I tid och rum

Hej mitt vinterland, nu är jag här! Idag landade vi på Sandsmon igen och det här var vad vi möttes av. 
 
 
Notera att det 1. Har kommit snö och 2. Var skottat redan när vi kom! Våra grannar är bäst ❤️❤️❤️
 
Det känns lite märkligt att ena dagen befinna sig i färggrann höst och nästa dag vara mitt i vintern. Det moderna resandet är nog bra märkligt för våra stenåldershjärnor! Det märks mer på Alfred än på oss vuxna men nog blir väl alla trötta av plötsligt miljöombyte? Jag tycker ändå att han gör det fantastiskt bra! Han har varit på gott humör hela tiden. Ätit bra, sovit två gånger om dagen, lekt massor och vuxit både på längden och i sin mentala utveckling. Daniel tyckte han kändes vuxnare nu och jag tror att det till stor del är hans språk och kroppsspråk som blivit tydligare. För både mig och Alfred hsr sjalen varit en trygghet som alltid följt med. Det är där han har sovit de fledta dagarna och där han suttit på promenader och utflykter. Det känns så skönt för mig att han så gärna vill åka sjal, att han somnar på bara några minuter och sover i en timme medan jag kan fixa annat. Jag har lagt in bilder och pysslat på datorn i lugn och ro, eller suttit och vilat, gått promenader, fikat och pratat. Det är tryggt att ha honom nära, inte behöva springa och kolla om han vaknat, veta hur varm han är och höra hans andetag. Mitt fina lilla burna barn som gärna springer till andra men ändå ofta vill vara nära mig 🤗
 
 
Den här gången delade vi upp resan mot Skåne på två dagar. Då gick tågresan snabbt och lätt och han sov (i sjalen) en dryg timme på varje etapp. Jag är så nöjd att allt flöt bra men det var ändå lite bökigt att åka runt i Stockholm och sova över och sådär. Hemresan gjorde vi i ett svep och jag hade bokat avresa vid två och ankomst tio på kvällen i hopp om att han skulle somna vid sju och sova nästan hela sista resan. Allt gick superbra, med sovning i bil,  lek, fika, lite spring i korridorerna, sovning i sjalen sista timmen på första tåget och lite mer fika på stationen. Jag kände mig som en supermamma med min nöjda kille. Busade, gosade, läste bok, slängde upp i sjal, sövde på några minuter, satt och vilade nån timme, fikade lite mer, upp med småtrött pojke på ryggen, bak med flaskan - alla nöjda. 
 
 
Sen gick det mindre bra... Superkrafterna tog liksom slut någon gång vid åtta-tiden. Alfred var trött redan när vi steg på. Jag planerade in lite mys, mat, facetajm och så ett avsnitt pippi för att få tiden att gå lite. So far so good, med lite spring i korridorerna dessutom. Han var otroligt trött redan vid sju så när jag började sjal-natta tänkte jag att et här fixar jag snabbt. Men han protesterade. Inga problem, vi sprang lite mer, åt lite mer, lekte lite och kollade Pippi igen. Så upp i sjalen. Skrik och gråt. Nu framhärdade jag för ögonen gick nästan i kors. Svettig mamma sliter och drar i sjal och försöker hålla skrikande unge på plats. Inte så harmoniskt! Tredje försöket gick lika illa. Då hade jag försökt natta i knäet och stolen en bra stund men han bara rymde. "Nu ska du sitta i sjalen och sova" väste jag. Han skrek som en stucken gris. Inte förrän strax efter nio sov han. Alldeles färdig. Stackare! Nej, på kvällen ska vi inte resa, då ska han få sova sängen istället! 
 
Kan inte sova
 
Varm kille fick ligga i famnen, men hur ska man då packa och komma ut???
 
Lyckades tillslut sjala upp honom sovande och värma honom under mina kläder när vi gick ut i snön
 
 
Idag var han pigg igen och glad att få vara med pappa, farmor, farfar, faster och Dante inte minst.
 
 
 
Vi åt lunch i Sundsvall och sen åkte vi hem. Där blev det värmande brasa, pulkaåkning och återupptäckande av gamla leksaker. Nöjd kille med andra ord! Mormor och morfar pratade i plattan flera gånger så att han vet var han har dem igen.
 
 
Bu sover han gott i sin egen säng och jag ska gå ner och äta kvällsmat. Godnatt godnatt! 
 
