Möten och människor

Tre veckor har vi varit här nu och precis som vi anade, när vi satt vid köksbordet förra fredagen med känslan av att ha varit här i en evighet, gick den här veckan betydligt snabbare än den förra. Vardagen har nu börjat lunka på. Vi åker ut i fält. Mäter vatten och samlar jord. Far till vandrarhemmet för att vila. Långa lugna kvällar. Renskriva mätvärden och läsa en bok. Lever eller bönor på "Market View Hotel". Fyra dagar i Chepareria, sedan tre i Kitale. Tvätt, städ och strukturering av data.

I den lugna vardagen är det inte äventyr som skapar minnen, inga fastkörningar eller dråpliga strapatser. Istället är det mötena med människor som lämnar spår. Vissa är tröttsamma och bidrar till utanförskapet som vi aldrig verkar komma undan här. "Mzungu mzungu" skriker horder med barn när bilen stannar och vi öppnar vår dörr. De trängs, fnissar och kämpar om vår uppmärksamhet. "Mzungu, how are you, how are you, hoooow are yoooooo!" Högljutt, på gränsen till aggressivt. Vi är apan på zoo. Filmstjärnan framför fansen som aldrig ser bortom sina egna förväntningar. Vi ska mätta begäret efter bekräftelse. Ibland orkar jag inte. På gatan sluter skuggmänniskor upp vid vår sida. Trillar fram med utsträckta händer. Sträcker sig efter det vita köttet som ska mätta, som måste ge av den ouppnåeligiga rikedom det sägs äga. "Ten bob, twenty, ey, give me". Sönderknarkade hjärnor. Hårdhänta nävar. Tragiska livsöden. Jag orkar inte! Vi möter män som ler förväntansfulla varggrin och öser på med sliskigt smicker. "Ey, where are you from, you are beautiful, I want to marry you, I want to marry white girl". Ständigt denna önskan, ständigt denna undran; kan en vit kvinna gifta sig med en svart man? Vi är inget mer än en hudfärg för dessa ignoranta män. Jag får lust att smutsa ner vitheten för dem. Bevisa hur värdelös den är. Men jag orkar inte! Jag har ingenting att ge, och därför sliter de mig itu. Trött, trött, trött...

Så är det de andra mötena. De som förgyller vardagen, gör den speciell. Stunder av ömsesidig nyfikenhet och respekt. Jag köper två tröjor av en kvinna som sitter och virkar utanför hotellet. En stund senare sitter vi båda på hennes presenning, omgivna av intresserade barn. Hon lär sig snabbt hur man stickar räta maskor. Jag visar en flicka hur fingerstickning fungerar. Vi pratar så obekymrat med handarbetena i händerna. Två kvinnor som kan lära av varandra. Jag blir alldeles varm av att på sätt och vis få vara med. Visserligen i en ring av publik, men här får jag dela med mig av mig själv på mina egna villkor och ingen försöker stjäla mer än jag kan ge. Den känslan är starkare i Chepareria än i Kitale. Vi får lov att bara vara. Vara i fält med respektfulla, nyfikna åskådare. Vara på vandrarhemmet där vi har intressanta samtal med ägarinnan och gästerna. Vara på restaurangen, där de ler åt våra underliga önskemål (middag redan sex? frukt till frukost? potatis istället för ugali? grönsaker?) och överträffar våra förväntningar gång på gång. Vara med vår chaufför Timothy och utbyta åsikter om politik och religion. Han är förfärad över att vi inte vill tro på Jesus, men respekterar oss ändå (och försöker omvända oss mellan arbetspassen). Vi predikar istället för jämlikhet och sexuell frihet, men tycker om honom trots hans inskränkta syn på homosexualitet och kvinnans plats i hemmet. Jag märker hur mycket jag lär mig av de här samtalen och hur de ger mig energi. Alla samtal av ömsesidig respekt. Kravlösa möten på gatan. Prästen som stannade med bilen för att skaka hand, säga "Goddag" och berätta att han var sponsrad av svenskar. Korta små samtal med Isac som sköter trädgården. Kvällarna med Collins i huset i Kitale. Och så känslan av att ha varandra förstås. Tänk vad viktigt det är att få vara tillsammans, och att bara få vara sig själv!

