Vem är du, vem är jag

En av de roligaste saker jag vet är att lära känna en människa jag börjat tycka om. Att sakta men säkert krypa innaför fasaden och upptäcka att den här personen, precis som alla andra jag träffat, är helt och hållet sin egen. Visst är det väl märkligt? Men den mänskliga hjärnan tycker om att förenkla den komplicerade verkligheten, och jag brukar roa mig med att associera min omgivning med landskap. För det finns ju oftast vissa starka personlighetsdrag som slår igenom lite extra, och förstärks i det sociala sammanhanget. Alla känner vi väl personer som "är en klippa" när det stormar omkring oss? Kanske kan de flesta dessutom identifiera vänner som är som sjöar - lugna och stillsamma som i större grupper speglar sin omgivning men som är kristallklara när man kommit dem riktigt nära. Eller de som är som havet - med en yta som lätt berörs av väder och vind och ett dolt djup fullt av underströmmar, som ingen kan nå och som inte går att påverka. Men efter jägmästarutbildningen började jag istället fundera på vilket trädslag olika människor är. Det är oftast lätt att identifiera, och jag vet inte alltid varför jag gjort mitt val innan jag börjar formulera en motivering. Det är ett roligt sätt att hålla trädslagens egenskaper och miljökrav, samtidigt som jag utmanar min förmåga att förstå mig på människor jag nyligen träffat. Dessutom blir jag glad av att vara omgiven av en levande skog även i slutna rum. Jag umgås med ekar, tallar, aspar, alar, lindar, björkar, rönnar, en oxel, en jolster och säkert flera granar. Vissa har fått sitt träd och en motivation. Andra håller jag än så länge för mig själv. Är det någon som är nyfiken är det bara att fråga =).
 
Många gånger har jag fått frågan om vilket träd jag är. Men det är för svårt att säga själv. För jag kan inte se mig på ett förenklat, kategoriserat sätt. Jag är ju alla känslor och tankar och allt för mycket jag. Nej, en enda symbol har jag kunnat relatera till mig själv. I mitt universum och från mitt perspektiv är jag solen. En brinnande himlakropp, i centrum men ändå i rymden, som kan värma och lysa upp men också bränna och blända. Den växer och exploderar och skapar nya grundämnen i sin ytterst levande kärna. Jag tänker att alla människor kanske är solar i sina universum (har en känsla av att jag bloggat om det här förut...). Få är nog klippor i sitt eget liv. 
 
Lika roligt som att lära känna andra genom träd är det som att lära sig hur man uppfattas av andra, genom deras referenser. En jägmästarkompis dubbade mig till asp. I hennes liv var jag en pionjär som visserligen kunde bli skadad men alltid kom tillbaka starkare (minns inte hela motivationen och hittar den inte igen :-/). En annan jämförde mig med en aria av händel (se youtubeklipp) och en tredje sa att jag är en ladusvala (så himla glad över det, jag vill gärna vara en så vacker och härlig fågel!). 
 
I slutändan är ingen människa ett träd. Ingen är en fågel, en sång eller en landskapsstruktur. Men kanske är vi alltför komplexa till och med för oss själva. Då tror jag att vi ska umgås med människor som gör oss till någonting riktigt vackert. För jag går då gärna med på att bli förenklat så länge det gör mig till en mytomspunnen, bevingad akrobat med sin boning i Sveriges allra vackraste landsbygdsmiljöer. 
 
Den vackra illustrationen har Jonas gjort och skicka tillsammans med en smickrande motivation :-)
 
Jag känner mig inte alltid som en asp, men det är ett alldeles fantastiskt trädslag så jag är det gärna i mina vänners ögon!
 
 Arian nedan är Mikas syn på mig.  

Appropå filmer...

... har jag visat den här, från träningen med Manuel i somras? Lite Tarzan över repklättring, inte sant? Hoppas det blir mer under sommaren som kommer =)
 
 

Frisk fläkt på sjukt hus

Idag har jag varit hos läkaren. Ännu en allmänläkare utan speciell astmakompetens. Lång. Snälla ögon. Empatisk och förtroendeingivande. Vi gick igenom de vanliga procedurerna. Ja jag är frisk. Smal och vältränad. Blodtrycket perfekt. Jag peffar långt över tabellen (nu när luftrören är bra). Inga pälsdjursallergier. Ja jag inhalerar rätt (*suck*). Men nej, jag har ändå inte astman under kontroll. Där någonstans insåg jag att vi inte kommer längre idag (heller). Han frågade lite hjälplöst om jag kände mig begränsad i vardagen. Då började jag lipa. Ja så in i ....!!! Ibland är det bra att ha nära till gråten. Jag bad om ursäkt för tårarna. Kände mig dum. Han bannade. "Du får inte säga förlåt". Erkände att han som vanlig allmänläkare inte kunde tillräckligt för att lösa det här. Förstod att det är ett problem. Att jag gjort (gör) vad jag kunnat. Sa att han ska remittera mig till en lung-läkare. Hoppet tänds igen. Vi kom inte så långt idag, men nu har jag träffat honom. Läkaren som åtminstone kan skriva ut recept. Nästa gång får jag äntligen komma till någon som är inläst på astma/lungor/luftrör. 
 
När vi hälsade hejdå sa läkaren med de snälla ögonen att jag varit dagens friska fläkt. Det kan jag med glädje bjussa på :-)
 
Hälsningar från den (vid nedanstående tillfälle) inte så friska fläkten och min alltid lika kärvänliga valp.