Tebax

Nu är jag på hemmaplan igen efter kursens sista resa med övernattning. Det känns sorgligt att det går så snabbt mot sitt slut nu. Sorgligt att lämna alla nya vänner bakom sig. Mindre än en vecka är det kvar till jag avslutar mitt fjärde år och åker iväg för att gå kurs inför Afrika, jobba i skogen, läsa dataanalys och statistik, åka till AFRIKA! Okej, jag måste ju erkänna att jag har väääldigt mycket roligt framför mig. Fast jag behöver kanske sova lite på saken för att kunna uppskatta det. Nu är jag så trött så trött, och det är jag inte bra på att vara.

Natti natti!

Prata om det - del III

I den här tredje delen av temat "prata om det" har turen kommit till behovet av att förse sin ongivning med en verktygslåda, så att de inte påtvingas ett ansvar de inte känner sig trygga med. De två tidigare delarna kan du läsa här och här.

När jag, efter fem månader i östafrika, började i en ny klass så var jag inte längre omgiven av de vänner som lärt sig hur jag kan må och vad de kan hjälpa till med. Astman däremot var ständigt närvarande, såväl i klassrummet som i fält. Jag gjorde mitt bästa för att dölja den men under en gruppövning i ett kvavt labb frågade min arbetskompis oroligt om jag mådde bra, och jag fick skamset väsa fram att det var tungt att andas. Efteråt sa hon, lite blek, att hon varit så rädd att jag skulle svimma och undrade vad hon skulle gjort då. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara men bestämde mig för att folk nog ändå behöver få veta mer om astma. Därför började jag skriva små instruktionslappar. Ungefär så här skrev jag;

När jag får astma blir jag:
- trött
- lugn och lite omdömeslös, förmodligen som kroppens eget försvar
- rädd för att vara ensam

Du kan hjälpa till genom att;
- fråga hur jag mår och om jag tagit min medicin
- följa med mig ut så att jag slipper välja mellan att vara ensam eller komma till en bättre miljö
- se till att jag har någonting att dricka

Ibland låter astman, ibland inte. När det;
- rosslar så är det lite jobbigt men jag får ganska så mycket luft, då klarar jag mig bra själv.
- piper så är det tyngre men det går fortfarande bra att andas, det kan vara skönt att veta att någon märker hur jag mår.
- inte låter alls men jag är ovanligt tyst och trött så är det förmodligen väldigt tungt och jag kan behöva stöd.

Det här var ett väldigt bra sätt att hjälpa någon att hjälpa mig. Dock delade jag bara ut en enda lapp, till tjejen som bad att få veta vad hon skulle göra. Det kändes lite märkligt, liksom tillkrånglat, med de skriftliga instruktionerna, men faktum är att hon hjälpt mig otroligt mycket sen den dagen. Förra veckan berättade hon dessutom stolt för andra kompisar att hon har en lapp där det står vad hon ska göra om något händer. Jag tror att den varit en lika stor trygghet för henne som hon varit för mig.

Jag tror inte att en lapp med instruktioner gör det lättare för mig att ta första steget och prata med en ny bekantskap om astman, men den kan faktiskt vara bra att ha till hands om någon ber om hjälp att hjälpa. Nästa del i det här temat är den sista (såvitt jag vet just nu) och då ska jag förhoppningsvis ha kommit fram till några vettiga råd :-) Kram och hej för den här gången!

Professor Sara?

För en dryg vecka sedan blev min extrapappa professor. Vi fick vara med på en väldigt fin tillställning när han och tolv kollegor blev installerade vid universitetet. När han tog emot sitt diplom av rektorn tänkte jag att kanske, kanske står jag där en dag.
Det är inte lätt att veta hur framtiden kommer se ut. jag har velat bli astronom, dagisfröken, äldrevårdare, lärare, delfinskötare och författare innan jag hittade fram till jägmästarutbildningen. Att jag hamnade i skogsbranshen var alltså långt ifrån självklart och jag har frågat mig själv om det här verkligen är rätt mååånga gånger. Nog för att utbildningen är fantastisk och klasskompisarna ännu bättre. Nog för att jag suger i mig all kunskap om naturen och sommarjobben överträffar allt jag kunnat drömma om. Men vill jag verkligen jobba i skogssektorn? Det är trots allt en stor industri som gör förskräckliga saker med miljön, och jag kommer vara en kuggei maskineriet utan mycket att säga till om. Jag har valt att lita på att jag hamnar på rätt plats och får göra rätt för mig här i världen, på ett sätt eller ett annat. Så för några dagar sedan ifrågasatte mamma mitt val av utbildning. Det var efter att andningen krånglat under flera exkursioner. "Ja, du kanske inte borde vara ute i skogen om du inteklarar av det". URSÄKTA MIG! Ville jag skrika. Ursäkta mig för att jag valt typ världens bästa liv och mina luftrör inte låter mig leva det fullt ut. De trivs inte heller när jag sitter still i kvava rum, vistas bland damm, rök eller dofter, när jag är trött eller när jag skrattar för mycket. Ska jag strunta i det också?
 
Jag sa såklart inget av det där. Istället funderade jag på vad som skulle vara det perfekta jobbet för mig och om det inkluderas i min utbildning. Det här kom jag fram till.
 
- Jag ska arbeta med logiskt och kreativt tänkande, men inte vara bunden till ett kvavt kontor. Jag är nämligen väldigt bra på att ljuga ihop slutsatser som är tillräckligt smarta för att passera som sanning ;-p
- Jag måste få komma ut, och helst se så mycker som möjligt på så nära håll det bara går. Förstoringsgla. Är ett plus! 
- Om jobbet inkluderar att prata är det en bonus. Att vara tyst är nämligen svårt.
- Helst hade jag gått i skolan hela livet för att aldrig sluta lära mig nya saker. Fast en skola som var utomhus på spännande platser och bara lärde ut sånt som jag vill veta...
 
Tycker inte ni att det låter som om jag ska bli forskare? Det gör jag! Nu längtar jag till hösten då jag ska tillbaka till Kenya och skriva x-jobb!