Tankar för dagen

Idag har vi haft en lugn hemmadag med promenader, lek och pyssel. Vi har ätit mycket och promenerat mellan måltiderna. Efter lunch hälsade vi på min pappa på jobbet och han visade Alfred alla snickarredskap han inrett sitt poliskontor med.

 
Därefter lekte min mamma och Alfred på golvet medan jag fick dra mig undan och fixa med vad jag ville. Ibland hörde jag Alfie jollra "MAMAMMAMA" och då kunde jag ropa "Alfiiiie, var är min Alfred" och så letade vi upp varandra och pussades en stund, ammade lite, laddade närhet. En viktig sak nu inför jobbstarten är att få träna på att vara ifrån Alfred, i liten skala. Den här gången har Alfie varit trygg med mina föräldrar från dag ett. Därför har jag tagit ett litet steg tillbaka och låtit dem umgås maximalt. Ofta funnits i bakgrunden och njutit av att kunna titta på med en kopp kaffe och en tidning (i lugn och ro!) men även tagit chansen att bada, springa och fixa bilder så ofta det passar. Den första kvarten "på egen hand" kretsar tankarna mest kring Alfred. Jag lyssnar efter hans ljud, är vaksam på hans humör, känner in hans sinnesstämning trots att han är trygg med mormor och morfar. Tänker på honom om han inte är nära. Efter en stund snurrar tankarna dock visare. Sträcker sig mot framtida projekt eller tillbaka bland minnena. Kanske in i en talbok. Jag landar i något jag sällan upplever numera. Känslan av att bara vara jag. Sara. Med mina känslor och drömmar, intressen och mål. Så skönt det är ibland. Jag tänkte på det under dagens löprunda. Att det där med att återvända till jobbet också innebär att landa i mig själv igen, det av mig som inte är en mammaroll. Det är nyttigt det också!
 

Symbiosen mellan mamma och barn är så stark! Jag hade aldrig kunnat föreställa mig omvälvningen innan jag upplevt den. Numera tänker jag oftast "vi" snarare än "jag". Med Alfred intill kroppen känner jag mig hel och stark, varm och lugn.

När han ammar slappnar hela min kropp av och behovet är vårt snarare än hans. Jag tänker "jag och Alfred" när jag planerar aktiviteter och känner mig halv utan honom innan jag hittar tillbaka till den gamla Sara. När löprundan är slut känner jag först att jag gärna är ensam lite till, men så snart min älskade lille solstråle kommer inom synhåll uppslukas jag av honom. Hans känslor vävs samman med mina. Hans behov och önskemål är det enda som betyder något.

 

Jag kan inte låta bli att pussas och kramas. Han är min värld precis som jag är hans. Jag förväntar mig att behovet av att ladda upp med bärande, närkontakt och samsovning kommer vara stort efter en lång jobbdag och föreställer mig många mysiga promenader både på och efter arbetstid framöver.

 
En sådan promenad blev förevigad häromdagen. De fina bilderna är från när Alfred och jag hälsade på Rebecka, Marcus och Eliot i Landskrona. Rebecka är en gymnasiekompis som blivit min närmsta vän trots att vi bor 100 mil ifrån varandra. Hon är en duktig fotograf (som bland annat tog våra gravidfoton) så därför passade jag på att be henne ta lite fina bär-bilder när vi promenerade längs havet. Resultatet blev fantastiskt :-).
 
 
Hela dagen var väldigt lyckad! Alfred och lille Eliot bekantade sig lite mer med varandra. Sist vi träffades var de en dryg månad yngre, vilket märks mer på Eliot än på Alfred. Eliot är nämligen drygt 5 månader nu och har precis börjat sitta stadigt. Han är dock en ivrig liten krabat som helst står upp och går på benen och han tittade intresserat på min krypande storpojke. Alfred ville i sin tur helst ha närkontakt med sin kompis så jag fick avstyra ivriga händer och flertalet pussattacker innan han övergick till att upptäcka omgivningarna istället. Nästa gång de ses kommer de vara ännu rörligare och förhoppningsvis kunna leka lite tillsammans.
 
 
 

Idag lekte Alfred med mamma och pappas grannar vars barn är 7år, 4år och drygt 9 månader gamla. Om Alfie ibland känns som en ligist med lille Eliot som fortfarande är lite ömtålig så är han ett under av snällhet och ömhet bland äldre barn. Det blev många pussar och kramar. Mycket hopp och skratt. Många leksaker som undersöktes och en hel del krypande, klättrade, kännande och härmande. Ingen blev ledsen. Ingen gjorde sig illa. Alla verkade ha roligt. Jag blir så glad när jag ser Alfie tillsammans med andra barn!

Nu sover han än en gång i resesängen. Kring bäddsoffan har jag bullar upp med kuddar "om utifall att" det blir samsovning med utbrytningsförsök igen. Igår sov han två timmar själv men en hel natt i egen säng vet jag inte ens om jag vill ha än på ett tag. Klockan är inte ens nio men jag tror att jag lägger mig nu jag också. Så snart inlägget är klart. Godnatt godnatt :-)

Stora lilla bror

Den här gången har jag inte bokat in en massa besök och aktiviteter. Släkten träffade vi i januari, lika så några vänner. Nu ville vi bara mysa med familjen i lugn och ro. Mormor. Morfar. Och så morbror Joakim förstås. 

