Mina små hjärtan och magkänslan

Idag är det: 

Torsdag 
Förskoledag
14 februari
Alla hjärtans dag
Vår förlovningsdag 

(null)

Det är en dag med sovmorgon till halv åtta (tacksamt för mamman som nattvakade med lilla sjuklingen), följt av effektiv frukost för att komma i tid till förskolan och dessutom posta hjärte-kort till grannarna på vägen.

(null)

Det är första gången jag lämnat ett gråtande barn! Lilla hjärtat ❤️

(null)

Måste säga att det ändå var mycket enklare än jag hade föreställt mig. Kanske eftersom Alfred nu är över 2,5 år och inte en värnlös liten ettåring. Kanske eftersom Karin är så trygg och glatt gick iväg med ledset barn för att hämta saker. Kanske eftersom vi haft sjuttioelva gråtsituationer om dagen på hemmaplan senaste tiden. Min magkänsla sa mig hela tiden att det hör är precis som det ska vara. Alfred gråter inte för att han är otrygg. Han gråter för att han någonstans djupt inne förstår att han är stor pojke. Att han inte är en bebis, som Svea, som kan hänga i mammas armar med napp och mjölk hela dagen. För att han vet att mamma lämnar honom, inte Svea, av just precis den anledningen. Det är dags att låta honom växa upp och det kommer vara lite jobbigt för både honom och mig. Så sa min magkänsla. Jag lämnade därför min växande pojke i trygg förvissning om att han skulle få en bra dag med sina jämnåriga. 

(null)

Så hur gick det? Precis hur bra som helst. Han har självmant berättat om förskolan hela eftermiddagen. Varit på bättre humör än på väldigt länge. Två gånger var han ledsen, eller "Karin och jag var lite ledsna" som han sa. Men det gick över. Han pysslade, lekte och läste daga. Åt god mat. Precis som kompisarna. Det är viktigt! Min stora unge.

Titta där vad som kikar fram, finaste förskolepysslet! 
(null)

Medan stora-lilla-hjärtar var borta hade jag det lugnt och skönt med mina andra två älsklingar. En som är så hostig och rosslig att det skär i hjärtat. 

(null)

Ni vet hur det känns att vara förkyld sådär så att snoret går ända upp i huvudet och fyller hjärnan. När
Man nästan mår illa av allt slem och får tårar i ögonen när man hostar. Att vara sådär ynkligt förkyld att man har ont överallt och bara vill gråta. Så tror jag Svea känner sig nu. Hon ser så ledsen ut, gnäller och skriker om vartannat, säger mammamammamamma och pappapappapappa och verkar undra varför vi inte tar bort det jobbiga. Det är så lite man kan göra! Bara bära och bara nära. 

(null)

En liten stund på förmiddagen fick lilla sjuklingen hänga med mormor så att Daniel och jag fick lite viktig tillsammanstid. Prata minnen. Fira att det är fyra år sedan vi träffades.
Tre år sedan förlovningen. Prata om hur osannolikt mycket som hänt på den korta tiden. Hus. Två barn. Giftermål. Inte klokt! Så himla rätt ❤️ Jag hade inte kunnat hitta en bättre man att dela livet med. Så lugn, omtänksam, rolig och närvarande. Precis samma smak och intresse när det gäller inredning, trädgård och utflykter. Annars olik mig på väsentliga punkter - för jag skulle verkligen inte stå ut med att vara gift med någon som var som jag! 

(null)

Eftermiddagen spenderade vi ute i finvädret, utan ytterkläder i ett par timmar utan att frysa. Hurra för solen! 

(null)

Svea sov och sov och sov och jag fick umgås med en riktig solstråle. Äntligen! Underbara lillpojke, det finns ingen roligare än du när du är på bra humör. Strosade runt i kvarteret, hittade kort och nötter i Alfreds postlåda (ditlagda tidigare på dagen) och passade på att fika både i lekstugan och ute på gården. 