 
 

Livs levande och närvarande döda

Idag är det allhelgona och jag tänker som vanligt på min mormor. Pratar med henne. Berättar om allt som har hänt. Fast, det vet hon förstås redan. Min mormor vet allt, det har hon alltid gjort och jag tror inte döden hindrar henne från att hålla koll på oss. Hon är så nära, så närvarande. Jag ser henne ofta i Alfred, och då tänker jag stt hon står bakom honom och håller honom om axlarna. Ler åt att vi inte kan se henne. Idag skulle vi egentligen ha tänt ljus för mormor på kyrkogården. Det brukar jag göra. Skriva ett kort som förra året och bränna det för att skicka det till himlen. Det får bli imorgon istället. Vi har haft fullt upp och inte hunnit med! 
 
 
Vi vaknade sex imorse och jag kände mig trött och hade ont i magen. Bestämde mig för att fira helg ändå så jag och Alfred bakade scones. Det tyckte han var roligt! Gott också. Samtidigt gick solen upp över en strålande frostig morgon. Färgade himlen rosa, sen orange. När vi ätit, dansat lite och suttit på pottan klädde vi oss och gick ut. Plötsligt kändes allt bara bra!
 
 
Jag klädde Alfred varmt i overall, vinterskor, ullstrumpor på händerna och tjock mössa. Tog den korta sjalen runt halsen, kameran i handen, kopplet i fickan. Sen fick Alfred och Dante leda vägen.
 
 
Den gick förbi hönsen, till en traktor, förbi en husvagn. Jag undrar alltid om Alfred styr mig till ställen som han och pappa brukar besöka. Han verkar veta precis vad han vill. Bangade på traktorn. Gick in i skopan. När han försökte slicka på en lampa fick jag bära bort honom under protest. Det lär vi få göra många gånger i vinter!
 
 
När vi kom ut på bilvägen slängde jag upp Alfred på ryggen. Bylsigt och bökigt med alla kläder under sjalen men ändå praktiskt. Vi hade bara en liten bit att gå. Tillbaka till värmen och brasan igen. Mer scones och en till kopp kaffe. 
 
 
Daniel hade vaknat och insett hur vackert det var ute. Nu ville han ut på utflykt, så när Alfred började bli trött och gnällig packade vi ner fika, kläder och kamera och gav oss av. Den här gången for vi till närmaste berget, bara någon kilometer bort. 
 
 
Det är bra träning att gå med barn på ryggen. Ingen risk att frysa! Dante var stormförtjust, Danne och jag andades in lugnet men Alfred knölade lite. Efter en stund förstod vi varför. Huvudet föll mot min rygg och han sov gott efter att ha förlorat kampen mot tröttheten. 
 
 
Det var fantastiskt vackert uppe på toppen! Jag undrar hur många Forsmo-bor som varit här, precis runt knuten? Troligtvis ganska få, och då med skoter vintertid. Sist vi gick upp var jag gravid och Alfred åkte tryggt i magen. Då var det vår. Nu var marken grön uppe på berget, men i dalen låg frosten vit. Effekten var magisk! 
 
 
Vi tog en massa bilder såklart, och satte oss sen för att fika. Alfred sov vidare på ryggen och vi hann dricka flera koppar te och äta både dadlar och mera scones innan han ruskade på sig och slog upp ögonen. 
 
 
Mera fika. Mer beundran av utsikten. Lite gos och bus. Sen var vi redo att gå tillbaka igen. 
 
 
Den här gången fick Alfred sitta på Dannes rygg och jag bar den betydligt lättare ryggsäcken. 
 
 
 
Vi trasslade oss genom skogen och fick till en riktigt bra genväg ner till bilen. 
 
 
Resten av dagen var vi ganska trötta. Alfred kom ur sin sovrytm och blev busig och gnällig. Vi läste böcker, pysslade med tvätt och lekte i lekstugan. Myste i trikåsjalen, försökte söva i soffan. Gav upp försöken. Jag hade tänkt ta med honom till kyrkan, visa kyrkogården med alla ljusen, tända ett ljus, låta honom lyssna när vi sjöng. Istället åkte han och Danne på sovrunda medan jag sjöng i kyrkan med kören. Det var bra det också. Fina sånger och en mysig gudstjänst. Jag fick till och med sjunga försångare till psaltarpsalmen. Kyrkan var full med människor som mindes, sörjde sina närstående i himlen. Det är fint men lite sorgligt att se hur många som förlorat någon som står nära. Alla ledsna människor. Extra fint att få sjunga om ljus och tröst en sån här dag! 
 
