Då laddar jag batterierna

För fyra timmar sedan satt jag i en bil med en timme kvar att köra. Trött efter en jobbdag som började klockan sex. Efter långkörning till Umeå, datorer och lika lång väg tillbaka. Spända och rossliga luftrör. För ett par år sedan skulle jag troligtvis slängt mig på en soffa med en bok, suckat och ätit något och kanske kommit ut en stund på kvällen. Inte så nu! Tänk så underbart att komma hem till det här: 
 
 
Solen ligger lågt över grönskan. Det värmer lagom men inte för mycket. Skuggorna är långa. Mellan bärbuskar, sockerärtor och salladsblad springer Alfred runt runt. Det går inte att undvika att smittas av hans livsglädje. 
 
 
Av en lycklig slump var Alfreds farmor, farfar och faster hos oss just nu när jag jobbade heldag. Jag kunde vara lugnt förvissad om att alla hade det bra hemma och bara brösten som sprängde så att jag fick spruta mjölk i vasken påminde om att jag egentligen borde vara på annan ort. Når jag kom hem möttes jag så av ett stort gapande leende, uttryckta armar och en unge som rusade in i famnen. Underbara lilla pojke! Maten var klar och allt i ordning. Jag satte mig till dukat bord och kunde sen ta lite kort på när Alfred och farmor vattnade nyplanterade smultron. Total harmoni! 
 
 
När klockan rusade mot läggtid tog vi en kvällspromenad genom skogen. Alfred och jag turades om att peka ut allt vi tycker är fint (träden, solen, kottar, en tupp, utsikt och rostiga traktorer) samt kasta pinnar åt Dante.
 
 
Killarna mötte upp på cykel. 
 
 
Sen stannade vi till och beundrade vyn över Älvdalen. Bäääää bääää ropade Alfred och pekade på fåren som sprang över vägen. Inga problem med synen! 
 
 
Nu är nätterna kalla, sommaren snart slut. Lite vemodigt känns det alltid men vi har fortfarande mycket trevligt framför oss. Bärplockning, fjällvandring, myströjor och utflykter. Hösten är bra skön den också!

Vårt lilla liv

Det är i vardagen man ska leva och trivas, inte vara några få soliga semester-timmar. Därför är jag så glad att vi lyckats få till en skönt och mysigt vardagslunk. Lite tur. Lite val. Vi påverkar det vi kan för att få mycket och skön tid tillsammans. Men jobba måste man ju göra, inte sant? Den här veckan är mer än halvvägs igenom och det har gått väldigt bra! I måndags var jag och en kollega hos en markägare på morgonen och skrev kontrakt. Efter lunch hämtade jag pojkarna och så gick vi ut för att traktplanera tillsammans. 
 
 
Alfred satt först i bärstolen, högt upp vid pappas huvud. Plockade av Dannes keps och hade kul. Vi pratade om att ta med bärstolen till fjället, funderade på hur man gjorde när Alfie inte sitter i (den tar ju plats men rymmer inte så mycket) och gladde oss inför vår september-vandring. Sen började Alfred kinka lite, luta sig och sidorna, klättra i stolen och fastna med fötterna. Då tryckte det obehagligt på Daniel, blev tungt och inte alls skönt. Så slog Alfred munnen i en kant och blev ledsen. Då fick han komma ner, springa lite, äta bär och sen sitta sjalen istället. 
 
 
 
Därefter kunde vi sätta snitselband och prata om ditt och datt i ett par timmar. Alfred hjälpte mig hålla banden. Danne var gott sällskap. Sällan har det gått så lätt att jobba! 
 
 
Efter den måndagen var det helt okej med en lång arbetsdag på tisdagen. Då var jag med Marie i Junsele och kom inte hem förrän en bra bit efter fem.
 
Killarna hade set skönt hemma under tiden, det är alltid lika skönt att få veta.
 
Ja, för mig känns det väldigt sent, det som för många föräldrar är att komma hem i god tid. Man hinner ju bara äta och gå en promenad, sen är det sovdags! Vi gick en skön runda i skogen, plockade bär, skojade och myste. Försökte maxa tiden tillsammans. Läste bok på kvällen.
 
 
När Alfred hade somnat smet jag ut och sprang en runda. Det gick sådär. Jag är rosslig och spänd i luftrören. Känner på jobbet att jag lätt blir andfådd och pratar lite ansträngt. Ändå var det skönt att få röra på sig. Jag känner tydligt nu hur fält-benen fått muskler och bär kroppen lätt genom skogen. Hur jag fått en stark kropp igen av allt bärande. Flåsande, med många pauser, men i övrigt ganska vältränad trots att det går lång tid mellan passen. Nu har jag gått in på ännu ek kortison-kur och hämtat ut med medicin till nebulisatorn så förhoppningsvis kan jag bryta dippen igen. Det är så onödigt att bli trött av astma! 
 