(null)
(null)
(null)
(null)

Sen blev det mys i soffan med två syskon som saknat varandra under dagen. Det var så tydligt att Svea letade efter Alfred hela tiden han var på dagis. Han i sin tur vet precis att hans bästa det är Svea och ingen annan. Hur kan men älska två småttingar så mycket undrar jag ❤️❤️

(null)
(null)

Innan läggdags målade jag finaste alla-hjärtans-kortet åt morfar. Fast det fick han inte behålla utan bara låna en liten stund. 

(null)
(null)

Nu hoppas vi på en friskare lillflicka imorgon. Godnatt! 

(null)


Snölek

Vinter är så mycket mer änbara "vinter". Det är frostiga och slaskiga november. Det är mörka och mys-snöiga december när man hurrar över den fallande snön, bygger snögubbar och kastar första snöbollarna. Det är kalla men vackra januari när man kurar framför brasan och fryser om kinderna på promenaden. Sen kommer äntligen februari och stunderna man minns tillbaka till. När vädret är lagom kallt för att vara ute och leka. När snömängden tillåter sparkturer, skidåkning och klättring i snöhögar. När solen tittar fram och värmer på huden. Nu är vi ute flera timmar om dagen igen. Som vi saknat det! 

(null)

Vi har bland annat skottat tak. Våra tak. Farfars tak. Morfar fick skotta sina själv men vi tittade åtminstone på. Alla skottar taken nu när årets snömängd ökar för varje dag. 

(null)
(null)
(null)

Gått promenader med barn i sjal eller sele, på rygg eller mage och ibland med Alfred på spark eller vagn. Alla dessa rundor. Sån viktig del av vår vardag! 

(null)

Vi har tänt elden på vår fina lilla grillplats och grillat korv. Thor och Cheri hade haft precis samma tanke som vi - att en lagom kall ledig fredag är perfekt för lunch utomhus. De kom förbi och både lekte och grillade och det var hur bra som helst! 

(null)
(null)
(null)

Visst är det fantastiskt att ha både eld och pulkabacke hemma i trädgården? 

(null)
(null)

De där killarna var inte många månader gamla när vi började hänga! Thor alltid liiiite äldre och liiiite före i utvecklingen. När Alfred satt själv så kröp Thor. När Alfred kröp så stod Thor och vinglade. När Alfred stod så stapplade Thor sina första steg. Nu ör de nästan lika långa och tre månader är inte längre någon åldersskillnad att tala om. Kul har de alltid haft tillsammans åtminstone! Jag och Cheri också. 

(null)

Snart kommer även Thor att bli storebror. Då skiljer det ca 6 månader mellan småsyskonen och det är Svea som kommer vara stor och ligga före ett tag innan de leker på lika villkor ❤️

(null)
(null)

Idag har snöleken fortsatt. Först med hela kvarteret på snöberget - sandsmons enda lekplats och därmed en självklar samlingsplats för ungar och föräldrar. 

(null)
(null)

Sen åkte vi till stan. Åt thaimat till lunch. Åkte skridskor på vinterparken. Det är ett av Sollefteås alla fina aktivitets-initiativ. Skottad isbana. Musik. Korvförsäljning. Pulkabacke. Tända eldar. Himla roligt! Fast förra året när vi var där var det ännu mera spexigt med färg och lampor och DJ. 

(null)
(null)

Innan vi åker hem stannade vi på affären så att Alfred fick handla efterlängtat lördagsgodis för egen peng ❤️ Så stolt! Än sä länge kan bi styra honom till naturgodishyllan och han mumsar nöjt på sina nötter och kex i choklad eller yoghurt. Vi för väl se hur länge det håller. 

(null)

Nu vill jag ha mer sol, mer frisk luft, mer tid utomhus. Det ger visserligen trötta barn, men vardagen flyter ändå på så mycket bättre när man kan leka ute och sen gå in och bara ta det lugnt! 

