Ett år, å herregud!

Okej, det här inlägget riskerar att bli aningen flummigt. Det hade kunnat handla om en solig dag (idag alltså) när jag fick med mig tre vackra pojkar på jobb efter lunch, badade i en glasklar och fantastiskt safirblå sjö och åt middag hos moster i Backe.
 
 
Jag har en känsla av att det inte kommer bli så. Jag insåg nämligen en sak idag.
 
För inte så längesen var jag bara jag, i en vacker värld full av möjlighet. Lite som det här fotografiet av den fantastiska lilla sjön. Vad mer kan man önska liksom? 
 
 
Sen kom Dante in i bilden. Plötsligt händer någonting. Det skapas ett djup, ek känsla, en mening som jag inte ens visste saknades. Bilden är harmonisk och verkar komplett. 
 
 
Men det är den inte. För ett år sedan dök ännu en karaktär upp. En liten men storartad gestalt som stjäl hela scenen. Plötsligt är den vackra lilla sjön bara en kuliss. Fokus ligger helt och hållet på Alfred. 
 
 
Eller ännu hellre, på min triss i ess! Mina fina pojkar. Min snygga sambo. Min familj. 
 
 
Tänk att jag träffade Daniel. Tänk att han var så rätt. Tänk att vi fick barn tillsammans.
 
 
Den här kvällen berättade jag, som så många gånger förr, sagan om hur Alfred kom till. Han hade sovit i bilen hela vägen hem från Backe och var trött men hade svårt att komma till ro. Låg och myste vid mitt bröst. Lampan släckt. Ögonen halvslutna.
 
Jag berättade om flickan Sara som såg fram emot att bli mamma redan när hon var barn. Om dockorna i dockvagn och matstol. Jag var väldigt seriös i mamma-leken! 
 
Jag berättade om hur jag träffade en lång, snygg, rödhårig man som var precis så lugn, snäll, trygg och rolig som jag mår bra av. Hur Alfred är en del av både Daniel och mig. 
 
 
Jag berättade om det glada pirret när plusset kom på stickan, magen som växte, förväntan och slutligen natten för ett år sen. 
 
Vid den här tiden hade vi kommit hem från sjukhuset med värktabletter och sömntabletter. Jag åt kvällsmat. Om fem timmar skulle vattnet gå och jag skulle omtöcknad av tabletten vingla upp, gå på toa och ringa BB. 
 
Imorgon fyller Alfred ett år på riktigt. Det känns plötsligt väldigt stort! Grattis till oss som fått världens goaste pojke i vårt liv.