Möten och människor
Tre veckor har vi varit här nu och precis som vi anade, när vi satt vid köksbordet förra fredagen med känslan av att ha varit här i en evighet, gick den här veckan betydligt snabbare än den förra. Vardagen har nu börjat lunka på. Vi åker ut i fält. Mäter vatten och samlar jord. Far till vandrarhemmet för att vila. Långa lugna kvällar. Renskriva mätvärden och läsa en bok. Lever eller bönor på "Market View Hotel". Fyra dagar i Chepareria, sedan tre i Kitale. Tvätt, städ och strukturering av data.
I den lugna vardagen är det inte äventyr som skapar minnen, inga fastkörningar eller dråpliga strapatser. Istället är det mötena med människor som lämnar spår. Vissa är tröttsamma och bidrar till utanförskapet som vi aldrig verkar komma undan här. "Mzungu mzungu" skriker horder med barn när bilen stannar och vi öppnar vår dörr. De trängs, fnissar och kämpar om vår uppmärksamhet. "Mzungu, how are you, how are you, hoooow are yoooooo!" Högljutt, på gränsen till aggressivt. Vi är apan på zoo. Filmstjärnan framför fansen som aldrig ser bortom sina egna förväntningar. Vi ska mätta begäret efter bekräftelse. Ibland orkar jag inte. På gatan sluter skuggmänniskor upp vid vår sida. Trillar fram med utsträckta händer. Sträcker sig efter det vita köttet som ska mätta, som måste ge av den ouppnåeligiga rikedom det sägs äga. "Ten bob, twenty, ey, give me". Sönderknarkade hjärnor. Hårdhänta nävar. Tragiska livsöden. Jag orkar inte! Vi möter män som ler förväntansfulla varggrin och öser på med sliskigt smicker. "Ey, where are you from, you are beautiful, I want to marry you, I want to marry white girl". Ständigt denna önskan, ständigt denna undran; kan en vit kvinna gifta sig med en svart man? Vi är inget mer än en hudfärg för dessa ignoranta män. Jag får lust att smutsa ner vitheten för dem. Bevisa hur värdelös den är. Men jag orkar inte! Jag har ingenting att ge, och därför sliter de mig itu. Trött, trött, trött...
Så är det de andra mötena. De som förgyller vardagen, gör den speciell. Stunder av ömsesidig nyfikenhet och respekt. Jag köper två tröjor av en kvinna som sitter och virkar utanför hotellet. En stund senare sitter vi båda på hennes presenning, omgivna av intresserade barn. Hon lär sig snabbt hur man stickar räta maskor. Jag visar en flicka hur fingerstickning fungerar. Vi pratar så obekymrat med handarbetena i händerna. Två kvinnor som kan lära av varandra. Jag blir alldeles varm av att på sätt och vis få vara med. Visserligen i en ring av publik, men här får jag dela med mig av mig själv på mina egna villkor och ingen försöker stjäla mer än jag kan ge. Den känslan är starkare i Chepareria än i Kitale. Vi får lov att bara vara. Vara i fält med respektfulla, nyfikna åskådare. Vara på vandrarhemmet där vi har intressanta samtal med ägarinnan och gästerna. Vara på restaurangen, där de ler åt våra underliga önskemål (middag redan sex? frukt till frukost? potatis istället för ugali? grönsaker?) och överträffar våra förväntningar gång på gång. Vara med vår chaufför Timothy och utbyta åsikter om politik och religion. Han är förfärad över att vi inte vill tro på Jesus, men respekterar oss ändå (och försöker omvända oss mellan arbetspassen). Vi predikar istället för jämlikhet och sexuell frihet, men tycker om honom trots hans inskränkta syn på homosexualitet och kvinnans plats i hemmet. Jag märker hur mycket jag lär mig av de här samtalen och hur de ger mig energi. Alla samtal av ömsesidig respekt. Kravlösa möten på gatan. Prästen som stannade med bilen för att skaka hand, säga "Goddag" och berätta att han var sponsrad av svenskar. Korta små samtal med Isac som sköter trädgården. Kvällarna med Collins i huset i Kitale. Och så känslan av att ha varandra förstås. Tänk vad viktigt det är att få vara tillsammans, och att bara få vara sig själv!
Nu ska jag laga frukost så att vi kommer iväg till kontoret. Idag ska vi träffa Brian och gå med honom på stan. Kanske är det lättare när man har en afrikan vid sin sida? Sen ska vi strukturera upp arbetet inför nästa vecka. Försöka minska vårt beroende av Benjamin, få kontroll över vilka ytor vi mäter. I helgen hoppas vi på ett besök i Saiwa Swamp National Park.
Vi höres! Kram :-)
