Stjärna på hjul

... och då vill jag förtydliga. Det är inte jag som är stjärnan. Däremot dagens runda på rullskidor (den första någonsin). En rullskidrunda för nybörjare bör nämligen:

1. Vara (bra) asfalterad
2. Sakna (branta) backar
3. Vara någorlunda otrafikerad. 

En sådan runda kan lätt bli så här: 


 Lite vinglande, något snubblande, saligt leende och med en svalkande vind i ansiktet susade (läs sniglade) jag fram och tillbaka. Det gav mersmak :-)

När kroppen säger nej till löpning (eller säger ajaj löparknä, ajaj blåsa på tån, ajaj skoskav, usch i luftrör, seg i benen) så får man hitta nya lösningar. Hejdå benträning, välkommen tillbaka mage, rygg och armar :-D.



Klätterapa

Under semestern var jag med på gymnastikläger under en dag, och passade på att säga hejdå till mina underbara träningskompisar i Umeå. Var jag inte var beredd på var att kroppen och hjärnan samtidigt valde att säga hejdå till hela sporten OCH till hela det liv av gymnastik och akrobatik som jag har bakom mig. Det var som att återuppleva voltige-SM 2008, med ett plågsamt avsked av alla mina mål, drömmar och fritidsintressen. Det behöver inte vara slut här tröstade de omkring mig, men jag kände (och känner fortfarande) att jag inte vill riskera skador som hindrar mig från att arbeta på grund av en hobby. Det finns andra roliga sporter och akriviteter. Vi har Body Balance i Sollefteå till exempel. Skidåkning och löpning vill jag gärna bli bättre på. Jag kan handarbeta, måla och kanske framöver pyssla med hus och trädgård. Ändå har det kännts som att någonting saknats. Det där som triggar igång kroppen och hjärnan, tävlingsinstinkten och leklusten. Ända tills jag träffade en luftakrobat!
 
Manuel (http://www.earthheart.se/) är bara några år äldre än jag, väldigt lik mig i kroppen och lever i princip på att uppträda i rep. Han har gått cirkusutbildning och tränar nu på egen hand de flesta dagar i veckan. Döm om min lycka när han ville träna med mig!!! Nu har jag klättrat två gånger och det är sjukt bra träning. Det tar rejält i både armar och bål. Precis som på voltigen är det ibland statiska och ibland dynamiska konster som ska utföras till musik, gärna med ett dansant inslag. Till skillnad från voltige kan det utföras utan häst, linförare och ridhusmiljö. I ett slag har jag fått en vän och en ny hobby. Dessutom tror jag att den lilla fyraåringen som for upp och ner för repet i eken hemma i Sätofta, och skrämde livet ur bekanta som inte vant sig vid synen av småflickor högt upp i luften, skulle bli förtjust om hon såg mig nu =)
 
Här är en liten film med två av övningarna vi tränat på. Jag jobbar på få upp orken och tekniken så att jag kan göra flera på raken utan att snurra ner för hela repet och landa i mattan.
 
 
Här är Manuel från ett klipp som ligger ute på youtube.
 
 
 
 

Vem där?


Det var ett tag sedan jag ritade något till företaget men idag satte jag igång att skissa till en bok jag eventuellt ska illustrera. Eftersom det här är så tidiga skisser och allt säkert ser annorlunda ut i slutändan tänkte jag att jag kunde visa lite av resultatet. Vissa ansikten är lånade och andra helt påhittade. En rofylld syssla så här en söndagseftermiddag :-)

Vem där?

Den rubriken kan tillämpas på ännu ett ämne. Den ihärdigt pockande frågan i mitt huvud. Vem är jag nu? Den snurrar runt runt. Det är som att min kropp blivit lyft ur sitt sammanhang och placerad i en ny stad, på en ny arbetsplats, bland nya människor, medan en del av själen vilset svävar kvar i allt det gamla. I Umeå bland sommartomma föreläsningssalar, välkända gator, gymnastikredskap och vänners soffor. I föräldrarnas hus, trädgård och trygga omgivningar. I Kenya. I Backe. Överallt där den någon gång funnit sig till ro. Jag sliter i det irrande spöket. "Se dig omkring, det är sol, vackra omgivningar, en bra grund att bygga på". Bit för bit gång får jag ta på små spök-tussar som ska tovas ihop tills en helhet. Igår när vi flöt över älven på vår surf/paddel-bräda och jag tänkte att det här vill jag göra ofta. Idag när jag fick en bänkgranne i kyrkan och sedan blev hembjuden på kaffe, pratade i flera timmar. Kanske imorgon när jag intar kontoret igen? 


Jag håller på att bli vuxen och det är svårare än jag trodde. Jag som var så bra på att vara barn. Att vara vuxen innebär att skapa sina egna regler, sin egen mening. Kanske till och med inse att livet kan verka meningslöst men vara bra ändå? Att vi ska äta för ätandets skull, jobba för att få pengar som spenderas på meningslösasaker, som konsumeras, försvinner, och att allt går i cirklar snarare än mot ett spikrakt mål. Nu är vardagen inte längre det som allt viktigt och roligt (skola, idrott, vänner) tar avstamp från. Vardagen är livet. 

Eller? Har jag fått allt om bakfoten? Det visar sig nog om några år. Kanske jag läser det här igen, med vetskap om hur allting har utvecklats. Då vet jag om jobbet blivit rutin och om fritiden får tillräckligt mycket utrymme. Om jag springer, åker skidor, målar, stickar, klättrar i rep, går i kyrkan, bor i hus med trädgård eller har hittat helt andra intressen. 

Jag slutar nu med det klockrena citatet på en bok; Gud ge mig tålamod, och gör det fort!

Nu ska jag grilla lax och potatis :-)