Gravid vecka 15

Nu är bebis tydligen 14 cm och täckt med lanugohår. Vi visar Alfred bilder på telefonen och pratar om bebis i magen och att bli storebror. Den sprattlar på för fullt men jag känner ingenting än. Bara kanten av livmodern och ibland bulan som visade sig vara ett navelbråck förra graviditeten.  


(null) 


Den här veckan har illamående och trötthet ersatts av förkylning, hosta, astma och - ja - trötthet. Jag unnar mig att öppet diktera att jag är less på att vara trött, less på att vara sjuk, längtar efter lite energi och livsglädje. Ibland är det skönt att bara bekräfta "lidandet" även om det inte är mer än en efterhängsen förkylning.


(null)


Mina föräldrar, Daniel och Emilia har avlastat, tagit hand om Alfred, låtit mig sova och vila. Daniel städar, lagar mat, är den perfekta maken. På jobbet kämpar jag för att se resultat - inte för att jag inte orkar (energin tryter först när jag blir ledig) utan för att det alltid går trögt i början på året. 


En förmiddag med Emilia

(null)


Samtidigt har en annan känsla börjat växa. Tanken om den nya personen. Förväntningar. Undran. En försiktig önskan om en flicka att få följa genom uppväxt och utveckling. Funderingar på vad vi behöver komplettera med. Blir det ett vagnbarn? Kan jag få till det med tygblöjor den här gången? Ska vi satsa på babynest från början? Kommer det här barnet sova tungt på dagarna? Alfred vaknade ju så fort han tappade kroppskontakten. Får pyret min kalufs den här gången eller Alfreds glesa dunhår? Tänk, ett nytt litet barn att följa. 


När jag blev storasyster... 

(null)


... var jag också två år 🌸
(null)


Vid den här tiden (vecka 15) förra året åkte jag skidor, simmade, höll igång. Hade kraft och energi. Jag försöker acceptera att det inte är likadant nu. Se fram emot våren. Ta allt som det kommer. En sak är säkert. Det går åt rätt håll, och om ett halvår är barnet här. 


Promenader räcker långt!

(null)



Bajs bajs och annat i den stilen

(null)

Egentligen skulle jag varit på lördagens. Hade sett fram emot det. Skulle sjunga en solo-vers i kyrkan imorgon. Hade sett fram emot det. Men, med ett nyblivet dagisbarn är vabruari ett enda bacillotteri. När Alfred äntligen blivit lite bättre i näsa och luftrör intar viruset föräldrarna. Jag har gått med blåsor på tungan flera dagar. Inatt satte det sig på lungorna och jag vaknade utan vare sig luft eller röst. Klockan ett dessvärre. Bättre nu men kan ju glömma att sjunga. Istället har vi lekt hos Wilma (kom ihåg kameran, glömde ta kort) och nu vilar vi i februarisolen. Jag kunde haft det sämre! 

(null)

Skönt för Alfie att få sova utomhus för en gångs skull. Han var uppe både inatt och tidig morgon så han behöver all sömn han kan få!

(null)

Vi kör på ännu en lugn helg helt enkelt. Alfred är mysig och busig om vartannat. Jag förundras över hur stor han blivit! Hur mycket vilja han har. Hur säker han är på vad han vill. Min långa rediga kille som fixar det mesta, inte alltid med föräldrarnas godtyckande.

(null)

 Ikväll kommer mina föräldrar hit. De har inte träffat honom på flera månader. Oj sån skillnad det blir för dem!

(null)
(null)

Igår var vi på en utflykt till Långsele, fick lite badrumsinspiration och fikade. Därefter slocknade Alfred i soffan och sov ända tills Danne for på jobbet. 

(null)
(null)

När han vaknade var vi båda hungriga, blöjan var fullkissad, Dante behövde ut - allt samtidigt som vanligt. Jag påbörjade  maten och drog av Alfie blöja och byxor. Släppte ut Dante. Ställde pottan i köket. "Mamma måste laga mat, du kan kissa om du behöver".  Såg i ögonvrån hur han bar iväg med den. Suck. Aja det gör inget. Det skramlar på toan. Kikar in. Alfred klättrar upp och hämtar bok. Springer ett varv runt köket. Föravinner igen. Ett par fötter sticker fram bakom dörrkarmen. Han stampar nonchalant med ena foten. Verkar tillfreds. Skuttar upp efter bara en liten stund. "Bajsssss". Jag går för att titta och mycket riktigt, han sprang och bajsade helt själv! Stolt kille. Stolt mamma. I sommar skippar vi blöjorna. Det räcker med ett blöjbarn i höst! 

