Gravid vecka 15

Nu är bebis tydligen 14 cm och täckt med lanugohår. Vi visar Alfred bilder på telefonen och pratar om bebis i magen och att bli storebror. Den sprattlar på för fullt men jag känner ingenting än. Bara kanten av livmodern och ibland bulan som visade sig vara ett navelbråck förra graviditeten.  


(null) 


Den här veckan har illamående och trötthet ersatts av förkylning, hosta, astma och - ja - trötthet. Jag unnar mig att öppet diktera att jag är less på att vara trött, less på att vara sjuk, längtar efter lite energi och livsglädje. Ibland är det skönt att bara bekräfta "lidandet" även om det inte är mer än en efterhängsen förkylning.


(null)


Mina föräldrar, Daniel och Emilia har avlastat, tagit hand om Alfred, låtit mig sova och vila. Daniel städar, lagar mat, är den perfekta maken. På jobbet kämpar jag för att se resultat - inte för att jag inte orkar (energin tryter först när jag blir ledig) utan för att det alltid går trögt i början på året. 


En förmiddag med Emilia

(null)


Samtidigt har en annan känsla börjat växa. Tanken om den nya personen. Förväntningar. Undran. En försiktig önskan om en flicka att få följa genom uppväxt och utveckling. Funderingar på vad vi behöver komplettera med. Blir det ett vagnbarn? Kan jag få till det med tygblöjor den här gången? Ska vi satsa på babynest från början? Kommer det här barnet sova tungt på dagarna? Alfred vaknade ju så fort han tappade kroppskontakten. Får pyret min kalufs den här gången eller Alfreds glesa dunhår? Tänk, ett nytt litet barn att följa. 


När jag blev storasyster... 

(null)


... var jag också två år 🌸
(null)


Vid den här tiden (vecka 15) förra året åkte jag skidor, simmade, höll igång. Hade kraft och energi. Jag försöker acceptera att det inte är likadant nu. Se fram emot våren. Ta allt som det kommer. En sak är säkert. Det går åt rätt håll, och om ett halvår är barnet här. 


Promenader räcker långt!

(null)



Snabba veckor

Jag skulle skriva ett inlägg i onsdags. Somnade vid läggning. Vaknade halv tio och myste i soffan med Danne istället. Det var ju trots all Alla ❤️ Dag. Igår la jag Alfred redan innan sju. Hade förberett telefon och bilder. Somnade nog innan honom. Så Förbannat Trött! Men nu är det äntligen ledig fredag igen och Alfred är hos mormor och morfar. Där är han mest hela tiden nu, lille tokunge.

(null)

Det blir konstigt för honom imorgon när han vaknar och de är borta. När vi får ringa på plattan igen. Han brukar ju vänja sig snabbt men det känns som det kommer bli svårare att förklara ju äldre han blir. Tur att de flyttar för gott om bara några månader! 

(null)

Nu har han varit där många timmar varje dag. Lekt, ätit, sovit. De har skjutsat till och från förskolan. Oss har mamma och pappa inte träffat så myclet. Jag har: 

Hälsat på avverkningslag
(null)
(null)
(null)

Letat nya objekt när solen tittat fram.

(null)
(null)
(null)

Letat efter ett fiskgjusebo i djupsnö. 

(null)

Dessutom suttit och ringt och ringt och ringt. Tur man åtminstone kommer hem i tid och får umgås med busunge 🤗 Visst är det en blivande gymnast vi har här hemma? 

(null)
(null)

Dessutomen blivande storebror. Imorgon går jag in i vecka femton. 

(null)

Gravid v. 14

Slår till på en liten gravid-uppdatering också innan det är sovdags. I lördags gick jag in i vecka 14 (13+0). Första trimestern ligger på tryggt avstånd bakom oss. Jag har, precis som sist, börjat se ett "ljus i tunneln" och mår nu inte så illa längre (bara ibland) och är visserligen trött men inte lika tröstlöst utmattad. 

Förra gången minns jag vecka 14 som att "allt försvann". Jag ringde faktiskt mamma och var orolig över att jag fått missfall för hela graviditeten var borta. Den lilla mage som putat sådär nästan märkbart var pyts väck. Inget illamående. Jag var som vanligt förutom att jag var hungrig. Försökte få tag på BM för att lyssna på hjärtljuden men fick inget svar. Efter ett tag började jag ändå inse att kroppen fortfarande jobbade med mer än bara mitt eget system. Jag lugnade mig och hade därefter en väldigt lugn inställning genom hela graviditeten.

Förra gången
(null)


Nu är förändringen mycket mindre. 
- Jag får fortfarande kväljningar och kräks ibland men sällan. Nu när jag är hostig blandat kroppen ibland ihop hostreflexen med kräkreflexen vilket är aningen onödigt ändå 🤢 Mest mår jag ändå illa när magen är tom.
- Kroppen är trött och seg. Idag tog energin helt slut när jag hade ett par hundra meter kvar på hundpromenaden med Alfred på ryggen. Fick masa mig hem. Några kilometers skogspromenad under dagen hade fyllt upp kvoten.
- Magen är klart märkbar. Livmodern känns under troslinningen. Ingen tvekan alls! Fast det är märkligt, när jag tittar ner ser jag värsta fina putet och bara "fina lilla mage när du växer". 

(null)

Sen försöker jag fota den från sidan och; var tog den vägen? Snacka om olika perspektiv! 

(null)

Här är lite siffror från inskrivningen hos barnmorskan: 

- Blodtryck 80/120
- Järnvärde 135
- Vikt 52 (= +2kg sedan vecka 8 = strongt jobbat ändå 👏)

Med än så fick jag inte reda på men det är alltid något :-). 

Bebisen är tydligen 7,5 cm lång, har precis börjat få ett synligt lön och roar sig med att svälja fostervatten och kissa i min mage 👍

(null)