Slow motion

Det här med att ha en föreställning om hur saker och ting "ska bli" kan vara till hjälp vid en förlossning har jag hört. Det kan också skapa frustration om målbilden inte alls stämmer.

Jag har alltid sett mig själv som en effektiv person som varit tidig och snabb i det mesta jag gör. Så är min familj i allmänhet. Därför föreställde jag mig en förlossning som startade tydligt och gick fort. Jag kunde inte ha mer fel verkar det som! Måhända har jag en bebis i magen (ja han är kvar där) med en helt annan målbild, för det går fortfarande låååångsamt på förlossningsfronten.

Under natten till igår sov jag dåligt. Ont i rygg och mage. Jag vände och vred mig. Försökte att inte göra upp förhoppningar. "Det är nog träningsvärk efter att jag rensade ogräs och skapade fåror i potatislandet" tänkte jag i nattmörkret. "Inte dra på för stora växlar nu". Jag vaknade då och då av den molande smärtan och på morgonen vågade jag ändå börja hoppas. Lite blod i trosan. Allt intensivare och mer koncentrerad värk. Nu verkade processen äntligen vara igång, om än i tidigt stadium.

Dagen flöt förbi i sakta mak med en tur på stan, några promenader i en park bakom huset och en tur till en vacker skogstjärn (bilder kommer när jag har tillgång till datorn igen). Värkarna tilltog sakta men säkert och efter middagen la jag mig att vila en stund. Då kom de med 5 minuters mellanrum, 1 minut långa och onekligen smärtsamma. "3 på 10 minuter ska det vara" tänkte jag upprymd. "3 på 10, det är bara en till, han kanske kommer inatt!"

Rita och lyssna på talbok är ett bra sätt att fördriva tiden

Jag gick och la mig vid nio för att hinna sova ett tag innan värkarna, efter vad jag hoppades, skulle tillta. Klockade i en halvtimme till och konstaterade att 5 minuters mellanrum kvarstod. Så började jag slumra mellan varven. Istället för att öka minskade frekvensen till 7, 10, 12 minuter. Jag sov och vaknade. Lyssnade på poddar och andades genom värkar. Klockan fem gick jag upp. 5 minuters mellanrum igen. Helt klart äkta vara och inga onödiga förvärkar nu. Jag kände mig trött av arbetet och den sporadiska sömnen, men upprymd vid tanken på att vi närmar oss målet. Vid åtta var det 4 minuter emellan och det hade blivit smärtsamt att stå och gå. Jag ringde förlossningen och vi fick komma in.

Folk får säga vad de vill om problem på Sundsvalls sjukhus. Vi blev åtminstone otroligt väl bemötta både i telefon och på avdelningen. Jag kämpade med sammandragningar hela vägen genom korridorerna och var glad att få ligga ned med CTG som mätte värkar, puls och Lillemans rörelser. Än en gång skulle bedömningen göras. Höll vi måttet? Hade vi väntat länge nog? Skulle vi vara välkomna in på förlossningen? Det kändes som uttagningen till ett landslag, och tyvärr visade vi oss undermåliga. Att processen var igång fanns det inga tvivel om. Mogen och förkortad livmodertapp samt äkta värkar (om än lite för svaga och glesa). Dock en ruckbar bebis och inte öppen ens en centimeter. "Varsågoda och återkom senare". Hon framförde budskapet så vänligt och med så mycket glädje över att vi snart (dock med okänd tidsskala) skulle återvända att det inte kändes som en avvisning. Vi blev erbjudna plats på patienthotellet men ville hellre hem. Inte heller denna gång kunde jag dölja besvikelsen. Trötthet, smärta och ännu mera väntan. Väntan med värkar dessutom.

Dante tycker det är fruktansvärt jobbigt att inte veta vad som händer och varför matte är så konstig. Han vill helst bara sova nära oss samt skälla på allt som låter suspekt. 

