Fredagsfunderingar

Jag fortsätter att snickra på inlägget om fjällresan men flikar in med lite nutid här emellan :-) 
 
 
Fredag igen och jag glädjer mig verkligen åt helgen! Bra jobbat Sara, den här veckan var tung men det gick. Jisses så trött jag varit! 
 
 
Dels beror det nog på att vi var borta hela helgen. Semester eller inte, det är ändå lite tröttsamt att vara ute på vift och så komma hem till ostädat hus och väskor stt packa upp lagom tills det är dags att ställa väckarklockan och börja jobba igen. 
 
 
Att vi sen inte får sova så bra på nätterna för tillfället är såklart också faktor. Nu är nattamningen på god väg bort. Alfred får mysa vid bröstet vid nattningen, med saga gos och talbok. Sen smyger jag som vanligt ner för att äta och när jag kommer upp tar jag på en av Dannes tröjor och ser till att vi har nappar i beredskap.
 

 
Sen tröstar vi med napp, pussar, kramar och närhet varje gång Alfred vaknar. Och det gör han! Ofta. Månda och tisdag blev det mycket skrik och långa vakenperioder. Sen blev det gradvis lättare att söva om med napp. Nu hittar han allt oftare själv tillbaka till sömnen och kurar ihop sig vid (eller på) mig. Först på morgonkvisten när han är hungrig och därmed orolig i kroppen vill han ha bröstet igen och då låter jag honom äta sista timmen innan min klocka ringer. 
 
 
Till sist går det inte att komma ifrån att det blivit höst nu. Dagarna är kallare. Färgerna skiftar ute. Luften är frisk och luktar gott. 
 
 
Kvällarna är mörkare och morgnarna dimmgrå. Just nu brinner brasan i köket där jag sitter och det är kolsvart utanför fönstret. Danne har monterat ännu en utomhuslampa och vi tänder i alla rummen inomhus. 
 
 
Höst blir man också trött av. Trött och ibland lite deppig. Danne påminde mig om att vitamintillskott kan hjälpa så nu äter jag lite järn och D-vitamin för att pusha kroppen genom övergångstiden.
 
 
Idag har jag i alla fall varit på möte hela dagen och kommit hem till lagad middag. Sen tog vi en långpromenad ner till gymmet och tränade lite innan läggdags. Väldigt lite för mig för promenaden blev visst längre än jag tänkt mig så det hann bli läggdags innan vi kom fram 😝
 
 
Den här helgen ska bli lugn och skön med lite körsång, trädgårdspysslet, städning och en massa mys. Nästa vecka ska jag vara i toppform igen ;-). 
 
 

Gnäll i paradiset

Guuud så otacksam jag känner mig just nu. Jag har ett paradis utanför fönstret. Strålande varm badsommar. Helt underbart! Det är nu jag skulle sitta leende och lukta på blommor, ta svalkande bad och bara ha det bra. Jag jobbar på den biten. Samtidigt arbetar jag för att få rätt på luftrören. Kroppen värker. Träningsvärk. Ryggont. Huvudvärk. Spända axlar. Är så trött. 
 
 
Det är så svårt att hitta den rätta balansen. Jag HAR vilat! Igår tog vi ett par promenader. Drack kaffe i trädgården. Försökte få Alfred att sova. Det tog tid. Efter en lång vagnrubda och en del skrik resignerade han tillslut och sjönk bak mot vagnens rygg. Några få minuter senare kom tåget. Alfred såg ut som om han fått en elchock. Hela kroppen sprattlade och han slet sig upp ur sömnen. Pekade. Vinkade. Vägrade missa tillfället. Sen var han vaken. 
 
 
Och vaken och vaken och vaken och vaken. "Vi sätter honom i bilen". Körde till stan. Det tog tid. Tillslut slocknade han. Jag släppte Danne vid affären och körde vidare. Några minuter. Sen skällde Dante. Alfred vaknade. Vi landade hos Magdalena och barnen istället. Alfred var tok-nöjd och vi hade det bra. Efter nån timme åkte vi vidare för att äta matsäck. Då fick han äntligen bil-sova en längre stund. Klockan var två. Det var på tiden! 
 
 
Ja, jag vilade! Låg på handduk på stranden. Åt melon och god sommarmat. Plaskade i vattnet med Alfred. Lugn och harmoni. Sommarkänsla!
 
 
När vi kom hem satte jag Alfred på ryggen och klippte gräset. Det var skönt, gick snabbt, kändes bra. Vi åt middag. Jag kände hur det kröp i kroppen, energin rann ut. Längtade till läggdags. Ont i huvudet. Ont i kroppen. För mycket sol. För lite vatten. För mycket lyft och för böjda ryggar. Trots paradissommar.
 
 
Den där balansen - inte lätt. Alfred och jag la oss tidigt och han somnade snabbt. Jag hade badat varmt och fyllt på vätskedepåerna. Äntligen sova! Eller? Plötsligt var jag kissnödig varje gång jag nästan somnat. Vågade inte dricka mer. Somnade inte förrän efter tio ändå. Vaknade med huvudvärk. Till paradissommar. Ganska arg på allt möjligt. 
 
 
Nu är klockan snart tolv och Alfred sover i sängen bredvid mig. Han ville varken somna i vagnen eller på ryggen idag heller. Det kan vara så ibland. Nu tvingades jag åtminstone bort från solen. Det kanske var bra. Man måste inte vara ute vara för att det är fint väder!