 
Imorgon kommer jag vara borta länge igen ch därför gick jag hem tidigt idag. Visst är det väl bra att ha ett jobb där man kan anpassa tiderna efter behov från både markägare och familj? Ett jobb där jag dessutom kan ta med mig Alfred ibland. Idag fick han hänga med till kontoret en stund. Gå upp med mig vid sex och mysa vid bröstet tills han morgnat sig. Äta frukost. Åka bilen. Leka medan jag jobbade lite. Sen komma en till en utvilad pappa lagom till förmiddagsvila.
 
Morgon-gos
 
Sex timmar senare var jag hemma igen och hade fått mycket gjort. Alfred och jag ritade och spelade piano medan Danne skämde bort mig genom att än en gång fixa middag. Därefter skickade vi iväg den duktiga pappan på träning. Vi hade nämligen bokat in en lekdejt med en mamma jag fått kontakt med via sjal-gruppen. Hon kom hit med två pojkar och deras mormor. Alfred lekte med tvååringen och mormor agerade barnvakt.
 
 
Vi tränade ryggknyt med minsta och jag fick prova en väldigt fin och härlig Vanamo-sjal. Gillar det märket mer och mer! Än en gång fick jag vara glad över vårt lilla trevliga liv. Vårt hus, den stora trädgården och det faktum att det kostar oss en bråkdel av en lägenhet i Stockholm. Att få vara utomhus. Få vara hemma mycket. Träffa människor och pyssla inomhus. 

 
Ibland ser det nog ut som som Alfred alltid sitter i en sjal. Som om det är det enda som är viktigt. Så är det förstås inte. Vår kille vilde knatar runt här på gården. Äter bär och plockar grönsaker i landet. Kastar leksaker omkring sig. Jagar Dante. Far upp och ner för trappan inomhus. Stoppar saker i toaletten eller släpper dem i badkaret. Busar, kramas och får spontana utbrott. Någonstans däremellan knyter jag upp honom intill mig och världen stillnar. När jamakten är slut är det lätt att ta fram kameran. Dokumentera harmonin man vill minnas. Tillfällena av närhet, att vara tillsammans inne som ute, innan, under och efter jobb. Landa i vardagen. Vårt lilla liv. Vi har så mycket att vara tacksamma för! 
 

Sol och mer semester

Å så skönt att vara hemma! Även om vi fortfarande är snörvliga och trötta och mina luftrör brpkar på grund av förkylningen. På Sandsmon finns nämligen inte bara lugnet, tryggheten och hemkänslan utan även SOLEN! Dessutom sallad, jordgubbar, vinbär och ärtor och så Dante förstås.  
 
 
Vi har varit utomhus nästan hela dagen. Ätit ute. Dryckit kaffe. Tittat på Alfred som absolut inte var trött, om än lite snorig. 
 
 
Gräset har vuxit till en hel äng så efter lunch satte jag Alfred på ryggen och så blev vi klara med ena halvan. Varje varv passerade vi vinbärssnåret och Alfie fick "bäääää(r)". Mums! 
 
 
Två bilturer tog vi också, för att Alfred helt säkert skulle sova. Det funkar i princip varje gång. Ena turen fick Tova följa med och vår mysiga kille satt och kramade om henne med nappen i mun. Gullunge! 
 
 
Vi fick lite nytta gjort också, på de där bilresorna. Danne kollade upp var vi kunde hämta fiber-grejerna (nu MÅSTE vi snart börja med projektet!). Jag tankade, slängde skräp och handlade. Så hämtade jag en semestergäst. Ja, ingen mänsklig bekantskap utan en fluffig. En bärsjal på besök. Det finns nämligen en grupp på Facebook som heter Sveriges Semester Sjalare där man lånar sjalar av varandra för att få prova lite olika. Kul grej! Därför är min underbara Vanamo Kide Korento på utflykt i en månad och jag får fyra nya kompisar på besök. Spännande! 
 
 
Artipoppe Twobirds är först på tur. En lyxig sjal med Kashmir och annat fint i väven. Mycket dyrare än mina. Tjock och ganska glatt. Oväntat svår att spänna bra och inte så avlastande som jag trodde den skulle vara. Kan eventuellt bero på astman som gör mig då matt och andfådd när jag försöker knyta sjal, så jag ska ge den någon chans till innan jag dömer den helt. Dock väldigt vacker så jag passade på att ta lite fina bilder :-). 
 
 
En mysig promenad fick vi dessutom. Alfred var så gosig! Efter en stund knöt jag om från shepherds till en hög ryggsäck där han kommer upp i "nästan-huvud-höjd". Då började han först busa. Tog i mina öron. Gömde nappen. Pussades på kinden. Sen la han armarna om min hals och kramades länge länge. Sååååå himla mysigt! Vi gick tillbaka så. Pratade, sjöng, pekade och kramades i nästan en timme. Det är den bästa medicinen för en förkyld mamma och bebis. Imorgon är vi nog helt friska!