Över och ut!

Idag har jag: 
- Simmat innan jobbet
- Blivit biten i rumpan av en hund
- Gosat med en tiger
- Sjungit Bach med krampande luftrör. 
 
Jag är såååå förtjänt av att sova nu! I Alfreds säng. För att det är mysigast så ❤️
 
 

Glömt och förlåtet

Vilken tur att ett litet barn inte är lika långsint som många vuxna. En sån ynnest att få umgås med en varmhjärtad liten människa som säger ifrån när hans behov inte tillgodoses men alltid är beredd att mysa och kramas när han är på gott humör.
Idag har jag fått massor av den varan. Igår också för den delen, även om jag en liten stund inte förtjänade det. 

Efter den sköna veckan i Skåne, när jag fått vara med Alfred hela tiden, kändes det jobbigt att åka hemifrån innan han vaknat och inte komma hem förrän vid middagstid. När min praktikant ringde och sjukskrev sig såg jag därför chansen att hämta Alfie som medhjälpare istället. Vi möttes i stan och han sken upp när jag kom. "MammA" sa han med det där härliga eftertrycket på sista A. Sen satt han och läste bok i bilen medan jag berättade att vi skulle ut i skogen. Var glad åt att komma fram efter en knapp halvtimme. Tultade omkring i snön och letade efter Dante.

(null)

Vi hade myclet kläder för det var kallt ute och det gjorde sjalningen hemskt svår. Snö på sjalen och stelfrusna händer, halkig jacka och bylsig overall. 

(null)

När jag drog en bärjacka utanpå allt for Alfreds mössa av och försvann i jackan. Efter mycket krångel fick han min istället, alldeles för stor förstås men jag orkade inte börja om och inte han heller. Sen traskade vi in i skogen. Herregud det hade kommit mer snö än jag anat! Grenarna var tunga och jag pulsade till knäna. Efter bara tio minuter på väg mot beståndet kom en misstänkt dunst från sjalen. "Neee neee neee" ropade Alfie (ner ner) och jag gissade att han bajsat. 

(null)

Jag sjalade ner honom på en mindre snöig plätt men kunde inte annat än att sätta upp honom igen, på magen dock. Han såg trött ut och hade hunnit bli ledsen. Bajs i blöjan och nappen var kall. Jag kunde bara gå vidare, genom beståndet men mot vägen. Insåg att jag inte skulle få mycket gjort men kanske kunna ta några bilder på väg ut åtminstone. Så dök en skoterstuga upp. Vi gick in. Alfred grät. Jag klädde av honom och torkade bajset ur blöjan. Fick ett bättre knyt. Nu gallskrek han och inget jag gjorde hjälpte. Vi var långt från bilen. Jag skrek jag också, i frustration. Klädde oss igen och pulsade vidare. Försökte gena längs en skoterled. Plötsligt gav snön vika och jag sjönk knädjupt i en lerig Bäck. Kände kängorna fyllas med iskallt geggigt vatten. Baaaaah! Förbannat. Kunde bara gå vidare, kall och trött med panikslagen bebis. Gå och gå pch gå. Väl ute på vägen sprang jag tills jag inte orkade. Då vände turen. En markägare kom körande och vi fick åka tillbaka till vår bil. Jag satte stackaren i stolen. Han ville inte ens ha sin mjölk, bara grät. "Han kommer hata skog. Han kommer hata snö. Han kommer hata sjalen. Han kommer hata mig". Efter en kvart somnade han. När han vaknade var allt glömt och förlåtet.

(null)
(null)
(null)

Idag har vi haft en bättre dag tillsammans. Jag jobbade först förmiddag, sen var jag hemma till halv fyra och kunde leka, mysa, promenera. Fyra började jag jobba igen och åkte från kontoret vid åtta.

(null)

Då hade jag planerat lördagens skogsdag med sbo och dessutom haft ett bra markägarmöte där vi pratat skogsägarstrategier, norras upplägg och kartor i appen. Alfie somnade med pappa vid sju och hade egentligen mer kvalitetstid med mig än när jag jobbar som vanligt. Borde kanske ta fler kvällspass framöver ;-). 

