Oceaner av tid

De senaste två dagarna har varit som en hel månad. Så mycket tid! Tid att tänka. Tid att vila. Tid att känna. Tid att fixa. Tid att längta. Tid att sakna. Tror jag behövde varenda punkt! 

(null)


I fredags, typ två minuter efter att ytterdörren slagit igen bakom killarna, skrev jag en lång lista och skickade till min kompis. "Jag är ensam, allt det här vill jag göra men jag ska vara realistisk och vara nöjd med en bråkdel." Nu har jag prickat av VARENDA PUNKT (utom fixa med bilder och film för min dator är på jobbet) och dessutom lagt till fler som också blivit klara. Utan att på något sätt kompromissa med vilan, det viktigaste med min ensamma helg. Jag har vilat med en bok på sängen. Med en talbok på sängen. Med en bok i badet. Med en talbok i badet (inte samma tillfälle). Med två olika teveprogram på soffan (inte hänt sen Alfred var ett par månader gammal). Jag har vilat på natten och vid köksbordet och överlag genom att göra saker utan press. När jag tröttnat på denna något passiva handling har jag: 

- Handlat blommor, blöjor och välling. 
- Handlat en massa nya förvaringslådor. 
- Delat ut hälften av blommorna till världens bästa granne och andra hälften till världens bästa mig. 
- Rensat lådor inomhus och burit till förrådet.
- Sorterat allt löst i förrådet och fyllt tre kassar med loppis-saker. Det tog några timmar 😅 Nu ligger alla sparade barnkläder sorterade enligt storlek. Vi har MÅÅÅÅNGA sparade barnkläder! 
- Sorterat alla lösa papper och slängt/satt in i pärm.
- Åkt skidor TVÅ gånger = säsongens två turer (sammanlagt mindre än ett par kilometer men ändå) samt gått typ 100 promenader med otålig hund. 
- Fått hjälp att rasta otålig hund av ännu en toppen-granne.
- Monterat ner vår pyttelilla och väl dolda och väldigt oanvända teve (maken godkänner).
- Avbeställt radiotjänst.
- Beställt fröer till sommaren.
- Tagit hand om mina växter inomhus. 
- Tagit hand om all tvätt och bytt sängkläder. 
- Fyllt kalendern med kör-datum. 
- Målat träd och klistrat in i dockskåpet.

(null)

Har dessutom fikat och ätit så ofta jag kunnat. Nu har jag fyllt mitt behov av "egentid" för ett bra tag framöver. Tror jag åtminstone! Ser fram emot att träffa mina fina pojkar imorgon ❤️ Inatt ska jag sova i Alfreds säng! 

(null)


Nu öppnar jag dammluckorna

Godmorgon! Det är lördag. Klockan är nästan sju. Jag har sovit sedan nio och drömt om voltige. Drömt tills drömmen var färdig. DET är lyx! Precis som det är lyx att ha en make som tar med barnet på utflykt till faster och stannar över natten så att jag får ett ovanligt dygn helt för mig själv 👍 Jag har utnyttjat det till sådant som ligger långt bak på priolistan (sätta papper i pärmar, rensa lådor, köpa nya lådor) men också till att vila. 


(null)


Det har varit mycket prat om sömn, trötthet och vila på bloggen just nu. Kanske inte så konstigt eftersom jag 1. Är småbarnsmamma (enl definition kroniskt trött) och 2. Ägnade hela hösten åt att till och från må dåligt (ont i magen, kroppen, illamående, frossa) av oförklarlig anledning som varken smittade eller gav utslag på prover. Kombinerat med de vanliga astma-perioderna då. Men det är inte bara de två anledningarna som spökat. Nu har tolv veckor passerat så nu blir det officiellt även på bloggen...


Vi väntar barn igen! 


