Full fart Alfred

Vi är tillbaka i Sundsvall efter några få dagar hemma. Jag är trött. Resfeber och dåliga luftrör. En väldigt livlig ettåring. Hur kan han hålla igång så? Imorse gick vi en låååång promenad. Stora bitar gick, nej sprang, Alfred själv. Busade med Dante. Plockade blommor och sten. Hemma fick jag sätta honom på ryggen för att över huvud taget kunna packa ihop och plocka undan. Då var han ändå ganska trött, men efter att ha sovit i bilen var det full fart igen! 
 
 
Efter lunch gick vi till en fin lekplats för att rasta yrvädret. Han sprang, och sprang, och sprang. Gungade. Klättrade. Åkte kana. Tittade på barn. Sprang lite till. Har fått så bra balans! 
 
 
En dryg timme har han sovit idag. Ändå var det nog jag som var tröttast klockan sju. Det är så skönt att få natta barn! Vila. Smyga upp och äta lite. Somna med Alfred nära nära intill. Imorgon är jag nog redo för en tågresa :-). 

Gnäll i paradiset

Guuud så otacksam jag känner mig just nu. Jag har ett paradis utanför fönstret. Strålande varm badsommar. Helt underbart! Det är nu jag skulle sitta leende och lukta på blommor, ta svalkande bad och bara ha det bra. Jag jobbar på den biten. Samtidigt arbetar jag för att få rätt på luftrören. Kroppen värker. Träningsvärk. Ryggont. Huvudvärk. Spända axlar. Är så trött. 
 
 
Det är så svårt att hitta den rätta balansen. Jag HAR vilat! Igår tog vi ett par promenader. Drack kaffe i trädgården. Försökte få Alfred att sova. Det tog tid. Efter en lång vagnrubda och en del skrik resignerade han tillslut och sjönk bak mot vagnens rygg. Några få minuter senare kom tåget. Alfred såg ut som om han fått en elchock. Hela kroppen sprattlade och han slet sig upp ur sömnen. Pekade. Vinkade. Vägrade missa tillfället. Sen var han vaken. 
 
 
Och vaken och vaken och vaken och vaken. "Vi sätter honom i bilen". Körde till stan. Det tog tid. Tillslut slocknade han. Jag släppte Danne vid affären och körde vidare. Några minuter. Sen skällde Dante. Alfred vaknade. Vi landade hos Magdalena och barnen istället. Alfred var tok-nöjd och vi hade det bra. Efter nån timme åkte vi vidare för att äta matsäck. Då fick han äntligen bil-sova en längre stund. Klockan var två. Det var på tiden! 
 
 
Ja, jag vilade! Låg på handduk på stranden. Åt melon och god sommarmat. Plaskade i vattnet med Alfred. Lugn och harmoni. Sommarkänsla!
 
 
När vi kom hem satte jag Alfred på ryggen och klippte gräset. Det var skönt, gick snabbt, kändes bra. Vi åt middag. Jag kände hur det kröp i kroppen, energin rann ut. Längtade till läggdags. Ont i huvudet. Ont i kroppen. För mycket sol. För lite vatten. För mycket lyft och för böjda ryggar. Trots paradissommar.
 
 
Den där balansen - inte lätt. Alfred och jag la oss tidigt och han somnade snabbt. Jag hade badat varmt och fyllt på vätskedepåerna. Äntligen sova! Eller? Plötsligt var jag kissnödig varje gång jag nästan somnat. Vågade inte dricka mer. Somnade inte förrän efter tio ändå. Vaknade med huvudvärk. Till paradissommar. Ganska arg på allt möjligt. 
 
 
Nu är klockan snart tolv och Alfred sover i sängen bredvid mig. Han ville varken somna i vagnen eller på ryggen idag heller. Det kan vara så ibland. Nu tvingades jag åtminstone bort från solen. Det kanske var bra. Man måste inte vara ute vara för att det är fint väder!

Inifrån och ut

Titta på de här bilderna. På den gröna skogen. Den blå himlen. De vackra träden. 

 
Titta på de stora ormbunkarna, på den ulliga hunden mitt i det gröna havet. Visst är det vackert? Visst är det somrigt? Vilket jobb. Vilken idyll! 
 
 
Så kommer jag också tänka när jag går tillbaka och läser bloggen. Kanske en mörk dag i vinter, när det slaskar och jag fryser. OM DET ÄNDÅ VORE SOMMAR IGEN. 
 
 
Fast ärligt talat var det inte så väldigt roligt just igår. Varför inte? Ja det har ni inte fått veta än, för jag avslutade en fullkomligt hopplös dag med att somna under läggningen och inte vakna förrän sex imorse. Det bästa jag gjorde den dagen faktiskt! 
 
