Ett livstecken på jobbtid

(null)
Vad hände, var tog jag vägen? 

Jo, dels har jag varit ute och pulsat i snö eller åkt skidor i täta skogar. 
(null)
 En av dagarna var det till och med sol ute! 

(null)
(null)

Soooool 🌞

(null)
(null)

Dels har jag ägnat så mycket tid jag kunnat åt denna lilla mammiga tröttis. 

(null)

Igår fick han följa med på körövning på kvällen. Han var som vanligt jätteduktig! 

(null)

Just här vill han gå själv på promenaden, för han är ju inte alls trött! Dante hade legat still på kontoret och behövde en riktig runda så det var inget alternativ. 

(null)

Det blev till att muta med mjölk och så hade jag en nöjd kille på ryggen nästan hela rundan. 

(null)
(null)

Vi har dessutom haft farmor och farfar på besök, jag har varit på möte på hembygdsgården och så har vi fått en massa roliga nyheter jag berättar om längre fram. 

Nu ska jag skärpa mig och få lite jobb gjort istället! 

Med stormsteg!

(null)

Så snabbt närmar sig det nya året och nästa steg i vår tillvaro. Idag har jag pratat med en dagisfröken i telefon. Inte bara en dagisfröken dock, utan Alfreds fröken!!! Om mindre än en månad kommer han hänga med kompisar och personal på dagarna medan vi jobbar. Sjunga, leka, äta, sova. Jag inser ju att det blir fantastiskt. Varför är det då så läskigt? Hur blev han plötsligt så stor? 

(null)

Jag kom såklart på noll smarta frågor när hon ringde utan mumlade något om att jag ville vara med mer än tre dagar och att han kommer gå 15 timmar per vecka sen men vi vet inte hur för pappan har inget schema...

(null)

Sen trillade tusen funderingar över mig när jag lagt på och jag använde livlinan "ring en vän" (eller messa) och bombarderade Jennifer som kom med smarta inpass. Därför måste jag nu fixa: 

- namnlappar
- en till overall
- fler handskar och varma mössor
- fler nappar 
- en hjälm uppenbarligen (skåningen i mig är mkt konfunderad!)
- gå igenom vad som ligger i vagnen om utifall att han vill sova där

Ombyten har vi nog massor av (tror jag, hoppas jag) och det andra löser sig säkert men det var tur att jag frågade ändå känner jag. Vi som frågade prästen hur man gifter sig typ dagen innan kunde absolut kommit till dagis utan en enda blöja och med en väldigt hjälm-lös pojke!

(null)
(null)

Det ska bli spännande ändå med dagisstart. Skönt när de nya rutinerna är på plats. När vi vet om Daniel och jag hinner träffas på dagarna eller bara vinkar hej och hejdå på väg till och från jobb. När vi har kommit underfund med hur man hinner handla, laga mat, städa och allt det där andra när inte en förälder är hemma på heltid. När jag och Alfred har en hel dag till att umgås och mysa 🤗 När nya sovrutiner, ätrutiner och bacillusker etablerats. Faktum är att lite ordning på sovningen kan behövas. Nu har Alfie börjat vara vaken sent på kvällarna och hålla igång nattetid för att lugnt däcka i drygt 2 timmar på dagtid när vissa stackare är på jobbet. Oschysst tycker jag 😉

Så hör skönt kan man också ha det när mamma jobbar
(null)
(null)
(null)

Jag har gjort min näst sista dag innan semestern nu. Varit i fält hela förmiddagen och på kontoret efter lunch. Det var alldeles fantastiskt vackert utomhus och ena markägaren hade dessutom dragit en skoterled som jag kunde traska i medan jag traktplanerade. Mycket uppskattat!

(null)
(null)

Kameran låg i bilen och jag var tvungen att stanna och ta lite fina bilder på väg mot nästa objekt. 

