Kan man ha en solkatt i en bur?

 
 
Minns ni pirret i magen när ni gick till er allra första skoldag? Den nya ryggsäcken med papper, pennor, kanske en frukt och några extrakläder. Känslan av att ha blivit stor. Rädslan över detsamma. De nya kamraterna. Ansvaret. Livet! Jag minns. Inte som om det varit igår, utan mer som ett kapitel i en riktigt bra bok som hamnat längst ner i "nostalgi-kartongen". Sedan dess har livet rusat på. Läxa på läxa. Nya skolor och nya kamrater. Så plötsligt har sista kapitlet i min skolroman kommit och gått. Idag har jag varit på min sista officiella lektion. Sista dagen i ett 19 år långt liv som elev. Nog kommer jag läsa kurser även senare i livet. Kanske något på distans, vidareutbildning med jobbet, en weekend med skapande/yoga/annan hobbyverksamhet? Men det kommer inte vara samma sak. Min studieresa har nått sitt mål. Så snart de sista momenten är godkända tar jag ut min jägmästarexamen. En kandidat i biologi och en skoglig magister. Beviset, två publikationer, finns på den här länken. Pirret i magen finns fortfarande där. Känslan av att ha blivit stor. Rädslan över detsamma. Den 8 maj ska jag på ny intervju med Norra Skogsägarna. Kanske är jag snart anställd jägmästare. Det är STORT!
 
 Bilder från trean, fyran, femman och nians avslutning
 

Pax för tystnad

I några dagar har jag lyssnat på Vi-poddens avsnitt om tystnad med Per Naroskin och Rebecka Tudor. Jag tycker om Vi-podden, även om den kan bli tjatig ibland. Den får mig att tänka. Det här avsnittet var särskilt bra.

Jag är ingen tyst person. Långt ifrån! Det finns så mycket att säga och jag använder gärna många, långa och vackra ord. För ord är fina tycker jag. Men ibland önskar jag att jag bara kunde hålla tyst och lyssna. Ta ett steg tillbaka. Tystnad kan också vara talande. På gott och ont.

I podden kom det upp flera vinklar på tystnaden.
- Att vara tyst är att låta andra tala och hitta sina egna svar. Det är också att hitta sig själv, ett lugn och kanske Gud? Tystnaden kan vara fin och trygg.
- Att vara tyst kan kännas skrämmande, som att slänga sig ut i vatten innan man upptäckt att man flyter. Efter den första kallsupen går det att vila i tystnaden.
- Tystnad är en statussymbol. Den som är tyst avslöjar inget om sig själv. Den kan tänka som den vill om pratmakarens pladder och det kan frambringa osäkerhet. Att tala är silver men att tiga är guld. I Sverige värderar vi förmågan att hålla mun högt!
- Tystnad kan vara en härskarteknik. En sårad mammas demonstrativt korta och innehållslösa svar. "Ah, jaha, mm det kan jag tro..." "... nej tänk inte på mig *tystnad*". Obehaglig och olidlig tystnad!

Programmet handlade mycket om hur vi omger oss av ljud och går med hörlurar i öronen, pluggar med tv/radio i bakgrunden, har ett soundtrack till varje känsla. Om behovet av pausen som får tankarna att surra. Jag kände mig träffad. Vet så väl om att den tankeverksamhet som sätter igång när jag i tystnad traskar över en (oändlig) myr under sommarens inventering aldrig uppstår i vardagen. Vet att det finns fantasi kvar där inne om jag lät bli att fundera över läxor, jobb, middag, tvättider, andra tider, framtid, dåtid, illustration osv. hela tiden.

Rebecka Tudor berättade att de, på konfirmationslägren hon leder, har en tyst stund på 20 minuter som de döpt till pax-tid. Jag vill också ha pax-tid! Jag ska se om det fungerar att införa det 1-2ggr i veckan, som ett träningspass eller något. Eftersom enda kriteriet är tystnad kan jag gå en promenad, sitta stilla och meditera, ligga på gräsmattan, rita, springa eller diska under den tiden. Bara inte läsa, lyssna på radio eller musik eller talbok, prata med folk eller annat som pressar in information i mitt huvud. Jag tror inte på tvingande rutiner, men vissa saker är värda ett försök. Vad tror ni?

Bild från i söndags när jag satt och ritade/pluggade på ett mysigt bokcafé inne i stan. Gav mersmak!!!

 
 Efteråt passade jag på att prova först vår skatepark (jag åkte rullskridskor till stan) och sen par-cour-lekplatsen för vuxna och barn (och vuxna barn, barnsliga vuxna och allt däremellan)
 
 

Det är stickarens tid!

Igår pratade Tony Irwing ochen programledare om hur svårt det är att klä sig snyggt den här tiden på året. Lökarnas tid, sa programledaren, och menade både vårens lökväxter och de svettfläckar som växter under armarna i den lite varma vinterjackan över den något svala sommarklänningen. En enda röra menade Tony och syftade på vimlet av dunjackor, bara ben, vinterstövlar och kortkort över leggins. "Det är en svår tid att vara modemedveten" enades de om.

Ack så fel ni har, säger jag. Det här är stickarens tid! De sköna koftornas, de snygga sockarnas, handledvärmarnas och sjalarnas tid. Ju ska jag gå till ica för att fylla min tomma kyl, OCH för att få njuta av vårsolen OCH för att få använda så mååånga stickade plagg jag kan innan det blir för somrigt och varmt :-) 

Kram till er alla!