Nu ska jag laga frukost så att vi kommer iväg till kontoret. Idag ska vi träffa Brian och gå med honom på stan. Kanske är det lättare när man har en afrikan vid sin sida? Sen ska vi strukturera upp arbetet inför nästa vecka. Försöka minska vårt beroende av Benjamin, få kontroll över vilka ytor vi mäter. I helgen hoppas vi på ett besök i Saiwa Swamp National Park.

Vi höres! Kram :-)

Ur dagboken, mzungu-style
 
 
Ur dagboken - vår guide Benjamin och vår chaufför Timothy
Ur dagboken - Fina barn i fält
 

 

I Dr Livingstones fotspår

 
 

"Resandets verkningar på en man med hjärtat rätta stället är att sinnet får större självtillit: det blir mer säkert på sina egna resurser. Kroppen blir snart väl anpassad: lemmarnas muskler blir hårda som järn och tycks inte ha något fett. Ansiktet blir bronsfärgat och matsmältningen problemfri. Afrika är det underbaraste land som finns när det gäller att ge en aptit, och det är bara när man sitter och frossar på märgben eller elefantfötter som man kan få problem med matsmältningen."

Nej, vi kanske inte håller med dr Livingstone i alla hans påståenden, men än så länge fungerar magen över förväntan och jag börjar till och med vänja mig vid att inte få någon ordentlig lunch. Så många svårsmälta elefantfötter har det ju inte blivit, men jag som aldrig gillat lever tycker plötsligt att det är hur gott som helst, troligtvis för att allt annat kött är segt som bildäck och fullständigt oätligt. Vi trotsar läkarnas förmaningar och äter våra råa grönsaker, vi ska trots allt bo här i två månader och vitaminer måste man ju få i sig. Hittills har vi bara råkat på ett missöde. Inga farliga bakterier, men idag på lunchen när Sara skulle äta upp sin medhavda morot kröp en arg skalbagge ut och bet henne i tungan. Det var det minsann ingen som varnat oss för!

När man arbetar i fält ställs man alltid inför nya problem som kräver snabba beslut, oavsett om man befinner sig i Lappland eller i Afrika. Oftast rena bedömningsfrågor. Ibland oförutsedda händelser, oftast fler ju längre bort från sin egen vardag man kommer. Jag ser i ögonvrån hur en tjur står med mulen i en av infiltrationsringarna vars vattennivå jag mätt med milimeterprecision under den senaste timmen. Barnen som står och iakttar vårt arbete reagerar snabbare än jag och föser bryskt undan tjuren. Jag går fram till ringen och funderar på om det är okej att ange "törstig ko" som felkälla i en vetenskaplig artikel. Kliar mig i huvudet men kan inte låta bli att mysa lite över den märkliga situationen.

 
 
Ytterligare en rolig historia att berätta när vi kommer hem! Och tur att vi har så rådiga observatörer. Det är inte första gången de räddar mig från problem tack vare sin kvicktänkthet och handlingskraft. Trots att våra kenyanska åskådare knappt vet vad vi gör, eller varför vi gör det, tar de oftast väldigt bra beslut i akuta situationer. Jag känner mig trög och klumpig i deras sällskap.

Ännu ett härligt minne får jag med mig från den här arbetsdagen. När vi gjort klart den sista provytan fattar ungarna snabbt galoppen och hjälper oss att bära tillbaka all utrustning till bilen. Det märks att de är vana att bära tungt och att hantera vassa verktyg redan som små. De går i storleksordning, ut genom gluggen i stängslet och sist kommer treåringen, med rumpan bar, stolt bärande på vår stora machete i högsta hugg. Vi står bredvid och ler åt den absurda synen, men utan någon oro för den lilles liv. Är man stor nog att valla boskap hela dagen, då får man lov att bära en stor, stor kniv!