 

Min bror är knappt två år yngre än jag (och väldigt mycket längre). Hur jag än försöker minns jag inte honom som bebis, annat än från bilder och filmer. Vi har vuxit upp tillsammans och har mer eller mindre behandlats som jämngamla. Joakim är brorsan som kom och la sig i min säng ibland på kvällarna ända upp i högstadieålder. Som jag kunde berätta allt för. Som var min bästa kompanjon på idrotter och när vi stötte ihop på skolgården. Han var den jag inte kunde låta bli att reta upp för att han blev så himla arg. Vi slogs en hel del. Han hårdast, därför fick han oftast skulden. Brottades på skoj också, när han blev äldre och inte låg i underläge längre. Han var den populära bland jämnåriga, den snygga tjejtjusaren i klassen och centrum på många fester. Jag var pluggisen och idrottaren. Vi har alltid varit stolta över varandra. 

 
Det är vi fortfarande. Nu när jag har hus och familj och ett jobb i skogen. När han har lägenhet och en raketkarriär inom IT. På bara några år har han rekryterats, fått nya arbetsuppgifter, blivit mer eller mindre oumbärlig och nått en lönenivå jag aldrig kan vänta mig. Han är den snygga och modemedvetna singeln som följer fotboll på tv (och en massa andra forum), äger nyaste tekniken, spelar piano, gitarr och sjunger. Alfred skulle inte kunna ha en häftigare morbror! Knappast en mer intresserad heller. Joakim följer ivrigt både blogg och bilder. Vi försöker facetajma ibland och han är otroligt engagerad var gång vi kommer till Skåne. 

 

Än så länge är Alfred för liten för att hänga med på fotbollsmatcher, spela dataspel eller sjunga med morbror. Ändå förstår han helt uppenbart att det här är en spännande, ibland lite läskig men helt klart intressant kille. Han följer storögt Joakim med blicken. Vill fram och känna på ansiktet. Lyssnar på sången och skrattar åt morbrors grimaser. Jag ser leende på, stolt över dem båda. Tänker på hur bra det är att Alfred får en idol som är bra på allt det där jag och Daniel saknar. Som är bekväm i storstan och har koll på trender. Någon som kan ta samtalet och alkohol, droger och tjejer. Allt jag har noll erfarenhet om och som jag i vilket fall som helst kommer vara alldeles för mycket ”jobbig förälder” för att få gehör för den dagen det blir dags att prata allvar. 

Bada med morbror kan man göra när man är 9 månader, även om det blir lite läskigt ibland 

Vi har redan hunnit med ett besök på badhuset och en god lunch i Helsingborg tillsammans. Vi har hälsat på Joakims häftiga kontor och träffat en massa trevliga arbetskompisar. På torsdag ska vi träffas igen för att äta middag i Joakims lägenhet.  Sakta men säkert lär Alfred känna hela min fina familj!

Kärt barn har många namn

Utebarn

Solen skiner in genom den öppna dörren. Vi har precis varit ute. Jag har plockat Alfred ur selen och hänger upp den tunna overallen. Alfred ser sin chans och pilar snabbt ut i friska luften igen. Jag kan bara le. Vill inte hindra honom när han nöjd sätter sig på den solvarma verandan och leker med sopborsten och morfars träskor. Håller en vakande hand över honom när han fortsätter ner från trappsteget i cement, ut på gräsmattan. Jag blir stolt när han undersöker busken och tuggar på en pinne. Klart att min pojke ska bli ett ute-barn! Fattas bara annat :-)

 
Sjalbarn

"Du kommer vara en sån som vill bära i sjal" sa vår produktionsledare innan jag gick på mammaledighet. Han har alltid rätt. Jag skulle inte ha argumenterat, sagt att selen kändes enklare och mer bekväm. Jag älskar att bära Alfred intill kroppen, men hakan mot min nacke och händerna som klappar på min rygg. Jag älskar känslan av symbios, att knappast veta var jag slutar och han börjar. Selen är flitigt använd och otroligt praktisk, avlastande, skön. Sjalen är mysigare, närmare, mer flexibel. Alfred är ett sjalbarn eftersom jag älskar det. Eftersom han älskar det. Eftersom jag tror att det gör honom till en trygg, lugn och glad liten kille. Eftersom det är som att krama honom under våra promenader genom skogen. Älskade lilla känguru-unge!

Naturbarn

Det finns så mycket i naturen jag vill visa Alfred. Så många häftiga historier att berätta, spännande djur att titta på, underbara växter att leta efter. Alfred har redan fått höra många berättelser om naturen och det är lätt att åka på utflykt till skogen, djurparken eller naturcentrum när det är mina favoritplatser sedan jag var barn. Idag var vi i Fulltofta och Alfred gick runt med morfar och tittade storögt på allt som fanns att se. Nöjd och trött kille efteråt!

Mitt barn

En del av mig. Sista grenen i mitt släktträd. Mormor och morfars barnbarn. Min farmors barnbarnsbarn. Vi hälsade på hos henne och drack en kopp kaffe. Alfred blev skrämd av katten, som efter några kramar ändå var ganska så spännande.

Nu är han bara Alfred, min lilla pojke som sover i sängen bredvid mig. Älskade underbara unge!