Ockupant på väg hem

Nu sitter jag på en buss. Utan barn. Jag har varit i Sundsvall. Utan barn! Jag har nämligen sprungit vårruset. Det finns fina bilder i min kamera. Snart kommer jag ha en liten sticka för att lägga in dem i telefonen men nu får det räcka med dåliga mobilbilder.

Det har varit trevligt. Väldigt mycket folk. Massor med ockupanter som demonstrerar för Sollefteå sjukhus (vi bland annat) i rosa stork-tröjor. Onödigt mycket annat folk för att det skulle gå att springa avslappnat. Runt sjukhusområdet på asfaltvägar gick loppet, men kilometrarna bara rusade förbi. Gott sällskap hade jag nämligen och vi både pratade och flåsade tillsammans. Laget splittrades snabbt och jag sprang först lugnt med Jennifer och Sara, därefter lite snabbare med Sanna och Magda. I målet möttes vi av Vickan dom försvann iväg redan i starten. 

Efter en trevlig men något picknick och något huttrande varv på området hittade vi till bussen som redan var fylld med ockupanter.

Nu skulle jag helst varit hemma med en fingerknäppning. Fyllda bröst, tunga ögonlock, längtar efter min pojke!

Ockupant på väg hem

Nu sitter jag på en buss. Utan barn. Jag har varit i Sundsvall. Utan barn! Jag har nämligen sprungit vårruset. Det finns fina bilder i min kamera. Snart kommer jag ha en liten sticka för att lägga in dem i telefonen men nu får det räcka med dåliga mobilbilder.

Det har varit trevligt. Väldigt mycket folk. Massor med ockupanter som demonstrerar för Sollefteå sjukhus (vi bland annat) i rosa stork-tröjor. Onödigt mycket annat folk för att det skulle gå att springa avslappnat. Runt sjukhusområdet på asfaltvägar gick loppet, men kilometrarna bara rusade förbi. Gott sällskap hade jag nämligen och vi både pratade och flåsade tillsammans. Laget splittrades snabbt och jag sprang först lugnt med Jennifer och Sara, därefter lite snabbare med Sanna och Magda. I målet möttes vi av Vickan dom försvann iväg redan i starten. 

Efter en trevlig men något picknick och något huttrande varv på området hittade vi till bussen som redan var fylld med ockupanter.

Nu skulle jag helst varit hemma med en fingerknäppning. Fyllda bröst, tunga ögonlock, längtar efter min pojke!

Vardag helt enkelt

Igår, alltså måndags, kravlade jag mig ur sängen till solsken, gla-pojke och en alldeles ledig föräldradag. Efter frukost hivade jag som vanligt upp Alfie i sjalen, kopplade Dante och promenerade ut i skogen. Gångstilen var misstänkt lik Alfreds. Stel, stapplande, inte alldeles bekväm. Från stumma lår och en antydan till löparknä hade värken förflyttats mot vader och fot. Jag bet ihop, väl medveten om att det bästa man kan göra är att få igång blodomloppet och mjuka upp lederna. 

 Alfred är det snyggaste jag någonsin tar på mig, tycker han klär min på nåt sätt ;-).

Alfred kvittrade ikapp med fåglarna och Dante var på sitt bästa bushumör. Min vänstra fot gjorde bara mer och mer ont och i slutet på promenaden härmade Alfie mitt ”Ajajajaj” mer än fågelsången. Förbannat svor jag (och en himla massa värre haranger). Det är ytterst oproffsigt att springa sig till skador som hindrar mig i jobbet. Jag har allt för mycket traktplanering att göra för att halta omkring och svära. 

 
Måndagen blev bra ändå, med en lugn förmiddag hos Jennifer, lagom häng och pyssel i trädgården, handling, lek och matlagning. Foten fortsatte dock att värka och jag kände mig inte så optimistisk när jag gick och la mig. 
 
 
Under natten fick Alfred feber och skrällhosta. Min glada lärka var rastlös, varm och närhetstörstande. Jag ammade och ammade, glad över att vi fortfarande har den möjligheten. Han åt och sov, vaknade och åt, åt och vred sig i sängen. När klockan ringde vid halv fem var han feberfri och någorlunda pigg. Vi myste i sjalen hela morgonen för han ville vara nära nära och mest bara gosa. Äta mat från min tallrik. Borsta mina tänder. Min fot ömmade men inte lika illa som igår. Det blev en hoppfull morgon ändå!

 

Jag kom hem vid fyra till två gosiga killar som hade myst och sovit mest hela dagen. ”Alfred har kramats och velat vara i famnen och sovit säkert 4,5 timmar” rapporterade världens bästa pappa. Han hade sovit bort nästan all hosta och var hur glad som helst. Ville leka i trädgården, härmas, peka på allt och pussas hela tiden. Satt gärna i sjalen på promenaden, som blev kort för fotens skull, och pratade i ett kör. Satt kvar när vi kommit in så att vi kunde dansa en stund i köket. Sen lekte vi med Tova, bollen och klossarna tills det var läggdags. 

 

 

Det här är vardag. Promenader, jobb, lek och mys. Lite sjuka. Lite ont. Mest bara bra ändå. Vardag är bra tycker jag!