En soff-atlets funderingar

Sitter i soffan och tittar på atleterna. Bordet är fullt av tända ljus. Kvällsmaten åt jag upp på fem minuter. För ett par år sedan hade jag haft myror i benen nu, stått på händerna så fort det blev spännande och önskat att jag fick vara med och tävla. JAG KAN OCKSÅ!!! Nu... not so much. På ett bra sätt! Jag älskar att träna, men ser inte poängen i att tävla för tillfället. Är liksom i ett mellanläge i livet. Jag har lämnat ungdomssatsningen bakom mig och kan nöjd se tillbaka på roliga tävlingar med bra prestationer. Jag har ett långt liv framför mig. Kanske kommer jag tävla igen. Tävla i löpning eller skidor, tävla med Dante eller med jag vet inte vad... Fast inte nu. Inte på närmsta tiden. Nu villl jag bara springa. Springa långt i terängen. Kort och snabbt genom skogen. Upp och ner för backar. Vandra vill jag också. På jobbet, i fjällen och på en massa fina leder med Daniel och Dante. Rida ibland - där finns det definitivt förbättringspotential. Gå lite på händer så att det inte glöms bort. Allting på mina villkor. Numera tränar jag när jag vill, vad jag vill, hur mycket jag vill.
 
Så vad tränar jag just nu? I förrgår sprang jag, Daniel och Dante en kortrunda runt kvarteret. Jag satte distansen eftersom jag varit förkyld. Danne sprang vidare medan jag styrkade lite (med en busig Dante som tyngd). Igår red jag hos en markägare. Barbacka, fick jag för mig. För att kunna sparka av mig gummistövlarna, slippa sadla, få leka lite och få en övning i att känna hästen. Herregud, jag är alldeles mörbultad idag! I skritt gick det finemang. Galoppen flöt på som en dans. Däremot traven... Katastrof! BG (Beauty Girl) kom lätt på hur hon med små sidorörelser fick mig ur balans. Så jag föll, och föll, och föll, och föll. Tur man är bra på upphopp! Faktum är att det var lite skoj att ramla av, påminde lite om voltigen och gymnastiken, fast helt kravlöst. Sen förbarmade sig Karin och körde hårdträning med oss i långsam kontrollerad trav. Nu jäklar vet jag hur det går till, så nu kommer BG snart få se sin överman =). Idag har jag varit på kördag i sång i Graninge. Massor med endorfiner och riktigt bra träning i magstöd och andningskontroll. Det går okej, men inte så länge åt gången. Nu har jag ju fått lite koll på vad som händer åtminstone. Efter forcerad andning svullnar slemhinnorna och det blir tjockt i halsen. Känns helt okej ändå. Hallelulja studsar runt i huvudet, och med det mantrat måste man ju bara må lite bra ;-). Dessutom fick jag revansch på luftrören senare på eftermiddagen. I Hallstabacken med bästa Sanna. Det var tungt. Det var vackert. Det var skoj. På väg nedför kände jag mig som en kung. Trots att vi gått. Trots att jag rosslat. Trots långsam tid, kort distans och allmänt flummigt fokus.
 
Det finns annat än medaljer att vinna. Nu längtar jag efter familj och barn. En graviditet som kommer bryta ner kroppen inom ett par års tid åtminstone. Det är mitt mål, att ha en kropp som är stark och beredd på nästa steg. Därför får atleterna springa bäst de kan på teven. Jag hejar på i mina rutiga pyjamasbyxor, Dannes stora tröja och bordet fullt av stearinljus. Önskar er allt gott, vilka mål ni än har!
 
 Bilder från Hallstaberget, under bus-stunden strax innan backlöpningen. Alltså huuuur vackert bor jag?
 
 
 

Ulvön

Det trillade visst in ett inlägg om helgen innan jag fick till Ulvö-inlägget. Det är så svårt att sammanfatta två långa och spännande dagar direkt efter man kommit hem, men nu gör jag ett försök. 
 