Tiden sedan årsskiftet har varit turbulent, dvs fylld glädje och roliga överraskningar men även av trötthet, illamående och många tankar. Jag hade väntat länge med att testa. Har tagit så många graviditetstest sen i somras. Eftersom jag inte fick tillbaka mensen förrän i november och vi faktiskt velat ha syskon lämnade vi åt slumpen att bestämma när nästa barn skulle komma. Varje gång jag blivit oförklarligt trött, fått värk nere i magen, mått illa, känt mig konstig har jag tagit ett test. Det har som sagt varit ganska ofta. Tillslut insåg jag att det måste vara något annat som spökade. Kanske hormoner i svängning, vitaminer, mineraler, eller något skit som tagit sig in i systemet och gav upprepade influensasymptom som kom och försvann på bara ett par dagar. Dörren till vården var stängd och tillbommad och efter att ha ringt och letat för att hitta till en bokad tid satte jag mig tillslut på akuten. Då hade jag för typ fjärde gången blivit sjuk på jobbet och tålamodet var slut. Alla möjliga prover togs. Ingenting visade någonting. Jag skämdes inför jobbet, alla närstående, alla som oroade sig, som jag inte orkade ställa upp för - av outgrundlig anledning. Sjuk på låtsas liksom. 


Därför ryckte jag på axlarna när jag var lite trött och konstig i december. Brydde mig inte när jag började må lite illa och få ont i magen. Först efter att ha mått konstant illa inkl. tydlig molvärk under en hel vecka kände jag att jag kanske ändå var gravid. Eller inte. Eller kanske. Och jo, den här gången stämde det faktiskt! Då var jag nästan 8 veckor in i graviditeten. Känslorna kom i svängning.


  • Glad, nu händer det, ett syskon på väg! En ny liten spädis. Lagom till Alfred fyllt två. Samma åldersskillnad som till min bror. Precis lagom :-) 
  • Lättad, den här gången fanns det en anledning. 
  • Trött. Trött. Trött. Illamående.
  • Nu måste jag berätta för jobbet att jag försvinner igen. Jag som nyss kommit tillbaka. Som haft en höst full med sjukdagar och dåliga resultat. Precis när vi byter chef. Inte lika kul som förra gången! 
  • Massor med veckor av mer må dåligt. Vill jag det? Orkar jag det? Är det rättvist mot Daniel och Alfred? 


Jag ville få med bilden av den där hösten igen, den där känslan av att det är något fel på mig men att ingen kan säga varför. "Alltid nåt fel". Gravid. Nyförlöst. Astma. Därefter något skit som ingen förstår sig på, allra minst jag själv. Som jag hatat kroppen ibland! Jag ville att ni också skulle få den känslan i bagaget för att förstå att det varit lite svårare att ta till sig känslan av att bli mamma den här gången. Att tankarna rusat så mycket. Att det varit svårt att blogga om skog och Alfred när tillvaron förändrats igen. 


(null)


Jag berättade på jobbet redan första arbetsdagen. Är inte mycket för att hålla hemligheter. Vem har bestämt att man ska smyga till vecka 12 egentligen? Inför alla? "Alltså du kan ju vara lite hemlig den där första trimestern när du ändå bara är trött, illamående och ser lite småfet ut. Gå och kräks när ingen ser och fortsätt sen jobba som om ingenting hänt. Det kan ju bli ett missfall och då är det bättre (för oss andra) om vi ingenting vet. Då kan du sörja i smyg också och fortsätta prestera som vanligt ." Det där är inte riktigt min grej. Så jag berättade. Fick en massa grattis - men det blev också en hel del huvudbry för chef och kollegor - och kunde sitta blek vid skrivbordet utan att behöva ljuga. 


Nästa stora nyhet. Mamma och pappa flyttar upp! Mamma och pappa flyttar upp! Mamma och pappa flyttar upp! Vi får dem till grannar. De finns där för Alfred, för bebisen, för oss, för sin egen skull. Familjen på nära håll. 


Jag äter hela tiden för att hålla illamåendet i schack. Dricker mindre kaffe. Kräks bara ibland. Har mått illa nästan konstant vissa veckor. Den senaste tiden har det dock blivit bättre och nu är kvällarna värst. 


Förra gången gick jag från "inte mamma" till "gravid och snart mamma" på den tid det tog för strecket att bli svart. Varje gång jag kräktes var det med känslan "gravid gravid gravid" i kroppen. Jag minns hur jag kunde fyllas av sån stolthet i bilen på jobbet. "Javisst den här markägaren var ifrågasättande och såg på mig som om jag var en lurendrejare men JAG SKA BLI MAMMA och det är min rustning". Jag har inte orkat, inte kunnat uppbåda samma känsla nu. Mamma är jag redan. Vi ska få ett barn till. Jag ska orka bära det nya barnet. Orka vara mamma till Alfred fullt ut. Orka jobba samtidigt. Orka avlasta Danne lagom mycket nu när han börjat jobba. Orka ta Alfred ensam efter dagis. Orka orka orka. Jag har tvivlat på att kroppen skulle klara det. Den har känts så mager, så uttöjd, så omedgörlig och opålitlig. "Det kanske inte kommer bli någonting, vi får se.