(null)

Ett slut och en fortsättning

Varför är det så med en riktigt bra berättelse, att ju mer fast man blir i den, desto fortare tar den slut? Borde det inte vara tvärt om - att de riktigt bra böckerna varar för alltid? Nu har jag läst ut boken om vandringen och det känns lite tomt. Sista kapitlen sträckläste jag igår, med en sovande Svea i knäet och killarna hos svärföräldrarna. På slutet fick jag ta del av kluvenheten inför att den långa vandringen äntligen närmar sig målet, och därmed kommer att ta slut. På gott och ont liksom. Precis som boken. Både huvudpersonen och jag tvingades vakna upp till en ny verklighet. Själv dök jag ur transen man hamnar i när man bara bläddrar och bläddrar i allt skummare dagsljus, satte Svea i sjalen, drog jättedunjackan över oss och promenerade ut i kylan. Drog ett djupt och uppfriskande andetag. Insåg snart att det kändes som om jag hoppat in i en saga, inte precis slagit igen en. Himlen var pastellfärgad i färger som gick från ljusgul till blå till lila till ljust rosa över de skarpt svartvita grantopparna. Dunig snö på grenarna. En slingrande stig genom skogen. 

(null)
(null)

Jag hade precis stängt dörren till Cheryl Strayed och hennes verklighet. Tänk om hon kunde glänta på den igen och läsa berättelsen om mitt liv. Jag tror att hon skulle uppskatta den! Det är visserligen ingen äventyrsroman, ingen deckare, inte ens lite romantisk feelgood. Berättelsen kan närmast liknas vid en Bullerby-saga för vuxna. De dagliga anekdoterna om små utflykter och vardagliga spänningsmoment. Naturromantik. Småkonflikter och bryderier. Inte helt olik en vandring, fast mindre smärtsam och utan mål. 

(null)
(null)
(null)

Tråkigt har vi åtminstone sällan. Inte så länge åt gången åtminstone! Alltid finns det något att göra. Pulsa genom djupsnö och ha picknick med utsikt över älven till exempel. Lapa i oss sol och försöka åka pulka i djupsnö. Dra sovande lillasyster på pulka tills hon vaknar och vill upp i sjalen. Springa med storebror som plötsligt ropar "jag kissade på mig" och svära lite över att det inte blev som vi tänkt oss. Konstatera falskt alarm och slappna av igen i en varm bil. Det är ett vardagsäventyr värdigt en saga tycker jag. En barnbok om inte annat! 

(null)
(null)
(null)
(null)

Bara att klättra runt i snön runt knuten är en upplevelse. Vi leker att grådvärgarna attackerar och kastar snö på dem så att de flyr. Sen sparkar vi fotboll med hårda snöklumpar. Killarna gräver tunnel. Grannen skottar tak. När det blir kallt tävlar vi in i värmen igen. Tänder brasan. Leker simskola på golvet.

(null)
(null)
(null)

Alfred och jag känner oss plötsligt busiga. Planerar extra tokiga tokigheter. Spolar upp ett bad. Klär av oss till bara underkläder. Springer ut i snön. Först vågar han inte när allt kommer omkring. Jag får rulla mig ensam och det är kallt kallt kallt. In till badkaret. Fast han vill så gärna. Får gråten i halsen. Vi springer ut igen. Kastar snö upp i luften. Han växer av att våga. Får en hi-five. Ner i varmvattnet. Men han var nog inte helt färdig med sitt uppdrag. Ut igen. Våta spår genom hela köket. Vi kastar snö på varandra. Nu har han fångat sin historia och den berättar han igen och igen. Om hur mamma och Alfie var nakna i snön och buuuusade och kastade snö på varandra. Sen badade vi varmt och länge. 

(null)
(null)

Ja nu är det februari här på Sandsmon och vi har det bra i solskenet. Vi har också stundvis en arg 2,5 åring, en skällande hund och småtrötta vuxna i huset. Imorse hade vi -26 grader ute, iskalla golv och nybakat bröd till frukost. På eftermiddagen sprang jag med Dante och nu har jag varit med Svea på kör. Boken jag läste må vara slut men livet det fortsätter och fortsätter och får gärna hålla på riktigt riktigt länge! Däremot borde det här inlägget sluta här. Det är mitt i natten. Svea sover uttröttad efter härlig sångstund och plågsam skrikfest i bilen. Nu ska jag äntligen göra det jag med. Godnatt!