Semster på hemmaplan

Jag är hemma. Helgen är slut. Semestern fortsätter! Vi vill jobba hemma och vila och träffa folk och jag vet inte allt. Kommer som vanligt inte hinna hälften, men det gör inget :-) Fördt och främst ska vi vara tillsammans. Idag började vi med att sova till nästan halv åtta, äta långsam frukost och sen hänga ute på gården ett par timmar medan Danne fick sovmorgon. 
 
 
Alfred, Dante och jag har firat första dagen med så lite tråk och så mycket mys som möjligt. Vi överlät handling, sopsortering, gräsklippning och annat åt Danne. Fast Alfred erbjöd sig stt fixa gräset ;-) 
 
 
Vi åkte på utflykt till kollegans sommarstuga under tiden. Fick träffa hans härliga barn. Den lilla trollungen är nästan lika gammal som Alfred. 
 
 
Mycket bus, god fruktsallad och en promenad i skogen. Perfekt! Det är så roligt att vi år flera på jobbet med små i samma ålder. Det blir så lätt att hitta något att prata om på fikat då :-). 
 
Smågungen blev burna i skogen. En i sele, en k sjal :-) 
 
 
När vi kom hem fick jag tid stt springa, styrketräna och duscha. Underbart! Nu har Danne satt upp en stång i trädgården att göra chins i. Förutom det har vi romerska ringar, ribbstol, pilatesboll och tunnmatta i längan. Bra förutsättningar för träning alltså! 
 

Ett stort litet barn

Så var denna trötta ledighet till ända. Konstigt nog känns det ganska skönt. Jag har en vecka kvar innan semestern och många saker kvar att ta tag i. Roliga saker faktiskt! Tre markägarmöten och en massa traktplanering. För mycket såklart, det inser jag, men ju mer jag hinner desto bättre! Resten får jag ta tids nog. Pojkarna verkar glada åt att få vara ensamma igen och Danne är övertygan om att Alfred sover mer när jag inte är hemma. Allt kan man inte som mamma ;-).
 
 
Jag har under helgen fyllt på närhetskontot till bredden. Hängt med Alfred så mycket jag kunnat. Stundvis haft en mammig och lite ledsen pojke omkring benen. Burit tills det blivit för varmt. Ammat tills brösten hängt som tomma påsar. Tittat. Busat. Lekt. Skällt och bannat. Jo för han testar både oss och gränserna numera. Gosat och tröstat.
 
 
Den här helgen har Alfred bara sovit i bil eller säng. Därför har vi legat mycket tillsammans, läst och vilat. Väldigt skönt! Däremellan har det blivit lite små utflykter och lek i trädgården. Det är verkligen full fart så länge Alfred har fötterna på marken! 
 
 
Han har blivit så STOR! Så stor och mogen och vacker. Min pojke.
 
 
Jag har haft mycket tid att fundera och läsa och har tänkt mycket på den här tiden förra året. På mjölkstockning och ledsen spädis. På trötta amningar i soffan, precis som nu fast med bröst så stora och en mun så liten att det knappt verkar möjligt. På frustrationen när vi inte kunde trösta och det märkliga i att spendera all sin tid, energi och kärlek på en person man inte känner än.
 
 
Nu känner vi honom. Den bästa personen jag träffat. Rolig, varm, klok, viljestark. Bästa Alfred!

Inifrån och ut

Titta på de här bilderna. På den gröna skogen. Den blå himlen. De vackra träden. 

 
Titta på de stora ormbunkarna, på den ulliga hunden mitt i det gröna havet. Visst är det vackert? Visst är det somrigt? Vilket jobb. Vilken idyll! 
 
 
Så kommer jag också tänka när jag går tillbaka och läser bloggen. Kanske en mörk dag i vinter, när det slaskar och jag fryser. OM DET ÄNDÅ VORE SOMMAR IGEN. 
 
 
Fast ärligt talat var det inte så väldigt roligt just igår. Varför inte? Ja det har ni inte fått veta än, för jag avslutade en fullkomligt hopplös dag med att somna under läggningen och inte vakna förrän sex imorse. Det bästa jag gjorde den dagen faktiskt! 
 