(null)

Appropå nästa barn... graviditeten löper på. Veckorna går snabbt den här gången. Jag är ur det värsta illamåendet och den hemskaste tröttheten. Har inget tålamod med att må dåligt nu, vill bara fokusera på Alfred och jobb. Ändå känns det roligare nu. Jag är i vecka 14 (13+0). Andra trimestern. På måndag blir det första riktiga mötet med inskrivning, provtagning, invägning mm. Hoppas jag gått upp ett eller ett par kilo i vikt! Äter ju oavbrutet så vore märkligt annars. Om inte ens en månad är det dags för ultraljud. Det är skönt att det är mindre väntan i andra graviditeten. Jag blir lätt så otålig. Det är också skönt att: 
- Jag är ledig fredagar 
- Vi har ett badkar
- Jag vet vad som händer framöver, åtminstone på ett ungefär. 

Nu fryser mina händer. Dags att gå in och äta lunch (igen, åt korv hos Jennifer och Daniel för en timme sen). 

Nu öppnar jag dammluckorna

Godmorgon! Det är lördag. Klockan är nästan sju. Jag har sovit sedan nio och drömt om voltige. Drömt tills drömmen var färdig. DET är lyx! Precis som det är lyx att ha en make som tar med barnet på utflykt till faster och stannar över natten så att jag får ett ovanligt dygn helt för mig själv 👍 Jag har utnyttjat det till sådant som ligger långt bak på priolistan (sätta papper i pärmar, rensa lådor, köpa nya lådor) men också till att vila. 


(null)


Det har varit mycket prat om sömn, trötthet och vila på bloggen just nu. Kanske inte så konstigt eftersom jag 1. Är småbarnsmamma (enl definition kroniskt trött) och 2. Ägnade hela hösten åt att till och från må dåligt (ont i magen, kroppen, illamående, frossa) av oförklarlig anledning som varken smittade eller gav utslag på prover. Kombinerat med de vanliga astma-perioderna då. Men det är inte bara de två anledningarna som spökat. Nu har tolv veckor passerat så nu blir det officiellt även på bloggen...


Vi väntar barn igen! 


Tiden sedan årsskiftet har varit turbulent, dvs fylld glädje och roliga överraskningar men även av trötthet, illamående och många tankar. Jag hade väntat länge med att testa. Har tagit så många graviditetstest sen i somras. Eftersom jag inte fick tillbaka mensen förrän i november och vi faktiskt velat ha syskon lämnade vi åt slumpen att bestämma när nästa barn skulle komma. Varje gång jag blivit oförklarligt trött, fått värk nere i magen, mått illa, känt mig konstig har jag tagit ett test. Det har som sagt varit ganska ofta. Tillslut insåg jag att det måste vara något annat som spökade. Kanske hormoner i svängning, vitaminer, mineraler, eller något skit som tagit sig in i systemet och gav upprepade influensasymptom som kom och försvann på bara ett par dagar. Dörren till vården var stängd och tillbommad och efter att ha ringt och letat för att hitta till en bokad tid satte jag mig tillslut på akuten. Då hade jag för typ fjärde gången blivit sjuk på jobbet och tålamodet var slut. Alla möjliga prover togs. Ingenting visade någonting. Jag skämdes inför jobbet, alla närstående, alla som oroade sig, som jag inte orkade ställa upp för - av outgrundlig anledning. Sjuk på låtsas liksom. 


Därför ryckte jag på axlarna när jag var lite trött och konstig i december. Brydde mig inte när jag började må lite illa och få ont i magen. Först efter att ha mått konstant illa inkl. tydlig molvärk under en hel vecka kände jag att jag kanske ändå var gravid. Eller inte. Eller kanske. Och jo, den här gången stämde det faktiskt! Då var jag nästan 8 veckor in i graviditeten. Känslorna kom i svängning.