Inifrån och ut

Titta på de här bilderna. På den gröna skogen. Den blå himlen. De vackra träden. 

 
Titta på de stora ormbunkarna, på den ulliga hunden mitt i det gröna havet. Visst är det vackert? Visst är det somrigt? Vilket jobb. Vilken idyll! 
 
 
Så kommer jag också tänka när jag går tillbaka och läser bloggen. Kanske en mörk dag i vinter, när det slaskar och jag fryser. OM DET ÄNDÅ VORE SOMMAR IGEN. 
 
 
Fast ärligt talat var det inte så väldigt roligt just igår. Varför inte? Ja det har ni inte fått veta än, för jag avslutade en fullkomligt hopplös dag med att somna under läggningen och inte vakna förrän sex imorse. Det bästa jag gjorde den dagen faktiskt! 
 
Jag inledde nämligen med att äta frukost med vaccinerings-sjuk och gnällig bebis, varpå jag lite stressat rafsade ihop jobbväskan och smög iväg till jobbet senare än jag tänkt. Utan att ha andats medicin (det kan jag göra på jobbet) och med bara en skål flingor i magen (hann inte mer). 
Kvar hemma stod nebulisatorn, plånboken låg i hallen, privata mobilen hade jag lämnat och matlådan tyckte jag att Danne kunde få. Ett paket låg i väskan redo att skickas. Först när jag satt på kontoret och skulle betala portot insåg jag att jag inte hade varken kort eller pengar. Inget bank-id. Ingen swish. Ingen bankdosa. Att jag inte kunde handla mat på vägen till markägarmöte, inte skulle få andas medicin och att jag inte hann hem för att lösa problemet. Det går så ibland. 
 
 
Så där gick jag alltså, i den vackra skogen med solen över huvudet. Magen var tom. Luftrören väste och pep. Benen var tunga. Att-göra-listan lång inför semestern. Två punkter bockade jag av. Sen åkte jag hem, åt mat, andades medicin och jobbade hemifrån en stund. 
 
 
Under tiden var min underbara familj i Sundsvall. Daniel och Alfred har blivit värsta bästa teamet vid det här laget. Alfie vill busa och gosa med pappa mest hela tiden och det är underbart att se! Nu när jag behöver jobba lite extra och samtidigt ta hand om astma-kroppen så är det så himla viktigt att det fungerar bra runtomkring.
 
 
 
Idag har vi lyckats mycket bättre med balansen. Jag hade ju för det första sovit i tio timmar. Fick med mig allt jag behövde till jobbet och andades i lugn och ro medicin på kontoret. Åt mat i parken i Sollefteå. Kom hem till två sötnosar som gymmade tillsammans. Daniel är duktig på att se till att få den träning han behöver och jag har varit lite avundsjuk på honom eftersom jag inte har klarat att prioritera det på senare tiden. Det har varit jobb och Alfred och astma och annat som kommit ivägen. Ändå vet jag ju hur skönt det är att träna! Så efter middagen gick vi alla ner på Forsmo-gymmet och hade lite kvalitetstid bland vikter och maskiner. Himla bra :-). 
 
 
När vi promenerade tillbaka genom grönskan hade känslan av helg och sommar lagt sig ovanpå bråkande luftrör och jobb-listor. Alfred vred sig i sjalen och bet i brösten men det gjorde ingenting. Det kändes bra ändå! 
 
 
Nu ligger jag och chattar med en tjej jag fick kontakt med på en astma-grupp på Facebook. Hon är mitt uppe i det hopplösa, ångestladdade tillståndet där ett anfall blivit kroniskt och livet känns tungt och jobbigt. Jag tänker tillbaka på alla åren då jag upplevt häftiga resor, roliga utflykter, spännande tävlingar och umgänge med kompisar genom en hinna av tung andning. Andas in, andas ut, sila luften genom trånga trånga kanaler. Skratta - anfall. Springa - anfall. Bada - anfall. Skammen över att aldrig bli frisk trots läkarens ordinationer. Kluvenheten - prata om att jag mådde dåligt och stjäla uppmärksamhet eller hålla det inne och fokusera på det som är bra? Vad är hönan och vad är ägget - får jag ångest av astman eller astma av ångest? Jag trängde undan och trängde undan och tyckte sen att det var konstigt att jag fick jobbigt att äta, mådde psykiskt dåligt, jag som hade allt. Eller? 
 
 
Herregud, nu när jag oftast är frisk märker jag hur mycket hela tillvaron påverkas av ett astmaanfall. Hur jag mår illa, tappar aptiten, blir trött och rastlös, sårbar och ledsen. Andningen är så himla viktig! Känslan av att ha kontroll, ha rätt till sina känslor och få gehör för sina svårigheter är kanske ännu viktigare. Nu har jag möjlighet att påverka min sjukdom med inhalator och kortison. Förhoppningsvis kan jag hjälpa någon mer genom att lyssna, berätta och ge råd! 
 
 
Det här inlägget har svängt lite fram och tillbaka. Tror mest att jag vill säga stt jag är så tacksam över vad jag har just nu. Tacksam över att jag fått hjälp och mediciner. Tacksam över min familj och mitt hus och den fina trakten jag bor i. Nu har jag en lång helg på mig att njuta med go-killarna innan de får smita ut på egen hand igen ;-).