man ville. När man bara hade sig själv att tänka på, och därför tänkte alldeles för mycket. 
 
 
 
 
Det var en tid när vi båda var knäskadade, båda hade astma och ingen visste vad framtiden hade i beredskap. Nu är Josefin utbildad djurskötare. Jag är skogsinspektor, mamma, gift, husägare och matte. Samtalen avbryts av joller och gnäll. Det är okej. Det är livets gång! 
 
 
 
 
Söndagen var annars vigd åt städning och gräsklippning. Jag tror inte vi städat sen innan skåneresan!  Danne förberedde medan jag körde omvägar med sovande Alfred hem från bussen. Sen klippte vi gräs när Danne dammsög och torkade golv medan han körde med kant-trimmer. Det känns så skönt när allt är i ordning! Huset rent. Saker på sin plats. Gräsmattan grön och fin. Landet och rabatterna rensade. Faktum är att det gick riktigt snabbt. Jag fick till och med tid att sitta med nebulisatorn innan det var dags för eftermiddagsvila.
 
 
 
 
"Jag söver Alfred på sängen" sa jag till Danne (och tillade i huvudet "det blir skönt att vila en stund"). Alfred svarade med att hoppa i sängen, snurra runt, kasta med boken, jaga telefonen när jag bytte till talbok och i allmänhet inte sova. Jag gav upp försöket. Knöt honom vid bröstet istället. "Jag går en lång promenad och försöker sova". Alfred låg så nöjd vid bröstet. Tills han hörde ett barn "Hejhejhejhejhejheeeeej" tjoade han och blev arg när jag gick vidare. Sen dök han ner och låg blundande vid bröstet igen. Tills han hörde en traktor. "Bruuuum" tjoade han och blev arg när jag gick vidare. Sen vilade han sömnigt vid bröstet igen. Nu somnar han tänkte jag. Nu nu nu - neeeej. Ungen poppar upp och skattar glatt. Dyker ner igen. Nu nu nu - meeen. Ungen poppar upp och pekar vilt. Gubben i lådan tjohej! Inte längre så trött. Jag gav upp och gick hem. Han fick ju åtminstone vila. Sista biten sprang han själv och lekte med några grannbarn. Han var omåttligt pigg när vi nådde huset. Nu var vi hungriga.
 
 
 
Efter maten var klockan fortfarande inte fem. Lång söndag - toppen! Vi fick besök av Cheri, Thor och Adam. Vi drack kaffe och jagade småpojkar. De rusade runt i trädgården. Plockade leksaker. Plockade bär. Hade kul.
 
 
När de sprungit sig trötta (eller oss?) satte vi dem på ryggen och tog en promenad. Cheri och Thor fick prova en semestersjal. Pojkarna tycker om att sitta bredvid varandra på ryggen. Vi tycker om att prata. Ända fram till läggdags umgicks vi och sen somnade Alfred snabbt. 
 
 
Jo jag hade gärna haft en helgdag kvar, men ganska utvilad hann jag ändå bli idag. Vilken tur!