Här är mitt liv
En sommar har gått. Var tog vi vägen? In i skrämdes radioskugga. Jag ska summera sommaren, snart! Men först tänker jag skriva om gårdagen. En lördag när vardagen åter inträtt. En utflyktsdag som på så många sätt summerar vår familj just nu!
Det regnar. Hela tiden! Daniels semester är ett enda grått blöthål. Det är svårt att tillmötesgå två barnviljor som ensam vuxen. Killarna vill fiska. Tråkigt tycker Svea. När min första arbetsvecka var över såg vi därför till att fixa en utflykt som passade alla. Vi hamnade på Rotsidan!
Packad matsäck och lång stund i bil. Jag läste ur Jack, som så många gånger denna semester, och plockade dessutom fram små presenter i bilen. En fiskedagbok. En buff. En kortlek. Vi spelade lite i baksätet. Killarna pratade fiske. I Nordinggrå stannade vi och åt maten vi packat ner. Alfred längtade efter att få fiska. I havet! "Finns det blågylta och snorgärs och hälleflundra där?" Vi förklarade skillnaden mellan västkusten och Bottenhavet. Så närmade vi oss sakta rotsidan medan landskapet böljade sig till Höga Kusten med fjärdar, berg, lägdor, skog och vackra hus.
"Här har vi varit!" Konstaterade Alfred nöjt. "Och här gjorde jag ett hopp! Fota mig mamma." Fördelen med att ha en bildram i köket är att minnena ständigt hålls levande. Vi fyller på minnesbanken, den inte så väl som den digitala, år efter år. Gamla traditioner föder nya. Barnen växer. Det är fint att återvända och se förändringen.
Sen blev det så som det ofta blir. Alfred protesterar. Jag insisterar. Han tjurar. Jag envisas. Han tänjer gränser. "Men om jag bara…" "jag ska ju inte…" Slänger tillslut flytväst till pappan som hänger den på väskan. "Om Alfred inte har flytväst behöver inte jag." Mamman ger upp. Igen. Suckar. Börjar fota barnens lek istället. Så länge de håller sig borta från kanten… Fast så närmar de sig sakta. Svea vill bada i en pöl. Alfred vill hoppa på stenar. Alfred vill också bada. Vågorna slår in över kanten, vältrar sig in i pölarna. Tillslut står vi alla och fascineras av deras kraft. Utan flytvästar.
En segelbåt guppar ute på havet. Hur vågar den? Mitt i stormen. Den glider på djupet. Förbi oss. In mot Bönhamn. Bort från stormen.
Barnen badar. I en storm. Inte i de farliga vågorna, bara nära nog för att känna kraften. Förtjusta. Farligheten ger krydda, äventyr, precis som när vi badat i vattenfall, forsar, bäckar. Bada när ingen annan gör det.
Vi tar en krok tillbaka. Barnen har slappnat av i naturen. Staplar stentorn. Upptäcker istället för att tjata. En koja. Fina stenar. En pinne. Bär. Jag spelar munspel. Svea spelar munspel. Det största "barnet" klättrar i träd och små-aporna hänger på. Jag slår mitt smalben i en sten. Svea ramlar i en bäck. Vi har både plåster och extrakläder i stora väskan jag sjalat på ryggen. Allt löser sig!
Stormen var häftig men vi skulle ju fiska i havet! Och snart är det dags för middag. Vi åker till Bönhamn precis som segelbåten vi spanade på. Där finns det både bryggor, mat och lä. Dessutom kaffe och glass.
Maten är inget vidare men killarna står snart med spöna i hand. Svea passar på att ringa mormor.
Sen gör alla det de gillar bäst. Killarna fiskar i lugn och ro. Flyttar sig sakta från bryggan längs klipporna. Får inget napp, men de fiskar i havet precis som planen var.
Svea äter glass. Leker på lekplats. Hittar kompisar. Hon dansar och sjunger. Hjular och står på händer. Jag finns där. Tar kort. Passar. Tittar. Bekräftar och öppnar dörrar. Lilla teaterapan som trallar och hjular så fort hon är glad, och det är hon ofta! Glädjer andra också. Muntrar upp lite extra om någon annan är ledsen eller sur.
På vägen hem läser jag bok igen. Håller ut lite extra på skärmtidens start. Vi stannar vid en liten thaikrok intill Gallsättån. Beställer kycklingspett och räkchips. Gissa vad killarna gör? Jo de fiskar såklart. Och Svea? Äter, dansar och slår bakåtvolter med pass. Här är maten billig och god, och här nappar fisken när de letar med spinnspö, flöte och mask. Mört och en alldeles ny art, Stäm, kan vi skriva upp i Alfreds nya fiskedagbok. Vilken tur att vi behövde pausa just här!
Sista biten hem blir det barnprogram och vi vuxna njuter av det vackra landskapet. Mitt skrapade smalben värker men dagen har varit fin. Tokiga barn. Tokiga vuxna. Fiske. Dans. Gymnastik. Mat. Utflykt på lagom dagstur-avstånd. Det summerar vår tillvaro nu väldigt bra! Det här är mitt liv - vårt liv - och det är himla bra ❤️