(null)
(null)

Det hade kunnat vara en perfekt förmiddag men luftrören vill inte riktigt ge med sig, så just då hade jag svårt att njuta till fullo av utsikt och frisk luft. Istället jobbade tankarna med att minska kroppens automatiska ångestpåslag som följer den höga ansträngningen och kampen om syret. "Det är som det brukar, ingenting händer, jag blir bara trött" osv. tills jag är tillbaka vid bilen. Skitskog var det dessutom så får jag kontraktet ska jag med glädje hugga bort den och får jag det inte har någon annan betalat överpris 😜 

(null)

Eftermiddagen blev lugn och jag var glad över att komma på så många mysiga lekar som stimulerade Alfred men där jag kunde vila. Titta i bilderbok. Måla med fingerfärg. Bada badkar. Gunga. En promenad med Dante fick vi också till och gullungen kramades, gosade, pratade oavbrutet och pruttade med munnen. Gratis underhållning helt enkelt! 

(null)
(null)
(null)

Nu är det tyst på ovanvåningen. Klockan kvart i nio bytte Daniel av mig vid nattningen. Då slog Alfred kullerbyttor i sängen. Håller tummarna för en lugn natt! 

Living on the edge

Det låter lite fräckt, utmanande, pirrigt med uttrycket "living on the edge". Det för tankarna till balansnummer och äventyr. Sådana har jag haft gott om i livet. Pyramider och volter på galopperande häst. Bergsbestigning på Kilimanjaro. Helikopter till vildmarken för jobb som fältarbetare. Forfarande finns det spänning i vardagen, absolut. Senast i torsdags låg jag på magen och ålade på en snöbro över en forsande å och bara hoppades att den skulle hålla. Traktplanerade ett par timmar och kasade sedan över samma å på ett omkullfallet träd. Långt ifrån livshotande, men absolut kittlande! 

(null)
(null)

Men nu tänkte jag på något betydligt tråkigare när jag skrev rubriken. Jag är nämligen så less på min kropp att jag kunde reklamera den om det gick. Så otroligt trött på att hela tiden känna att jag lever på gränsen. På gränsen till vad kroppen orkar. På gränsen till undervikt. På gränsen till ett astmaanfall. Vad jag än målar upp av långa fältdagar och dramatik har jag inte ett överdrivet pressat liv. Jag lever faktiskt som alla böcker säger att man ska. Vardagsmotion, frisk luft, mys och vila, vänner, god mat och ingen rökning eller alkohol. Därutöver en massa mediciner för att försöka fungera i vardagen. Är det helt enkelt dåliga gener då? Hoppas jag inte skickar dem vidare!

(null)

De senaste dagarna har varit lugna. Vi har pysslat och läst juliga böcker efter jobbet. Igår slog vi in julklappar och rimmade. Idag stod "pynta huset" på schemat. 

Tomten och räven av Astrid Lindgren 
(null)
(null)
(null)

Och kanske en bok till???
(null)

Idag vaknade jag med tryck över lungorna, liksom de flesta dagarna den senaste veckan. Vi tog en lugn morgon och jag andades medicin. Istället för att slappna av blev luftrören allt spändare och slemmigare. Jag tänkte att det kunde var ljusen inomhus så vi gick ut en stund. Där låg skorstensröken från kvarterets alla eldstäder lågt och jag blev allt mer andtruten. Orkade inte riktigt dra pulkan så jag knöt Dantes koppel i repet. Han är definitivt ingen draghund och blev mycket förnärmad, men vi gick åtminstone en liten promenad och lekte sedan i snöhögen. Sen orkade jag inte mer och Daniel fick ta över. Jag var mest förtvivlad över att inte orka klä på mitt barn, inte bära, inte dra. 

(null)

Nu har jag hämtat kortison på Apoteket och tagit dagens dos. Det gör skillnad ganska så snabbt. Vi ligger i soffan och vilar. Granen är inne (tack vare sambo) och jag hängde gardiner och satte fram pynt medan Alfred somnade på min rygg. Imorgon tänker jag vara tillräckligt bra för att sjunga Julton på kvällen. Innan dess vill jag lägga en massa tid på Alfred. Vi kan sitta på golvet och teckna istället för att prata om det behövs. 

(null)

Nästa vecka hoppas jag på att känna mig pigg och stark igen.