Minns ni att jag var på Skogs-Nolia i Umeå i somras? Där träffade jag en markägare som länge varit medlem i Norra men aldrig använt oss. Nu var hon trött på att andra bolag börjat få monopol på ön, och behandlade markägarna därefter. Stora maskiner, skador som inte reparerades och pengar som verkade ha försvunnit innan de, efter lite tjat, dök upp igen. Därför var hon glad när min över-chef Stefan glatt svarade att vi självklart kommer ut till Ulvön om någon vill ha oss där. Han ropade på mig och menade att jag skulle vara rätt inspektor, trots att det var lite utanför mitt område. Det visade sig stämma väldigt bra. Dottern i familjen (Therese) har jag nämligen pluggat ett par kurser med, och både hon och hennes mamma har precis samma inställning till skog som jag. Skogen bör skötas enligt uppsatta mål, så att all skogsvård betalas av nettoinbringande åtgärder och så att markägaren får pengar över. Samtidigt ska naturhänsyn tas på varje objekt och skog ska lämnas på biotoper samt (av naturliga skäl) på tekniska impediment (dvs där det är omöjligt eller oekonomiskt att avverka). 
 
 
På tisdagen hade jag alltså packat väskan för övernattning, långdagar i skogen, kontrakt och information. Det går inte i en handvändning att ta sig ut så det var lika bra att göra det ordentligt. Vi lyckades tajma det så att Therese också var där de dagarna och det var en bonus! Det är inte varje dag man har en skogskunnig kompis med sig som diskussionskompanjon =). Klockan tolv kom vi ut i skogen, efter en fika och lite prat. Prognosen sa regn men det brydde sig solen inte om, den lyste så fint hela dagen. 
 
 
Jag hade, efter en titt på kartorna, varit lite orolig för att hela fastigheten skulle vara brant, stenig och med gammal svåråtkomlig skog. Det var fel! Jag tror inte jag sett så bördig mark sedan senate besöket i Skåne. Gammal grov granskog växte på örtrika marker.
 
 
Sluttningar avlöstes av platåer, skog gick över åker och sjö och barrträden blandades med asp, al, sälg och björk.
 
 
Ibland fick vi klättra över hällmarker, andra gånger runda bäckar och våtmarker, men i regel var det här en mycket bättre produktionsskog än många av de jag ser på fastlandet. Det var bara det att den inte producerade så bra överallt längre. De senaste åren hade skogsskötseln mest handlat om att hämta vindfällen, något som är dyrt även på land och orimligt mycket besvär på en ö. Det var helt enkelt en fastifhet med förbättringspotential!
 
 
När klockan blivit fem hade vi hunnit runt det mesta. Sista beståndet låg på gammal sjöbotten. Där var granarna över 30m höga, säkert 40cm i diameter och växte tätt, tätt, tätt. Jag tog några kort på den sjunkande solen.
 
 
Sen traskade vi tillbaka och fick älgfärsbiffar till middag och skogshallon till efterrätt. Vi tog en skogsrunda till på kvällen och sen stekte vi gula kantareller vi hittat i skogen och åt toast till kvällsmat. På natten sov jag i deras härbre på gården. Det äldsta hemmanet på Ulvön. Jag sov som klubbad efter 2 mils skogspromenad. Har jag sagt att jag blir bortskämd på jobbet?
 
 
Andra dagen kom regnet. Vi blev skjutsade till södra ön av en fiskare i galonregnställ, skäggstubb och väderbitet ansikte (fast han hade tydligen blivit yrkesfiskare först på gamla dar, även om han såg ut att vara född till det). Efter fem timmar skulle han hämta oss igen. Gott om tid! Trodde vi... Ända tills vi balanserade fram över stenskravel längs öns ena sida och klockan bara blev mer och mer. Kommer vi aldrig framåt?
 