Därför är vi hemma nu. Fortfarande efter 7 timmar. Värkarna kommer punktligt och ofta kraftigt. Slemproppen dök upp under eftermiddagen. Jag tror att jag är lite lite öppen men inga 3 cm i sikte än. Jag sover, äter, duschar, andas igenom värkar. Tålmodigt ändå, för att vara jag. Magkänslan säger att det inte är dags än. Jag hoppas på inatt eller imorgon. Slow-motion-progress. Jag är ändå glad att det är på gång. Inte så hemskta besviken över att målbilden sviktar. Det här är ändå MIN förlsossning, oavsett hur den blir. Jag iakttar nyfiket stegen kroppen går igenom. Genomlider värkarna i positiv förvissning om att det onda gör gott. Jag vill ha ont. Ännu mer ont. Oftare. Snart snart får vi nog träffa vår lite blyga och trögstartade bebis och då kommer det vara värt vad som helst!

Hälsningar från en trött förstföderska

Här finns det hjärterum

Under de senaste veckornas ledighet i väntans tecken har jag börjat titta på en nyfunnen programserie på tv4 play. Building the dream heter programmet som är lugnt och ordinärt med härliga brittiska landskap och dialekter. Tillsammans med en arkitekt bygger engelska par sitt drömhus med relativt tajt budget och ofta snäv tidsplan. De flesta projekten innehåller ekologiska aspekter (energisnåla lösningar, solceller, sedumtak, materialval) och många hus ska smälta in i landskapen genom traditionella tekniker och fasader i trä, sten eller puts. Jag vet inte varför jag fastnat så för det här temat just nu. Visst, det är roligt med hus, men såååå himla spännande är det inte att se byggen från grunden om och om igen. Kanske handlar det om att få bevittna livsomvälvande förändringar och par som väntar och väntar och väntar, medan mitt nya liv byggs i min mage. Eventuellt hjälper tryggheten i att varje program följer samma mall. Vision. Grund. Budget. Inspiration. Förändringar. Utveckling. Framgång. Succé. Jag har åtminstone uppskattat att ha många husprogram att titta igenom i stunder av vila. 
 
Bild från programmet (lånad)
 
Gemensamt för de flesta byggena (undantaget programmets fokus på miljö, budget och tidsplan) är att alla vill bygga STORT! Husen är ofta gigantiska och kretsar kring öppna ytor i kök och vardagsrum. Sovrummen är enorma. Det finns hallar och korridorer. Många har mer än ett uppehållsrum och både matsal och ”kitchen diner”. Det är INGENTING jag avundas. Snarare frågar jag och Daniel oss ständigt - Varför ska det alltid vara så stort?
 
Vårt hus är knappt 90 kvadrat golvyta, varav ca 70 kvadrat räknas pga. sluttande tak på ovanvåningen. Det är med moderna mått väldigt litet. Ändå känns varje rum rymligt. Köket är öppet, trivsamt och rymmer lätt vårt gedigna köksbord, skafferi, täljgstenskamin och lagom många skåp. Ljuset flödar in från 4 håll. Vardagsrummet är i storlek som ett sovrum men tack vare ljus från 3 håll och en fyrkantig form får allt som behövs plats utan att trängas. Likadant är det med övriga rum. De är ganska små men känns stora. På det hela har det gett en ombonad känsla med många väggar att hänga tavlor på och ställa möbler mot. Man ska inte vara rädd för väggar och hörn!
 
Det lilla drömhuset
 
Redan när vi flyttade in var det här drömhuset. Känslan fanns. Stilen var vår. Det krävdes nästan bara ytfinish och smart möblering, vilket vi jobbat hårt med under året som varit. Det enda som huset saknar är genomtänkt, inbyggd förvaring. I hus från 50-60-70 talen verkar det alltid finnas kloka garderobsväggar, walk-in-skafferier, skrubbar och skåp. På 90talet var vita klädskåp i alla sovrum, höga badrumsskåp, stora tvättstugor och en klädkammare ofta standard. Samtliga lägenheter jag bott i har haft förvaring i både sovrum och hall. Här, i vårt hus från tidigt 1900 (tillbyggt kring 1940) finns det en skrubb under trappan och ett superfint skafferi. That’s it! Dessutom envisas väggarna på ovanvåningen med att sluta i ett sluttande tak drygt en meter ovanför marken. Inte optimalt för installation av klädskåp! Detta, i kombination med den sparsamma ytan, har tvingat oss att tänka till. En himla rolig utmaning =). 
 