  • Glad, nu händer det, ett syskon på väg! En ny liten spädis. Lagom till Alfred fyllt två. Samma åldersskillnad som till min bror. Precis lagom :-) 
  • Lättad, den här gången fanns det en anledning. 
  • Trött. Trött. Trött. Illamående.
  • Nu måste jag berätta för jobbet att jag försvinner igen. Jag som nyss kommit tillbaka. Som haft en höst full med sjukdagar och dåliga resultat. Precis när vi byter chef. Inte lika kul som förra gången! 
  • Massor med veckor av mer må dåligt. Vill jag det? Orkar jag det? Är det rättvist mot Daniel och Alfred? 


Jag ville få med bilden av den där hösten igen, den där känslan av att det är något fel på mig men att ingen kan säga varför. "Alltid nåt fel". Gravid. Nyförlöst. Astma. Därefter något skit som ingen förstår sig på, allra minst jag själv. Som jag hatat kroppen ibland! Jag ville att ni också skulle få den känslan i bagaget för att förstå att det varit lite svårare att ta till sig känslan av att bli mamma den här gången. Att tankarna rusat så mycket. Att det varit svårt att blogga om skog och Alfred när tillvaron förändrats igen. 


(null)


Jag berättade på jobbet redan första arbetsdagen. Är inte mycket för att hålla hemligheter. Vem har bestämt att man ska smyga till vecka 12 egentligen? Inför alla? "Alltså du kan ju vara lite hemlig den där första trimestern när du ändå bara är trött, illamående och ser lite småfet ut. Gå och kräks när ingen ser och fortsätt sen jobba som om ingenting hänt. Det kan ju bli ett missfall och då är det bättre (för oss andra) om vi ingenting vet. Då kan du sörja i smyg också och fortsätta prestera som vanligt ." Det där är inte riktigt min grej. Så jag berättade. Fick en massa grattis - men det blev också en hel del huvudbry för chef och kollegor - och kunde sitta blek vid skrivbordet utan att behöva ljuga. 


Nästa stora nyhet. Mamma och pappa flyttar upp! Mamma och pappa flyttar upp! Mamma och pappa flyttar upp! Vi får dem till grannar. De finns där för Alfred, för bebisen, för oss, för sin egen skull. Familjen på nära håll. 


Jag äter hela tiden för att hålla illamåendet i schack. Dricker mindre kaffe. Kräks bara ibland. Har mått illa nästan konstant vissa veckor. Den senaste tiden har det dock blivit bättre och nu är kvällarna värst. 


Förra gången gick jag från "inte mamma" till "gravid och snart mamma" på den tid det tog för strecket att bli svart. Varje gång jag kräktes var det med känslan "gravid gravid gravid" i kroppen. Jag minns hur jag kunde fyllas av sån stolthet i bilen på jobbet. "Javisst den här markägaren var ifrågasättande och såg på mig som om jag var en lurendrejare men JAG SKA BLI MAMMA och det är min rustning". Jag har inte orkat, inte kunnat uppbåda samma känsla nu. Mamma är jag redan. Vi ska få ett barn till. Jag ska orka bära det nya barnet. Orka vara mamma till Alfred fullt ut. Orka jobba samtidigt. Orka avlasta Danne lagom mycket nu när han börjat jobba. Orka ta Alfred ensam efter dagis. Orka orka orka. Jag har tvivlat på att kroppen skulle klara det. Den har känts så mager, så uttöjd, så omedgörlig och opålitlig. "Det kanske inte kommer bli någonting, vi får se.


Tänk om det inte går. Tänk om vi får missfall. Tänk om mamma och pappa flyttar hit för att vi ska få barn och så får vi missfall. Tänk om de inte trivs och så har jag lurat upp dem. Tänk att jag nu tappar kopplingen till allt som jag vuxit upp i. Till barndomshemmet. Sjön. Lekplatserna. Naturen. Miljön. Promenadstråken. De slingrande vägarna. Utflyktsmålen. Skånes djurpark. Allt jag fått se Alfred uppleva och älska på våra Skåne-resor. Allt det nya barnet missar. Om det nu blir ett barn. Om kroppen orkar. Men vi får dem till grannar. Kom ihåg det Sara. Vi får dem nära. Äntligen nära. Deras beslut. Deras önskan. Jag förstår dem. Samtidigt livrädd. Alla stora förändringar. Kan livet sluta förändras snart?