Jag inledde nämligen med att äta frukost med vaccinerings-sjuk och gnällig bebis, varpå jag lite stressat rafsade ihop jobbväskan och smög iväg till jobbet senare än jag tänkt. Utan att ha andats medicin (det kan jag göra på jobbet) och med bara en skål flingor i magen (hann inte mer). 
Kvar hemma stod nebulisatorn, plånboken låg i hallen, privata mobilen hade jag lämnat och matlådan tyckte jag att Danne kunde få. Ett paket låg i väskan redo att skickas. Först när jag satt på kontoret och skulle betala portot insåg jag att jag inte hade varken kort eller pengar. Inget bank-id. Ingen swish. Ingen bankdosa. Att jag inte kunde handla mat på vägen till markägarmöte, inte skulle få andas medicin och att jag inte hann hem för att lösa problemet. Det går så ibland. 
 
 
Så där gick jag alltså, i den vackra skogen med solen över huvudet. Magen var tom. Luftrören väste och pep. Benen var tunga. Att-göra-listan lång inför semestern. Två punkter bockade jag av. Sen åkte jag hem, åt mat, andades medicin och jobbade hemifrån en stund. 
 
 
Under tiden var min underbara familj i Sundsvall. Daniel och Alfred har blivit värsta bästa teamet vid det här laget. Alfie vill busa och gosa med pappa mest hela tiden och det är underbart att se! Nu när jag behöver jobba lite extra och samtidigt ta hand om astma-kroppen så är det så himla viktigt att det fungerar bra runtomkring.
 
 
 
Idag har vi lyckats mycket bättre med balansen. Jag hade ju för det första sovit i tio timmar. Fick med mig allt jag behövde till jobbet och andades i lugn och ro medicin på kontoret. Åt mat i parken i Sollefteå. Kom hem till två sötnosar som gymmade tillsammans. Daniel är duktig på att se till att få den träning han behöver och jag har varit lite avundsjuk på honom eftersom jag inte har klarat att prioritera det på senare tiden. Det har varit jobb och Alfred och astma och annat som kommit ivägen. Ändå vet jag ju hur skönt det är att träna! Så efter middagen gick vi alla ner på Forsmo-gymmet och hade lite kvalitetstid bland vikter och maskiner. Himla bra :-). 
 
 
När vi promenerade tillbaka genom grönskan hade känslan av helg och sommar lagt sig ovanpå bråkande luftrör och jobb-listor. Alfred vred sig i sjalen och bet i brösten men det gjorde ingenting. Det kändes bra ändå! 
 
 
Nu ligger jag och chattar med en tjej jag fick kontakt med på en astma-grupp på Facebook. Hon är mitt uppe i det hopplösa, ångestladdade tillståndet där ett anfall blivit kroniskt och livet känns tungt och jobbigt. Jag tänker tillbaka på alla åren då jag upplevt häftiga resor, roliga utflykter, spännande tävlingar och umgänge med kompisar genom en hinna av tung andning. Andas in, andas ut, sila luften genom trånga trånga kanaler. Skratta - anfall. Springa - anfall. Bada - anfall. Skammen över att aldrig bli frisk trots läkarens ordinationer. Kluvenheten - prata om att jag mådde dåligt och stjäla uppmärksamhet eller hålla det inne och fokusera på det som är bra? Vad är hönan och vad är ägget - får jag ångest av astman eller astma av ångest? Jag trängde undan och trängde undan och tyckte sen att det var konstigt att jag fick jobbigt att äta, mådde psykiskt dåligt, jag som hade allt. Eller? 
 
 
Herregud, nu när jag oftast är frisk märker jag hur mycket hela tillvaron påverkas av ett astmaanfall. Hur jag mår illa, tappar aptiten, blir trött och rastlös, sårbar och ledsen. Andningen är så himla viktig! Känslan av att ha kontroll, ha rätt till sina känslor och få gehör för sina svårigheter är kanske ännu viktigare. Nu har jag möjlighet att påverka min sjukdom med inhalator och kortison. Förhoppningsvis kan jag hjälpa någon mer genom att lyssna, berätta och ge råd! 
 
 
Det här inlägget har svängt lite fram och tillbaka. Tror mest att jag vill säga stt jag är så tacksam över vad jag har just nu. Tacksam över att jag fått hjälp och mediciner. Tacksam över min familj och mitt hus och den fina trakten jag bor i. Nu har jag en lång helg på mig att njuta med go-killarna innan de får smita ut på egen hand igen ;-).