sara.amsby.blogg.se

Ändå - så många utmaningar - så mycket att kunna. Jag har så svårt för att vara auktoriteten, den som barnen lyssnar på, och den som har koll på allt. Alla dessa viljor. Så många känslor och jag tar in varenda en. Kan inte låta bli att tänka och överväga. Oftast är barnen med i alla beslut. Det är en bra sak. Oftast. Men när jag vill bestämma, i egenskap av vuxen med ett bredare perspektiv, då är det krig.

Den här helgen bestämde jag att det först är gympaträning, som varje lördag. Därefter forsmo julmarknad - med kompisar - till allas glädje. Jag och Jennifer bestämde även att vi skulle gå dit. Följt av väldigt blandade känslor. 

Det var juligt, fint och massvis med kompisar. En mysig stund. Jag är glad att vi gick dit. Glad att vi gick med Mohlins. Men ni vet det där med att vara mamma. Det som är så svårt. Jag packade en ryggsäck full med bra att ha. Vantar, extravantar, extratröja, sjal när benen blir trötta, kamera, barnens pengar frukt, medicinerna osv. Helt full väska! Kaos i hallen. Alfred byter jacka. Kompisarna kommer. Jag skyndar mig. Mobilen blir kvar hemma. Inga pengar! Alfred stoppade plånboken i jackfickan - innan han bytte jacka - bara Svea har pengar med sig. 

Jennifer fixar så att barnen får burgare. Jag säger nej till läsk åt Alfred för jag tycker toknivån är hög nog även utan bubbel-blod. Livet är plötsligt outhärdligt orättvist! Matstrejk. Bara sötsaker i kroppen. Hungrig kille. Blöta vantar. Extravantarna matchar inte riktigt varandra, två högerhänder i samma färg och modell. Dessutom kan man tydligen inte ha tumvantar. Osv osv hela vägen hem. Men hem kom vi, allihopa, och jag är nöjd med att barnen klarade att gå trots allt. 

Jag satte på mig hörlurar när vi kom hem. Ägnade en timme åt att skriva bok medan barnen slappade med barnprogram. Lugnet när vi alla är upptagna av annat. Innan alla tar sig in i samma värld igen. När krockarna, retningarna, glåporden och tjatet börjar om. Jag längtar så mycket efter en miljö där alla bara är snälla mot varandra men det är kanske för mycket begärt med syskon på 4 och 6? "Sams ibland" kanske är good-enough? Jag samlar på skratten. Bannar bråken. Orkar inte tjata om att tvätta händer, klippa naglar och ha på sig rätt kläder efter allt "uppför er" tjat. Laddat upp med fina stunder tillsammans. Ett kalas. Kittlas i soffan. Läsa i sängen. Somna med barnen. 

Sen bestämma igen. Gympauppvisning. Kläder ska med. Frukt. Pyssel åt Alfred som inte vill vara med. Som inte vill åka med oss. Som vill vara hemma längre. Som vill åka med mormor. Som vill att hans vilja ska vara viktigast. Kampen. Viljornas kamp. Men idag bestämmer jag. Att alla ska med. Att vi ska va tillsammans. Att Alfred ska få springa i hallen och rasta av all otålig energi. För jag vet, att det blir bra så, även om han vill ligga längre i soffan. 

Fiskedamm, kakor, korv och till och med en läsk. Det finns få regler som saknar undantag. Vi förhandlade. En läsk mot att vara med. Ett handslag på det. 

Hallen är roligare än Alfred trott. Kompisar att busa med. En fladdrigt ivrig gymnasikgrupp. Nu är jag tränare mer än mamma. Det kan jag. Det är inte svårt. Mamman har med sig en telefon som inte laddat trots att sladden varit i hela natten. Ett swishkonto som är tomt även om jag vet att jag satte över pengar i veckan. En påse så smockfull med saker att det är omöjligt att hitta något. Men tränaren har koll på alla gymnaster. Peppar, muntrar upp, kramar och skapar ordning. Vi visar upp och jag står så stolt och barnen är så duktiga! Även om Alfred velade i det sista, vara med eller inte, och slutligen hamnade på läktaren ändå, när mutan sedan länge är uppdrucken. Det får vara som det är. Svea är stolt, fokuserad och glad att få visa upp sig. Det här är hennes stund! 

Sen bestämmer jag igen. Att vi ska fika på Lilla Drejeriet. Med mormor och morfar. Det tycker alla är ett bra bestämmande. Alla utom Alfred. Kommer han fram till. När vi är framme. Men fika äter vi ändå. Juligt och fint är det på caféet. Jag fyndat drejade koppar för 60 kronor ❤️ En ska följa med till jobbet. Det här var vad jag längtade efter. Gymnastik och en drejad kopp. När vi kommer hem har jag bestämt färdigt. 

Poff så var barnen hos kompisar. Jag plockade undan packning och disk. Pyntade trädgården i sakta mak. Ingen brådska. Inga krav. Traskade till kompisarna där barnen pysslade på golvet och hjälpte till med Lusse-bak. Så mysigt! Så tacksamt. Sen fick barnen äta framför teven sådär som de aldrig får. För tjatet tog slut när jag fick bråka dem hem. Nu passar jag på att laga fisk, potatis och pesto i lugn och ro medan akut-hungriga barn smaskar taco till barnprogram. Sen pysslar vi. Brottas. Leker hos mormor. Hamnar tillslut i kojan i skogen där adventshelgen avslutas på bästa sätt. Med kvällsfika, choklad och lussebullar i skogen 🌲

Nej, det är inte lätt att vara mamma. Det svåraste jag gjort! Men jag hade aldrig i livet velat vara utan erfarenheten ❤️ och innerst inne så vet jag att det blir mer rätt än fel ändå.