Skrubben
 
Tvättstugan var, innan vi renoverade, ett smalt och trångt rum där det rymdes tvättmaskin och torktumlare, en hylla och en liten varmvattenberedare. Genom att flytta dörren skapades kloka utrymmen utan att vidga rummet. Nu har vi maskinerna med hylla ovanför samt en smart förvaring i glappet mellan tvätt och tork. Vi har kanonbra torkmöjligheter, 200liter beredare, plats för tvätt under vasken och upphängning för stryk och mer tork. Det finns en skötbädd och lådor med skötvård samt tvättmedel. Allt har en plats. Inget står löst. Det ser prydligt ut. Så vill jag ha det!
 
Tvättstugan före
 
 
Tvättstugan nu
 
I resten av huset har förvaringen vuxit fram efter hand. Vi har inte kunnat tänka hela vägen från början utan har fått anpassa oss till huset. Det har lyckats riktigt bra!
 
Istället för att förstöra sovrummets form och ljusinsläpp med garderober förvaras våra kläder på låga hyllor längs väggen. Denna ”nödlösning” har visat sig fungera alldeles utmärkt! Enstaka plagg hänger på utställningsplats på väggen. Sovlinnen ligger dolda i en vacker gammal kista. I andra änden av det stora rummet ryms bebisens kläder i den blå byrån och en stor korg samt en nisch med hyllor väntar på leksaker, gosedjur och annat som kommer behöva utrymme. 
 
 
Trapprummet har ändrats hela året och kommer förändras många gånger framgent också. Just nu fungerar det utmärkt som gästutrymme, förvaring, skrivhörna och bibliotek med rymliga bokhyllor, lådor under dagbädden, läshörna och skrivbord med smidig tillgång till papper och pennor. I det här rummet kommer dessutom en vacker gammal byrå få sin plats så snart den är renoverad. Det är Daniels sommarprojekt. 
 
 
Vår hall är ganska så stor men var de första månaderna belamrad med lösa mössor och småsaker. Nu har vi möblerat den med en udda skohylla (dvs vanlig hurts) med plats för många skor och lådor för småsaker, ett skåp att dölja fula ytterkläder och väskor i samt tygkorgar till mössor, sjalar, koppel och bajspåsar. Fortfarande saknas smart och enkel förvaring för plånbok, mobil m.m. men det kommer vi säkert hitta i sinom tid =). 
 

 
Både köket och vardagsrummet har flera ”potentiella utrymmen” som just nu är fyllda av onödiga saker. Högskåpet i köket innehåller matvaror jag ska flytta till skafferiet, men jag vet inte vad jag ska ställa dit istället (kommer dock fyllas på så snart det är tömt är jag säker på). Hörnskåpet och korglådorna i vardagsrummet innehåller den fruktansvärda kategorin ”diverse”. De ska också organiseras endera dagen. Dock ryms allt så bra i kökssoffa, skafferi, skåp och lådor att behoven inte finns just där just nu. Jag ser ändå fram emot dagar då jag ska tömma, organisera, lägga i lådor, skriva etiketter osv. Både inomhus och ute i förrådet på gården. 
 
 
Jag tror att kombinationen litet mysigt hus och smart, genomtänkt förvaring är mycket bättre för själen än stora luftiga ytor. Åtminstone för oss. Får se om vi tycker likadant om 10 år ;-). 
 

Alltid redo

Nu åker vi på mini-semester till Sundsvall. Semester på okänd tid helt enkelt, men förhoppningsvis dröjer det inte mer än några nätter innan det är dags. Idag skiner solen och det blir skönt med en utflykt. Under förmiddagen har jag: 
 
- Pratat med förlossningsenheten - de är glada att ta emot oss när det blir dags.
- Rensat landet, skapat fåror till potatisen, skördat årets första rädisor och täckt jordgubbarna så att skatorna inte äter upp dem.
- Räddat blommor inne och ute med skugga och extra vatten.
- Packat till oss och Dante för resa på obestämd tid.
 
Det känns märkligt att tänka sig att vi förmodligen åker iväg från ett liv och kommer tillbaka till ett nytt - som föräldrar.