Ett år, å herregud!

Okej, det här inlägget riskerar att bli aningen flummigt. Det hade kunnat handla om en solig dag (idag alltså) när jag fick med mig tre vackra pojkar på jobb efter lunch, badade i en glasklar och fantastiskt safirblå sjö och åt middag hos moster i Backe.
 
 
Jag har en känsla av att det inte kommer bli så. Jag insåg nämligen en sak idag.
 
För inte så längesen var jag bara jag, i en vacker värld full av möjlighet. Lite som det här fotografiet av den fantastiska lilla sjön. Vad mer kan man önska liksom? 
 
 
Sen kom Dante in i bilden. Plötsligt händer någonting. Det skapas ett djup, ek känsla, en mening som jag inte ens visste saknades. Bilden är harmonisk och verkar komplett. 
 
 
Men det är den inte. För ett år sedan dök ännu en karaktär upp. En liten men storartad gestalt som stjäl hela scenen. Plötsligt är den vackra lilla sjön bara en kuliss. Fokus ligger helt och hållet på Alfred. 
 
 
Eller ännu hellre, på min triss i ess! Mina fina pojkar. Min snygga sambo. Min familj. 
 
 
Tänk att jag träffade Daniel. Tänk att han var så rätt. Tänk att vi fick barn tillsammans.
 
 
Den här kvällen berättade jag, som så många gånger förr, sagan om hur Alfred kom till. Han hade sovit i bilen hela vägen hem från Backe och var trött men hade svårt att komma till ro. Låg och myste vid mitt bröst. Lampan släckt. Ögonen halvslutna.
 
Jag berättade om flickan Sara som såg fram emot att bli mamma redan när hon var barn. Om dockorna i dockvagn och matstol. Jag var väldigt seriös i mamma-leken! 
 
Jag berättade om hur jag träffade en lång, snygg, rödhårig man som var precis så lugn, snäll, trygg och rolig som jag mår bra av. Hur Alfred är en del av både Daniel och mig. 
 
 
Jag berättade om det glada pirret när plusset kom på stickan, magen som växte, förväntan och slutligen natten för ett år sen. 
 
Vid den här tiden hade vi kommit hem från sjukhuset med värktabletter och sömntabletter. Jag åt kvällsmat. Om fem timmar skulle vattnet gå och jag skulle omtöcknad av tabletten vingla upp, gå på toa och ringa BB. 
 
Imorgon fyller Alfred ett år på riktigt. Det känns plötsligt väldigt stort! Grattis till oss som fått världens goaste pojke i vårt liv.
 
 

Badsäsongen är invigd

Efter regn kommer sol säger talspråket. Ibland stämmer det! Plötsligt återvände sommaren till Sollefteå. Jag hann knappt innanför dörren efter jobbet förrän Daniel föreslog att vi skulle bada idag. Jajemensan, jag är inte den som är den. Snabbt satte vi i oss alldeles underbart goda köttbullar och tog bilen till badplatsen. Klockan var sex. En timme till sovdags. Det var ljust och varmt som mitt på dagen. 
 
 
Två små badmonster har vi i familjen. Knappt hade vi landat på stranden så stod Dante på bryggan och Alfred i strandkanten. Vattnet kändes iskallt mot fötterna. Jag bestämde mig nästan, men bara nästan, för att jag var absolut nöjd med att vada upp till knäna med Alfred idag. 
 
 
Känner små barn ingen kyla? Jag ledde Alfie upp på bryggan, ut i solen, med jämna mellanrum. Försökte värma i famnen ibland men det ville han inte veta av. Han ville hoppa från bryggan, plaska i vattnet, plöja runt och gå ut tills halva magen var doppad. Galna lille tok!
 
 
Efter en stund hade min kropp vant sig vid kylan och jag kände mig redo att inviga badsäsongen. Någon badkruka är jag inte, men jag är sällan i så länge heller. Ett par korta simturer från bryggan till land blev det. Sen var jag avsvalkad och nöjd. 
 
 
Danne föredrog att hoppa i. Hu det tycker jag INTE om! Jag vill hålla i bryggan, sänka ner mig kontrollerat och se till att andningen fungerar innan jag släpper kanten. Det har väl med astman att göra kan jag tro. Det är så otäckt att tappa andan och sen inte få tillbaka den snabbt nog. Behöva sprattla i vattnet med rosslande luftrör. Nej, lugnt och stilla är min melodi! 
 
 
Efteråt svepte jag in mig och Alfred i ullsjalen. Knöt honom i ett framåtknyt som jag lärde mig idag när vi hade bärträff på kyrkis. Hud mot hud. Bebis vid bröstet. Vi blev varma snabbt. Han kom ner i varv. Blev gosigt lugn och sömnig. 
 
 
Vi var hemma lagom till klockan sju och efter bara några sidor i Pip-Larssons slocknade Alfred. Nöjd och lugn efter en väldigt fin dag! Jag ska se om jag hinner rensa lite ogräs innan det är sovdags för mig också. Någon gång ska ju det också göras. 
 
 

Sandsmo-ligan junior

Regn. Sol. Regn. Sol. Idag gällde det att ha kläder för väder och hitta på saker att göra inomhus under skurarna. Det klarade vi alldeles utmärkt! Två promenader började vi dagen med. En lång med Alfred på ryggen. En ännu längre med honom i vagn. Jag lyckades till och med söva i vagnen och fick prata med Rebecka under tiden. Plus plus!
 
 
Efter en god lunch hämtade vi upp Loui så att killarna fick leka en stund. Han lät sig snällt bäras bort hemifrån, satt lugn i vår vagn på den korta promenaden och följde nyfiket med in. Sen ville Alfred pussas och samtidigt kom Daniel och sa hej. Det blev för mycket! Vi backade lite och särade på pojkarna. Loui satt länge i mitt knä och tittade medan Alfred sprang runt och lekte. Alfie i sin tur var så duktig. Tittade ofta mot sin kompis men lekte så fint på egen hand. 
 
 
En liten bit i taget fick de närma sig varandra. När Loui var redo fick han undersöka leksakerna medan Alfred ammade en stund. Sen var de på golvet samtidigt medan jag gjorde mitt bästa för att roa dem på varsitt håll. Tillslut blev de vänner över en kastrull russin.
 
 
De var så söta! Alfred matade Loui som snart på nåder lät sin lille kompis kramas och pussas lite. Så lekte de på golvet tills jag upptäckte att solen sken utomhus. Då gick vi ut. 
 
 
Allt blir så mycket lättare utomhus! Killarna lekte lugnt medan jag städade undan inomhus och plockade fram fika. Så kunde jag dricka kaffe och titta på medan det grävdes och vispades i sandlådan. 
 
 
Vi avslutade med en fika innan det var dags för nästa sovning. Daniel och jag skrattade åt hur smutsig och kladdig Alfred var i jämförelse med Loui som åt duktigt och spillfritt :-). 
 
 
Alfred var så uppspelt efter försöket att han vägrade somna. Danne tog med honom på en biltur och medan han körde lillpojken till ro passade jag på att ta ett varmt bad och laga middag. 
 
 
Oj så utvivlas jag blivit nu :-). Sömn, roliga aktiviteter och ganska mycket astmamedicin har gjort susen! Nu ska jag hugga tag i en massa jobb-saker innan det är dags för nästa semester. Inte ens en månad kvar!