 
Imorgon är det fortfarande helg, tur det, och jag har dessutom sovmorgon. Bäst att jag släcker nu så att jag får riktigt många timmars sömn :-).
 
 

Mormors-effekten

Två fina höstdagar har vi haft den här helgen och vi har varit ute massor. Fyllt på Alfred-kontot och insett att det hänt mycket på de 10 dagar mina föräldrar varit här. 
 
 
Alfred har både blivit större och mognare - hungrigare också. Maaaat ropar han mest hela tiden så nu är det mellanmål mellan alla måltider. Dessutom är han hux flux en klättrare av rang, så nu gäller det att passa igen! Bara man vänder ryggen åt är han halvvägs upp på spisen, står på sin häst på hjul eller har klättrat upp på någon pall. Igår kom jag på honom med att stå på fotölj-pallen i vardagsrummet och vattna en blomma. Det var ju ganska bra visserligen... 
 
 
Trappan går han numera upp för utan händer och igår kröp han ner utan hjälp medan jag tittade på. De extra centimetrarna gör att han når räcket på de flesta trappstegen och det hjälper ju till. Han når även precis ALLT vi inte vill att han ska ta. Mobiler, fjärrkontroller, tallrikar... Inte riktigt dörrhandtagen men det hindrar honom inte. Danne kom på honom med att hämta sopborsten och trycka ner handtaget till altandörren för att komma ut. Smart rackare!
 
 
Ute är fortfarande bäst, där är han nästan alltid nöjd och pysslar på i lugn och ro. Både igår och idag har vi varit ute så mycket vi bara kunnat. Idag började vi med att packa ut möbler som Dannes föräldrar får ha hos oss nu när de ska flytta. Sen sjöng jag i kyrkan och pojkarna handlade lite. Efter lunchen tog vi kaffe ute och gick sedan en lång promenad.
 
 
Alfred går så långt själv nu. Ända till vindskyddet, över stock och sten i skogen orkade han.
 
 
Vi stannar varje gång han upptäcker något spännande och varvar med favorit-leken: TITTUT! 
 
Var är pappa? 
 
Buuuu!
 
Tittut
 
En annan rolig lek som mormor och morfar uppfann var "Ojojoj ramlade (hästen, dockan, Alfred eller något annat)". Vi undrade först varför Alfie som är så säker på foten drattade på rumpan hela tiden, men den här minen sa allt! 
 
Ojojoj jag raaamlade visst
 
Efter en stund spann han vidare på att ramla och kom på att det var himla kul att rulla också. Rulla rulla rulla :-) 
 
 
 Annars har Alfred blivit väldigt duktig på att själv berätta vad han vill. Mat, dricka, upp, ner, bada, potta, napp, torka och papper är bara några få ord man kan tyda om man hängt med ett tag. Korv, majs, tomat, äpple, banan och köttbullar förstår vi också så ibland kan han t.om be om vad han vill äta. Korv skulle det vara idag (också 😝)
 
 
Maaat
 
Dessutom får vi oftast klara NEJ eller aaa/mm om vi frågar vad han vill. När vi gått långt och Alfred börjar gnälla eller vilja upp brukar jag fråga "vill du åka sjalen?". "Mmm" svarar han oftast och sitter sen och myser. Om han säger "Nej" och springer iväg får han gå lite till. 
 
 
Idag trodde vi att han skulle somna i sjalen på väg tillbaka men inte! Han hummade och myste men var vaken.
 
Inte alls trött nej
 
När vi kom hem var klockan över fyra och han hade bara divit en halvtimme i bilen innan tolv. Trött och hungrig kille! "Äh jag lägger honom i sängen, han får va vaken ikväll" sa jag efter maten. Alla var trötta och vi ville ha lite tid utan en gnällig klätterapa kring benen. Jag trodde han skulle slockna direkt, ögonen gick nästan i kors och han kröp genast intill med nappen i mun, men tji fick jag! Bröst skulle han ha, annars tänkte han inte sova. Händerna letade sig hela tiden innanför tröjan. Han sprattlade och snurrade, skrek och kastade med huvudet. Gång pä gång trodde jag han höll på att somna men det gick bara inte. Tillslut fick han mysa med Danne i soffan istället, bada en stund och äta igen. Därefter slocknade han i sjalen på min mage och nu sover han tungt i sängen. Jag har vaga föraningar om att natten (med mig) kan bli besvärlig men tänker smörja brösten med nåt som tar över mjölkdoften och sjala dem tajt så att han inte kommer åt dem. Längtar till den här tiden är över på riktigt!