Vad händer på akuten - del II

Då var det dags för nästa avsnitt om vad sohänder på akuten.
 
Våren 2011 var en känslomässig berg-och-dalbana för min del. Jag landade i ett smältande Sverige efter fem månader i Östafrika, utan fast boende och med en sviktande självkänsla. Den tiden sprang och yogade jag mycket för att hitta tillbaka till mig själv. Kanske var det anledningen till att jag blev riktigt bra i luftrören. När sommaren kommit och gått och medicinerna tagit slut bestämde jag mig för att försöka utan ett tag. Det var ett dumt beslut!
Jag började i en ny klass, gick tillbaka till voltige- och gymnastikträning och sjönk tacksamt in i gamla vanor. På de inledande exkursionerna kom anfallen tillbaka. Det eskalerade till att inkludera ridhuset, kvava rum och tillslut alla rum. Jag mådda helt enkelt aldrig bra, trots att jag fick sällskap till apoteket för att få tag på rätt medicin. Efter en dammig voltigeträning släppte inte anfallet. Inte på hela natten och inte dagen efter. Tillslut cyklade jag till akuten (något ironiskt) med huvudvärk, illamående och trånga, trånga luftrör. Jag trodde att syrenivån skulle vara låg, jag mådde ju så dåligt, men den låg strax under 100%. Superbra!
Det kändes pinsamt, vad gjorde jag då på akuten? Jag fick cykla vidare till en primärvårdscentral och blåsa i pef-mätare. Det tog flera försök innan mätaren rörde sig. Det är en sak att sila luften långsamt genom luftrören, en annan att blåsa ut snabbt. Väldigt snabbt fick jag klart för mig att det varit helt rätt att söka hjälp. Den omtänksamma vårdpersonalen fick det än en gång att kännas både tryggt och bra och visade med all tydlighet att jag inte var till besvär utan snarare skulle kommit in tidigare. Nu tog det tre omgångar i andningsmaskinen innan luftrören lät något sånär normala och jag skickades än en gång hem med kortison. 
 
Så:
- Det är okej att söka hjälp till och med när man kan cykla till akuten och det är dumt att vänta för länge. En inflammation som pågått en längre tid är svår att bryta.
- Dessutom ska man ALDRIG sluta ta sin underhållsmedicin om inte läkaren säger så.
- Låg syrenivå är direkt farligt men ett astmaanfall är tufft även då kroppen klarar att tillgodose syrebehovet. Påfrestningen leder till trötthet, illamående, huvudvärk, darrningar och andra symptom på överansträngning.

Bloggen

Nu på sommaren blir det lite glesare mellan inläggen, bland annat eftersom det nog inte är så intressant att läsa om skog hela tiden. Därför skulle det passa ypperligt med lite gästinlägg!*blink blink, hunrögon*!
 
Lite önskemål om innehåll skulle också vara roligt att höra. Vad har varit bra av det som stått och vad vill ni läsa mer om? Hjälp mig göra bloggen bättre!
 
Sommarhälsningar från ett skakigt tåg :-)
 
 
 
 
 
 
 

Sommarprat med eftersmak

Midsommar har passerat, sommarpratarna har börjat och jag är klar med min första jobbperiod. Nu är det sommar på riktigt!

Igår hade jag en ledig dag i Lycksele och tog med min stickning+picknick till Lycksele djurpark. Det gick vågor av lyckokänslor genom kroppen! Efter att dag efter dag ha övertygat mig själv om att jag orkar genom 10 timmars stretande genom skogen idag också, att smärtan i knäet inte finns, att myggor är en del av naturupplevelsen, så var det helt fantastiskt med en paus. Jag åkte runt parken i ett litet tåg, filmade björnungarnas lek på en rutschkana och åt avocado på knäckebröd klockan tolv med utsikt över sälarna som fick sin mat. En timme senare började sommarpratarna. Då åkte stickningen fram!

Liv Strömkvist talade om mens. Skammen i mens. Skammen över att vara kvinna. Skam som är att må dåligt över det man är, i motsats till skuld som är att må dåligt över något man gjort. Skuldkänslor är lättare att komma över. Man säger förlåt, gottgör, bestämmer sig för att "aldrig göra om det". Skammen kommer alltid tillbaka. Liv pratade om kvinnornas kollektiva skam över en kropp som genom tiderna utmålats som sämre än mannens. Svagare, smutsigare, närmare helvetet. Hon pratade om mens, men jag tänkte på allt det andra. Om hur pinsamt det är att inte kunna andas. Beviset på att det är fel på min kropp som ställer till det så dumt. Hur jobbigt det är att inte orka. Beviset på att jag är svagare. Skam över något jag inte kan påverka. Sen kom jag hem till hotellet och till beslutet om att vi åker hem på en gång istället för att jobba en dag till. En i laget var sur över att vi ändrat planeringen och inte gjort en mastodontyta idag, eftersom jag behövde ta min lediga dag (som jag har rätt till och egentligen var utlagd dagen innan). Då skämdes jag över att jag inte orkat jobba vidare. Än en gång, kroppen som inte håller. Ett trasigt knä, överaktiva luftrör, en 163cm kropp på strax över 50kg. Önskar de att jag var en kille? Skulle det, som Liv Strömkvist insinuerade i sitt sommarprat, vara lättare att hävda mina rättigheter om jag var kille? Skulle jag vara så övertygad om att mina beslut var rätt att jag kunde begära vila med gott samvete? Jag är inte så säker på det. Ändå är jag tacksam för Livs program, som på något sätt fick mig att känna mig starkare och mindre ensam. Det är bara jag som vet hur jäkla bra min operfekta lilla kropp faktiskt är. Det är bara jag som kan sluta skämmas. Nu ska jag åka hem till Axel och vara svag och stark på en gång. För att jag får, bör och vill vara bara Sara :-)