 
 
 
Vi bestämde oss för att gena när vi nått mitten av ön och traskade på med långa steg genom f.d. fäboängar, gammal granskog, yngre blandskog och slutligen ett stort vindfällt område. Vid det laget hällde regnet ner och vi stretade på för att hitta en stig. Konstigt nog var humöret fortfarande på topp. Skogen var full av svamp och alldeles lagom varierande. Stigen tillbaka gick genom en enorm nyckelbiotop som konstigt nog såg ut som helt vanlig, lite äldre, skog med mycket vindfällen. Vi konstaterade att den nog blivit gjord i en hast, efter att Högland slutavverkningsanmält större delen av ön trots att de bara skulle hämta vindfällen. Tänk vad lathet och slarv kan leda till! Nyckelbiotopen stäckte sig över större delen av skiftet och plötsligt stod vi vid bryggan igen, en halvtimme innan utsatt tid. Så kan det gå. Vi åt nötter och drack vatten tills båten plötsligt dök upp, mycket tidigare än vi bestämt. Fiskaren hade anat att vi ville hem. Ja, mer än så faktiskt. Han hade satt på kaffe och te-vatten och dukat upp fika i den lilla hamnstugan. Så gick den sista timmen tills färjan skulle gå igen, i ett fint kök som en gång varit förstugan till en ladugård. 
 
Sammanfattningsvis - bra markägarmöte! Jag hoppas att vi får till ett kontrakt nu så att jag får komma igen och sköta deras skog.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Inspiration från ovan?

I helgen var jag inbjuden av kyrkan till en inspirations-dag för anställda, förtroendevalda och ideella. Jag for dit med Marianne och Catrin från kören, två riktiga energiknippen och förebilder, och mötte en hel sal full med härliga människor. Vi hölls på Hallstaberget och serverades kaffe, fika och lunch.
 
 
Maten var god, utsikten fantastisk, men det är de fina föreläsningarna som kommer finnas kvar längst i minnet. Första passet handlade om växthuseffekten. Jag har hört allt förut. Kommer att höra det igen. Dock inte med så fin sång och så mycket skratt. Det är inte roligt att påminnas om hur illa vi behandlar vårt jordklot, men de härliga anekdoterna lättade helt klart upp stämningen! "Visste ni att lustgasen under en förlossning släpper ut samma mängd växthusgaser som en resa från Stockholm till Prag? Min fru och jag funderade, fler barn eller en resa till Prag? Det blev Prag, en fin stad. Men när vi kommit hem insåg vi att vi missat en bit i beräkningen, hemresan. Vi lämnade bilen och tog nattåget." målande beskrevs berget av svenska bilar i Prag och förvirrade Tjecker på stockholms central. Överdrifternas komedi. Och en stund senare... "men då undrar ni kanske varifrån lilltjejen på fotografiet kom, det skulle ju inte bli fler barn... men sovvagnarna från Prag var så himla sköna och resan var lång...". Japp, då vet jag det - om vi ska ha barn så gäller det att spara koldioxid i god tid, annars är det mitt fel om jorden går under ;-). 
 
 
 Efter lunchen kom nästa givande pass om ännu ett svårt och akutellt ämne. Rasism. En liten teater-trio spelade upp en vardaglig scen i ett kyrkorum. En msamtal mellan prästen och en församlingsmedlem som diskret smög sig in på "de där tiggarna" och att det kändes "olustigt att så mycket resurser går dit". En man som är säker i sin uppfattning om att "fel" utsatta grupp får kyrkans stöd men som inte vill erkänna att åsikterna är hans egna, framför en överrumplad präst som mest är oförstående inför att sådana åsikter finns i hennes församling. Vi fick diskutera den korta scenen, som sedan spelades upp igen. Denna gång med publiken som stöd till prästen. STOPP ropade vi och coachade henne sedan genom samtalet. Det var väldigt lärorikt och det blev en bra diskussion. Tillslut enades vi om några sätt att minska spridningen av rascism. 
 
- Fråga, fråga och fråga så att personen med åsikter måste vara tydlig med vad hen tycker och varför. Låt hen inte komma undan med vaga antydningar och fördomar.
- Våga vänta, skriv inga svar på näsan.
- Var tydlig med din egen mening.
- Visa ömsesidig respekt i samtalet, endast då kan man komma vidare. 
- Be om betänketid om du behöver det och om möjligheten finns, alla strider behöver inte tas vid varje tillfälle. 
 
Jag är glad att jag fick vara med om den här dagen och hoppas att den fått mig att växa ännu lite som människa.