Tänk om det inte går. Tänk om vi får missfall. Tänk om mamma och pappa flyttar hit för att vi ska få barn och så får vi missfall. Tänk om de inte trivs och så har jag lurat upp dem. Tänk att jag nu tappar kopplingen till allt som jag vuxit upp i. Till barndomshemmet. Sjön. Lekplatserna. Naturen. Miljön. Promenadstråken. De slingrande vägarna. Utflyktsmålen. Skånes djurpark. Allt jag fått se Alfred uppleva och älska på våra Skåne-resor. Allt det nya barnet missar. Om det nu blir ett barn. Om kroppen orkar. Men vi får dem till grannar. Kom ihåg det Sara. Vi får dem nära. Äntligen nära. Deras beslut. Deras önskan. Jag förstår dem. Samtidigt livrädd. Alla stora förändringar. Kan livet sluta förändras snart?


(null)


Jag blödde i onsdags. Vaknade på morgonen efter en lugn natt efter en fruktansvärt illamående kväll. Skulle simma innan jobbet. Kanske sjunga på kvällen. Gick på toa. Kissade blod med klumpar i. Ojdå. "Behöver inte betyda något - det forsar inte direkt". Fixade frukost. Mådde illa. Pratade med mamma. "Man kan blöda utan att det är ett missfall." Googlade bara lite. Bara på 1177. Det enda som stämde var

"Vid missfall gör det ofta ont i magen eller underlivet, ungefär som kraftig mensvärk. Blödningen brukar innehålla en del slem och tunn vätska, och ibland blodklumpar." La mig i sängen mellan pojkarna. Hade ont i magen och ryggen. Gick till jobbet senare än vanligt. Ringde min barnmorska för att få en koll. Hon var sjuk! Ringde receptionen. Ingen annan kunde hjälpa till. De kunde inte remittera till hälsocentralen. De tyckte ändå jag skulle bli undersökt och hänvisade till gynakuten. Den är nedlagd i Sollefteå. I tilltagande snöstorm fick jag åka till Örnsköldsvik för att få ett vaginalt ultraljud. Jag hade ringt innan såklart och fått besked om att jag absolut skulle komma, det kunde ju vara missfall och då kunde det finnas rester kvar som måste skrapas. Två timmars restid. Tre timmars väntetid. Två timmar hem. Vi fick jaga rätt på en granne som kunde hämta Alfred på dagis. Underbara grannar som ställer upp så mycket! Underrätta dagis om att grannen kom. Lämna Dante hemma. Varna Dannes jobb om att han skulle åka hem om jag blev väldigt sen. Allt detta när min bm hade funnits på några minuters gångavstånd från jobbet om hon varit frisk! Eller akuten på några minuters köravstånd om den inte nedmonterats. Jag var alldeles lugn under bilresan. "Det kan vara en ofarlig blödning, då är allt som det ska. Det kan vara ett missfall, sånt händer, det kan hända oss också, vi är unga och får lätt barn, vi väntar tills efter sommaren då, jag hinner vila och kanske träna lite, Alfred får en pigg mamma några månader, jag kan jobba som vanligt ett bra tag till och löser många problem därigenom, jag kommer inte vara en flodhäst i sommar, det kan bli bra det också". Någonting i det där initiala tvivlet hade gjort att det där inne inte var ett barn för mig än. Växande celler - ja. Ett embryo, typ ett grodyngel - ja. Någonting jag kände moderskänslor för - nej. Därför kunde jag resonera logiskt istället för att få panik (som jag skulle fått i första graviditeten). Därför kunde jag sitta i cafeterian och jobba under timmarna jag väntade på att bli uppringd och få komma in. Lugnt skaka hand med läkaren och tänka "då ska vi se om det är dött eller inte där inne". Det är så konstigt. Inte likt mig. Men det är som det är. 


Men det var ingen klump med celler eller något grodyngel. Där, på skärmen, sprattlade någonting som var misstänkt likt en människa. Med små händer som vinkade och små ben som korsades och en ryggrad och ett huvud. Två hela fostersäckar. Ett hjärta som slog. En hjärna som såg bra ut. Allt såg bra ut! Det var ett barn och barnet var friskt! 


