Då är det lätt att leva

Jag har tänkt på en sak. Det finns vissa stunder då jag blir sådär förutsättningslöst glad. Då det bubblar i blodet och jag ler, för allt kommer ju att ordna sig. Idag när jag var ute och skuttade i skogen delade min hjärna in stunderna i två kategorier.
 
- När jag har totalt fokus, närvaro och kontroll. Det händer bland annat på träningen. Jag står på mattan och känner den svikta lätt under barfotafötterna. Ser golvet framför mig och känner i varje nerv vad jag snart ska göra. Den mentala bilden av hur jag springer, slungar kroppen framåt och låter den fjädra genom volterna sprider sig ut i fingerspetsar och tår. Några andetag senare gör jag precis så som jag tänkt. Så som jag visste att jag kunde göra om jag bara ville. Känslan är berusande. Den uppstår även när jag ser en stickning framträda framför ögonen efter att maska lagts till maska. En obegriplig sträcka av färger och omslag blir till en fantastisk helhet. Eller när jag skriver ett prov. Plockar ut kunskapen ur den nyvunna sammanhanget och svarar på frågor jag inte hade förstått bara några veckor tidigare. Sådana stunder blir jag glad, för jag känner att jag inte är ett offer för världens nycker. Jag får vara med och påverka.
 
Första gången jag stod på en häst, på SM i Uppsala 1999.
 
- När jag kan släppa allt fokus, få vara ansvarslöst fri men ändå trygg. Så är det i skogen, i naturen över huvud taget. På rygg i gräset med molnen flytande över himlen. Bland träden som susar och fågelsången över huvudet. Mitt i allt som bara är, till synes utan baktanke och struktur. I naturen finns det en självklar tolerans det är svårt att inte smittas av. Kanske är det därför det är dit jag alltid måste återvända. Jag är så glad att jag valt en yrkeskarriär där jag får bevara, sköta och dela med mig av det bästa jag vet =).
 
Snjerak, Kvikkjokk, 2009.
 
Om två veckor ska jag och en kompis förhoppningsvis ut på turskidor i snön. Jag längtar, längtar, längtar!
 

Pysslig pyssling

Helgen har gått i pysslets tecken. Jag har ritat, sytt och stickat. Här kommer några bilder från stickläger med mamma i helgen bland annat!
 
Finaste snögubben stoltserar utanför porten. Den har jag inte gjort, däremot en annan i skogen idag =)
 

Evig kärlek

Idag har jag varit på voltigeträningen. Aaaaa, hela kroppen tackar! Inte för att jag har tänjt och pressat den. Jag är med som tränare numera och nöjde mig med uppvärmningsrundan och lite styrka och stretch. Nej, men voltigen är som en gammal vän. Någon jag alltid kan komma tillbaka till och bli förutsättningslöst glad. Umeås voltigegäng är så glada, motiverade, påhittiga och inlyssnande. Jag önskar att de fick bättre förutsättningar. Sport handlar inte alls om talang i så stor utsträckning som man tror. Det kräver resurser. Tid, utrustning, tränarkompetens, förebilder. Att komma högst upp på pallen är förstås ett bevis på att man gjort någonting bra, men det kommer alltid, alltid, alltid vara andra saker som räknas. Voltigen har gett mig så oändligt mycket mer än SM-guldet jag skryter om ibland. Självkänsla, ledaregenskaper, tillit och förtroende, en stark smidig och reaktiv kropp, fokus, disciplin, mod, självinsikt... jag kan fortsätta hur länge som helst. 
 
Jag är medveten om debatten om idrottens press och skaderisk. Barn som elittränar och pressas för hårt riskerar att må dåligt, få slitskador, utveckla ätstörningar. Jag har ett trasigt knä och är kanske onödigt prestationsinriktad i allt jag gör. Ändå vill jag absolut låta mina barn träna, eventuellt till och med satsa på hög nivå, om det är något de själva vill. Träning är så otroligt mycket mer än hälsa. Titta på bilderna så tror jag ni håller med =) Vi söker nya voltigörer, så häng på vetja! Tjej eller kille, alla åldrar och inga förkunskaper krävs. Tisdagar 19-20.30.
 
Ps, jag lovade att inte skryta, men idag vann min ännu mer träningsfrälsta pojkvän halvvasan. Coolt va?! Vasaloppet nästa, håll alla tummar =)