 

 
 

Kanhända hade doktor Livingstone vissa poänger när han uttalade sig om Afrika. Kanske ger resandet större självtillit, fastare muskler och en bronsfärgadhy även åt två svenskor "med hjärtat på rätt ställe". Säkert är åtminstone att vi vidgar våra vyer och utvecklar ett visst mått av ironi och självdistans. Dessutom har vi roligt under tiden, och för oss är det viktigast allt!

 
 

Toppen på toppen

Det händer så mycket här i Afrika att det känns som jag varit här två månader, snarare än två veckor. Så många intryck! Savanner och regnskogar, piskande regn och torra flodfåror, kameler, åsnor, kor och getter. Människorna är färgstarka till både sätt och utseende och jag tar mig fram allt bättre på swahili. Imorgon ska vi äntligen ha en vilodag, men nu ska jag berätta om dagen idag. Det var lördag morgon. Dagen då vi skulle besöka Mount Elgons nationalpark tillsammans med våra två handledare från Sverige och Kenya. En dag med turism i regnskog och hedlandskap på en utslocknad vulkan :-) Klockan fyra på morgonen vaknade jag av att jag inte kunde andas. Suck! Jag tog medicinen och försökte somna om men drömde oroliga drömmar, uppblandade med talboken i öronen. Kvart över sex gick jag upp. Rastlös kropp, rastlös själ. Händerna skakade och lungorna var trötta. Jag försökte tänka logiskt. Stanna hemma och vila eller följa med och bli distraherad? Kan jag vila om jag inte kan sova, eller blir det flera timmars ensam plåga? Orkar jag trängas i bilen och gå upp för berg, eller riskerar jag att göra allt värre? Det går inte att tänka när man inte kan andas. Tillslut hamnade jag på sängen med strömmande tårar, utan ork eller initiativförmåga. Då är det skönt med en kompis som kan trösta och stötta. Jag ryckte upp mig och följde med ut. Några timmar senare skumpande jeepen upp för Mount Elgon på leriga stigar. Träden stod höga och krokiga utanför fönstret. Jag betraktade dem stumt. Gissade namn. Lät världen finnas till och mig själv försvinna. Genom det öppna fönstret strömmade luft som var frisk och ren, istället för stadens damm och avgaser. När vi nådde bambubältet fick jag lust att skratta åt bilens dans i leran. Det var ju ett alldeles galet upptåg, det här att köra upp för berget mitt i regnperioden. När bambun ersattes av afrikanska olivträd sjöng vi "mormors lilla kråka" och snart pratade jag på som vanligt igen. Träden glesades ut och ett lätt regn föll. Vi nådde en topp men fortsatte mot nästa. Så slirade vi ner i en sänka och kände plötsligt att "här kan vi bli fast, vi skulle ha vänt när vi hade chansen". Medan handledarna försökte hitta en lämplig vändplats kröp jag ut genom bilens sidofönster, eller, jag slog faktiskt en kullerbytta ner - ut i den svala bergsluften. På pigga ben sprang jag upp för en kulle och hade utsikt över den gröna dalen och majsfälten bortom skogen. Sen skuttade jag tillbaka ner och hjälpte till att dirigera bilen upp för backen medan regnet tilltog i styrka. Att springa på den leriga stigen, med hagelkulor smattrande mot huden och vatten strömmande över ansiktet - det var så obeskrivligt skönt! Världen fanns, och jag i den, och vi var fulla av kraft och energi! Vi kom ner igen, trots faror och farhågor. Bit för bit rullade vi hemåt. En stötdämpare föll av på vägen. Motorn kokade. Ibland fastnade vi i vatten, ibland i leriga vallar. Ju närmare marken vi kom, desto tjockare blev mina luftrör igen. Väl inne i dammiga Kitale var andningen lika tung som innan. Då hade jag dock fått en paus - på 3500 meter där luften är tunn och många blir sjuka. Jag gillar verkligen berg. För mig är det toppen på toppen!