(null)


Jag blödde i onsdags. Vaknade på morgonen efter en lugn natt efter en fruktansvärt illamående kväll. Skulle simma innan jobbet. Kanske sjunga på kvällen. Gick på toa. Kissade blod med klumpar i. Ojdå. "Behöver inte betyda något - det forsar inte direkt". Fixade frukost. Mådde illa. Pratade med mamma. "Man kan blöda utan att det är ett missfall." Googlade bara lite. Bara på 1177. Det enda som stämde var

"Vid missfall gör det ofta ont i magen eller underlivet, ungefär som kraftig mensvärk. Blödningen brukar innehålla en del slem och tunn vätska, och ibland blodklumpar." La mig i sängen mellan pojkarna. Hade ont i magen och ryggen. Gick till jobbet senare än vanligt. Ringde min barnmorska för att få en koll. Hon var sjuk! Ringde receptionen. Ingen annan kunde hjälpa till. De kunde inte remittera till hälsocentralen. De tyckte ändå jag skulle bli undersökt och hänvisade till gynakuten. Den är nedlagd i Sollefteå. I tilltagande snöstorm fick jag åka till Örnsköldsvik för att få ett vaginalt ultraljud. Jag hade ringt innan såklart och fått besked om att jag absolut skulle komma, det kunde ju vara missfall och då kunde det finnas rester kvar som måste skrapas. Två timmars restid. Tre timmars väntetid. Två timmar hem. Vi fick jaga rätt på en granne som kunde hämta Alfred på dagis. Underbara grannar som ställer upp så mycket! Underrätta dagis om att grannen kom. Lämna Dante hemma. Varna Dannes jobb om att han skulle åka hem om jag blev väldigt sen. Allt detta när min bm hade funnits på några minuters gångavstånd från jobbet om hon varit frisk! Eller akuten på några minuters köravstånd om den inte nedmonterats. Jag var alldeles lugn under bilresan. "Det kan vara en ofarlig blödning, då är allt som det ska. Det kan vara ett missfall, sånt händer, det kan hända oss också, vi är unga och får lätt barn, vi väntar tills efter sommaren då, jag hinner vila och kanske träna lite, Alfred får en pigg mamma några månader, jag kan jobba som vanligt ett bra tag till och löser många problem därigenom, jag kommer inte vara en flodhäst i sommar, det kan bli bra det också". Någonting i det där initiala tvivlet hade gjort att det där inne inte var ett barn för mig än. Växande celler - ja. Ett embryo, typ ett grodyngel - ja. Någonting jag kände moderskänslor för - nej. Därför kunde jag resonera logiskt istället för att få panik (som jag skulle fått i första graviditeten). Därför kunde jag sitta i cafeterian och jobba under timmarna jag väntade på att bli uppringd och få komma in. Lugnt skaka hand med läkaren och tänka "då ska vi se om det är dött eller inte där inne". Det är så konstigt. Inte likt mig. Men det är som det är. 


Men det var ingen klump med celler eller något grodyngel. Där, på skärmen, sprattlade någonting som var misstänkt likt en människa. Med små händer som vinkade och små ben som korsades och en ryggrad och ett huvud. Två hela fostersäckar. Ett hjärta som slog. En hjärna som såg bra ut. Allt såg bra ut! Det var ett barn och barnet var friskt! 


(null)


Nu ser vi framåt. Jag är gravid i vecka 12+0 och vi kommer med stor sannolikhet få en liten krabat till här hemma i aug/sept. Att graviditeten finns på bloggen nu gör den faktiskt ännu lite mer verklig på något sätt. Mina föräldrar flyttar hit i juni. Jag jobbar bäst jag kan till semestern och har därefter en överlämning innan jag tar 1 års mammaledighet. Nu ska jag försöka vila, äta massor så att jag faktiskt går upp i vikt den här gången, låta moderskänslorna växa i den tänkt dem vill för att vara på topp när barnet kommit till världen och trösta mig med att " det blir bättre" de stunder jag är trött, mår illa, har ont i magen eller bara är less på att inte fungera som jag brukar. Hallå, jag bakar ju faktiskt en unge och det är fullt upp där inne i min kropp! 


Nu ska jag avsluta detta mastodont-inlägg med ett löfte om att ni kommer få läsa om både Alfred, skog, utflykter och graviditet framöver. Hela livet igen, precis som jag vill ha det!