(null)

Imorgon ska jag simma innan jobbet och Danne och Alfie ska på BVC-kontroll. Ser fram emot båda delar! Godnatt godnatt ❤️

Livs levande och närvarande döda

Idag är det allhelgona och jag tänker som vanligt på min mormor. Pratar med henne. Berättar om allt som har hänt. Fast, det vet hon förstås redan. Min mormor vet allt, det har hon alltid gjort och jag tror inte döden hindrar henne från att hålla koll på oss. Hon är så nära, så närvarande. Jag ser henne ofta i Alfred, och då tänker jag stt hon står bakom honom och håller honom om axlarna. Ler åt att vi inte kan se henne. Idag skulle vi egentligen ha tänt ljus för mormor på kyrkogården. Det brukar jag göra. Skriva ett kort som förra året och bränna det för att skicka det till himlen. Det får bli imorgon istället. Vi har haft fullt upp och inte hunnit med! 
 
 
Vi vaknade sex imorse och jag kände mig trött och hade ont i magen. Bestämde mig för att fira helg ändå så jag och Alfred bakade scones. Det tyckte han var roligt! Gott också. Samtidigt gick solen upp över en strålande frostig morgon. Färgade himlen rosa, sen orange. När vi ätit, dansat lite och suttit på pottan klädde vi oss och gick ut. Plötsligt kändes allt bara bra!
 
 
Jag klädde Alfred varmt i overall, vinterskor, ullstrumpor på händerna och tjock mössa. Tog den korta sjalen runt halsen, kameran i handen, kopplet i fickan. Sen fick Alfred och Dante leda vägen.
 
 
Den gick förbi hönsen, till en traktor, förbi en husvagn. Jag undrar alltid om Alfred styr mig till ställen som han och pappa brukar besöka. Han verkar veta precis vad han vill. Bangade på traktorn. Gick in i skopan. När han försökte slicka på en lampa fick jag bära bort honom under protest. Det lär vi få göra många gånger i vinter!
 
 
När vi kom ut på bilvägen slängde jag upp Alfred på ryggen. Bylsigt och bökigt med alla kläder under sjalen men ändå praktiskt. Vi hade bara en liten bit att gå. Tillbaka till värmen och brasan igen. Mer scones och en till kopp kaffe. 
 
 
Daniel hade vaknat och insett hur vackert det var ute. Nu ville han ut på utflykt, så när Alfred började bli trött och gnällig packade vi ner fika, kläder och kamera och gav oss av. Den här gången for vi till närmaste berget, bara någon kilometer bort. 
 
 
Det är bra träning att gå med barn på ryggen. Ingen risk att frysa! Dante var stormförtjust, Danne och jag andades in lugnet men Alfred knölade lite. Efter en stund förstod vi varför. Huvudet föll mot min rygg och han sov gott efter att ha förlorat kampen mot tröttheten. 
 
 
Det var fantastiskt vackert uppe på toppen! Jag undrar hur många Forsmo-bor som varit här, precis runt knuten? Troligtvis ganska få, och då med skoter vintertid. Sist vi gick upp var jag gravid och Alfred åkte tryggt i magen. Då var det vår. Nu var marken grön uppe på berget, men i dalen låg frosten vit. Effekten var magisk! 
 
 
Vi tog en massa bilder såklart, och satte oss sen för att fika. Alfred sov vidare på ryggen och vi hann dricka flera koppar te och äta både dadlar och mera scones innan han ruskade på sig och slog upp ögonen. 
 
 
Mera fika. Mer beundran av utsikten. Lite gos och bus. Sen var vi redo att gå tillbaka igen. 
 
 
Den här gången fick Alfred sitta på Dannes rygg och jag bar den betydligt lättare ryggsäcken. 
 
 
 
Vi trasslade oss genom skogen och fick till en riktigt bra genväg ner till bilen. 
 
 
Resten av dagen var vi ganska trötta. Alfred kom ur sin sovrytm och blev busig och gnällig. Vi läste böcker, pysslade med tvätt och lekte i lekstugan. Myste i trikåsjalen, försökte söva i soffan. Gav upp försöken. Jag hade tänkt ta med honom till kyrkan, visa kyrkogården med alla ljusen, tända ett ljus, låta honom lyssna när vi sjöng. Istället åkte han och Danne på sovrunda medan jag sjöng i kyrkan med kören. Det var bra det också. Fina sånger och en mysig gudstjänst. Jag fick till och med sjunga försångare till psaltarpsalmen. Kyrkan var full med människor som mindes, sörjde sina närstående i himlen. Det är fint men lite sorgligt att se hur många som förlorat någon som står nära. Alla ledsna människor. Extra fint att få sjunga om ljus och tröst en sån här dag! 
 
 
Imorgon är det fortfarande helg, tur det, och jag har dessutom sovmorgon. Bäst att jag släcker nu så att jag får riktigt många timmars sömn :-).