Jag inledde nämligen med att äta frukost med vaccinerings-sjuk och gnällig bebis, varpå jag lite stressat rafsade ihop jobbväskan och smög iväg till jobbet senare än jag tänkt. Utan att ha andats medicin (det kan jag göra på jobbet) och med bara en skål flingor i magen (hann inte mer). 
Kvar hemma stod nebulisatorn, plånboken låg i hallen, privata mobilen hade jag lämnat och matlådan tyckte jag att Danne kunde få. Ett paket låg i väskan redo att skickas. Först när jag satt på kontoret och skulle betala portot insåg jag att jag inte hade varken kort eller pengar. Inget bank-id. Ingen swish. Ingen bankdosa. Att jag inte kunde handla mat på vägen till markägarmöte, inte skulle få andas medicin och att jag inte hann hem för att lösa problemet. Det går så ibland. 
 
 
Så där gick jag alltså, i den vackra skogen med solen över huvudet. Magen var tom. Luftrören väste och pep. Benen var tunga. Att-göra-listan lång inför semestern. Två punkter bockade jag av. Sen åkte jag hem, åt mat, andades medicin och jobbade hemifrån en stund. 
 
 
Under tiden var min underbara familj i Sundsvall. Daniel och Alfred har blivit värsta bästa teamet vid det här laget. Alfie vill busa och gosa med pappa mest hela tiden och det är underbart att se! Nu när jag behöver jobba lite extra och samtidigt ta hand om astma-kroppen så är det så himla viktigt att det fungerar bra runtomkring.
 
 
 
Idag har vi lyckats mycket bättre med balansen. Jag hade ju för det första sovit i tio timmar. Fick med mig allt jag behövde till jobbet och andades i lugn och ro medicin på kontoret. Åt mat i parken i Sollefteå. Kom hem till två sötnosar som gymmade tillsammans. Daniel är duktig på att se till att få den träning han behöver och jag har varit lite avundsjuk på honom eftersom jag inte har klarat att prioritera det på senare tiden. Det har varit jobb och Alfred och astma och annat som kommit ivägen. Ändå vet jag ju hur skönt det är att träna! Så efter middagen gick vi alla ner på Forsmo-gymmet och hade lite kvalitetstid bland vikter och maskiner. Himla bra :-). 
 
 
När vi promenerade tillbaka genom grönskan hade känslan av helg och sommar lagt sig ovanpå bråkande luftrör och jobb-listor. Alfred vred sig i sjalen och bet i brösten men det gjorde ingenting. Det kändes bra ändå! 
 
 
Nu ligger jag och chattar med en tjej jag fick kontakt med på en astma-grupp på Facebook. Hon är mitt uppe i det hopplösa, ångestladdade tillståndet där ett anfall blivit kroniskt och livet känns tungt och jobbigt. Jag tänker tillbaka på alla åren då jag upplevt häftiga resor, roliga utflykter, spännande tävlingar och umgänge med kompisar genom en hinna av tung andning. Andas in, andas ut, sila luften genom trånga trånga kanaler. Skratta - anfall. Springa - anfall. Bada - anfall. Skammen över att aldrig bli frisk trots läkarens ordinationer. Kluvenheten - prata om att jag mådde dåligt och stjäla uppmärksamhet eller hålla det inne och fokusera på det som är bra? Vad är hönan och vad är ägget - får jag ångest av astman eller astma av ångest? Jag trängde undan och trängde undan och tyckte sen att det var konstigt att jag fick jobbigt att äta, mådde psykiskt dåligt, jag som hade allt. Eller? 
 
 
Herregud, nu när jag oftast är frisk märker jag hur mycket hela tillvaron påverkas av ett astmaanfall. Hur jag mår illa, tappar aptiten, blir trött och rastlös, sårbar och ledsen. Andningen är så himla viktig! Känslan av att ha kontroll, ha rätt till sina känslor och få gehör för sina svårigheter är kanske ännu viktigare. Nu har jag möjlighet att påverka min sjukdom med inhalator och kortison. Förhoppningsvis kan jag hjälpa någon mer genom att lyssna, berätta och ge råd! 
 
 
Det här inlägget har svängt lite fram och tillbaka. Tror mest att jag vill säga stt jag är så tacksam över vad jag har just nu. Tacksam över att jag fått hjälp och mediciner. Tacksam över min familj och mitt hus och den fina trakten jag bor i. Nu har jag en lång helg på mig att njuta med go-killarna innan de får smita ut på egen hand igen ;-).