(null)


Nu ser vi framåt. Jag är gravid i vecka 12+0 och vi kommer med stor sannolikhet få en liten krabat till här hemma i aug/sept. Att graviditeten finns på bloggen nu gör den faktiskt ännu lite mer verklig på något sätt. Mina föräldrar flyttar hit i juni. Jag jobbar bäst jag kan till semestern och har därefter en överlämning innan jag tar 1 års mammaledighet. Nu ska jag försöka vila, äta massor så att jag faktiskt går upp i vikt den här gången, låta moderskänslorna växa i den tänkt dem vill för att vara på topp när barnet kommit till världen och trösta mig med att " det blir bättre" de stunder jag är trött, mår illa, har ont i magen eller bara är less på att inte fungera som jag brukar. Hallå, jag bakar ju faktiskt en unge och det är fullt upp där inne i min kropp! 


Nu ska jag avsluta detta mastodont-inlägg med ett löfte om att ni kommer få läsa om både Alfred, skog, utflykter och graviditet framöver. Hela livet igen, precis som jag vill ha det! 




Vinterland

Tänk så många som nästan aldrig får vara utomhus på vintern. Springer i korridorer eller lagerlokaler. Tänk så jag längtade efter snö när jag var liten, och att jag faktiskt flyttade till ett sagoland! Tänk att det finns människor (hörde jag på radion) som ser det som ett nöje att gå på lokal och dansa men måste ta knark eller lustgas för att ha kul. Hur går den logiken ihop? 

Igår hoppade jag över träningen för att jag kände att jag bara måste få vara med Alfred. Sen somnade jag ifrån yogapasset jag tänkte köra istället. Jag behövde nog sömnen bättre. Luftrören är fortfarande dåliga så träningen hade det inte blivit så mycket av trots allt. 

Tidig morgon med julunge och medicin. Mormor har sytt den fina dressen.
(null)

Idag har jag kört tuffa intervaller på jobbtid istället. Pulsat genom meterdjup pudersnö med snöskor på fötterna i ett par timmar. Det är som djupa knäböj med vilt om och om igen. Som en massa sittups. Det är maxat flås med korta pauser. En rejäl utmaning för de dåliga luftrören. Samtidigt roligare än att sitta på kontoret. Dessutom sååååå fiiiint att man blir glad och totalt utpumpad på samma gång. 

(null)
(null)

En hel del skog kunde jag se från bilen också. Varmt, bekvämt och med fika nära till hands :-). 

(null)
(null)
(null)
(null)

Jag hade ett möte inbokat på kvällen idag så jag passade på att vara hemma en stund efter lunch. Då fick jag ju lite dagsljus med killarna också för en gångs skull. Alfred hade inte sovit så han var trött och mysig. Gosade med både Tova och oss. Jag tänkte att han kunde få sova på min rygg en stund...

(null)
(null)

 ... så vi passade på att gå till skogen och hugga årets julgran :-). Som vanligt har en snäll markägare gett oss lov att hämta granen gratis i skogen. Ännu en bonus med mitt jobb! På ryggen satt Alfred och babblade på som bara den. Han piggnade till av friska luften och tyckte hela äventyret var riktigt spännande. Så kan det gå. 

(null)
(null)

Tanken var att granen skulle få åka spark men den blev istället lite snålskjuts i nedförsbackarna för att avlasta mina luftrör, och himla tung när det lutade uppför. Efter ett tag fick Alfred sitta i lådan och mysa istället. Jackan blev en perfekt filt med hål för huvudet. 

(null)
(null)

Granarna fick inte plats i sparken och Alfred tröttnade på att sitta ensam så jag gled hem med tom spark och barn på ryggen igen. Det kändes fint ändå, med vintersolen, snön, sparken och tomtenissen vid min nacke. Mycket roligare granjakt än att handla på torget. Men sen fick vi vila lite innan jag skulle jobba igen. 

(null)
(null)
(null)

Det kan vara skönt att sitta ensam på kontoret på mörka kvällen. Man blir effektiv. Kan ringa markägare som jobbar dagtid och inte kan svara. Blir inte störd av kollegor. Det blev ett trevligt möte som avslutades med ett magiskt norrsken på vägen hem. Den här dagen slog naturen verkligen på stort! 

(null)
(null)
(null)