Vårt lilla liv

Det är i vardagen man ska leva och trivas, inte vara några få soliga semester-timmar. Därför är jag så glad att vi lyckats få till en skönt och mysigt vardagslunk. Lite tur. Lite val. Vi påverkar det vi kan för att få mycket och skön tid tillsammans. Men jobba måste man ju göra, inte sant? Den här veckan är mer än halvvägs igenom och det har gått väldigt bra! I måndags var jag och en kollega hos en markägare på morgonen och skrev kontrakt. Efter lunch hämtade jag pojkarna och så gick vi ut för att traktplanera tillsammans. 
 
 
Alfred satt först i bärstolen, högt upp vid pappas huvud. Plockade av Dannes keps och hade kul. Vi pratade om att ta med bärstolen till fjället, funderade på hur man gjorde när Alfie inte sitter i (den tar ju plats men rymmer inte så mycket) och gladde oss inför vår september-vandring. Sen började Alfred kinka lite, luta sig och sidorna, klättra i stolen och fastna med fötterna. Då tryckte det obehagligt på Daniel, blev tungt och inte alls skönt. Så slog Alfred munnen i en kant och blev ledsen. Då fick han komma ner, springa lite, äta bär och sen sitta sjalen istället. 
 
 
 
Därefter kunde vi sätta snitselband och prata om ditt och datt i ett par timmar. Alfred hjälpte mig hålla banden. Danne var gott sällskap. Sällan har det gått så lätt att jobba! 
 
 
Efter den måndagen var det helt okej med en lång arbetsdag på tisdagen. Då var jag med Marie i Junsele och kom inte hem förrän en bra bit efter fem.
 
Killarna hade set skönt hemma under tiden, det är alltid lika skönt att få veta.
 
Ja, för mig känns det väldigt sent, det som för många föräldrar är att komma hem i god tid. Man hinner ju bara äta och gå en promenad, sen är det sovdags! Vi gick en skön runda i skogen, plockade bär, skojade och myste. Försökte maxa tiden tillsammans. Läste bok på kvällen.
 
 
När Alfred hade somnat smet jag ut och sprang en runda. Det gick sådär. Jag är rosslig och spänd i luftrören. Känner på jobbet att jag lätt blir andfådd och pratar lite ansträngt. Ändå var det skönt att få röra på sig. Jag känner tydligt nu hur fält-benen fått muskler och bär kroppen lätt genom skogen. Hur jag fått en stark kropp igen av allt bärande. Flåsande, med många pauser, men i övrigt ganska vältränad trots att det går lång tid mellan passen. Nu har jag gått in på ännu ek kortison-kur och hämtat ut med medicin till nebulisatorn så förhoppningsvis kan jag bryta dippen igen. Det är så onödigt att bli trött av astma! 
 
 
Imorgon kommer jag vara borta länge igen ch därför gick jag hem tidigt idag. Visst är det väl bra att ha ett jobb där man kan anpassa tiderna efter behov från både markägare och familj? Ett jobb där jag dessutom kan ta med mig Alfred ibland. Idag fick han hänga med till kontoret en stund. Gå upp med mig vid sex och mysa vid bröstet tills han morgnat sig. Äta frukost. Åka bilen. Leka medan jag jobbade lite. Sen komma en till en utvilad pappa lagom till förmiddagsvila.
 
Morgon-gos
 
Sex timmar senare var jag hemma igen och hade fått mycket gjort. Alfred och jag ritade och spelade piano medan Danne skämde bort mig genom att än en gång fixa middag. Därefter skickade vi iväg den duktiga pappan på träning. Vi hade nämligen bokat in en lekdejt med en mamma jag fått kontakt med via sjal-gruppen. Hon kom hit med två pojkar och deras mormor. Alfred lekte med tvååringen och mormor agerade barnvakt.
 
 
Vi tränade ryggknyt med minsta och jag fick prova en väldigt fin och härlig Vanamo-sjal. Gillar det märket mer och mer! Än en gång fick jag vara glad över vårt lilla trevliga liv. Vårt hus, den stora trädgården och det faktum att det kostar oss en bråkdel av en lägenhet i Stockholm. Att få vara utomhus. Få vara hemma mycket. Träffa människor och pyssla inomhus. 

 
Ibland ser det nog ut som som Alfred alltid sitter i en sjal. Som om det är det enda som är viktigt. Så är det förstås inte. Vår kille vilde knatar runt här på gården. Äter bär och plockar grönsaker i landet. Kastar leksaker omkring sig. Jagar Dante. Far upp och ner för trappan inomhus. Stoppar saker i toaletten eller släpper dem i badkaret. Busar, kramas och får spontana utbrott. Någonstans däremellan knyter jag upp honom intill mig och världen stillnar. När jamakten är slut är det lätt att ta fram kameran. Dokumentera harmonin man vill minnas. Tillfällena av närhet, att vara tillsammans inne som ute, innan, under och efter jobb. Landa i vardagen. Vårt lilla liv. Vi har så mycket att vara tacksamma för! 
 

Längtan

Klockan är snart tio och jag sitter i solen vid älven. Det är fredag. Kontorsdag. Dante och jag har tagit vår förmiddagspromenad för att rensa huvudet. Min första 5 dagars arbetsvecka på, låt se, drygt 14 månader, är snart avklarad. 
 
 
Det går bra att jobba. Jag känner mig säker på vad jag gör, har schema och rutiner, ringer markägare och bokar möten. Samtidigt tar det på energin att gå upp halv sex, hålla igång hela arbetsdagen, vara glad och närvarande hemma, lägga Alfred, hinna med åtminstone en av alla saker som samlas på "vill-göra-listan" och slutligen sova med en igel vid min sida. Dessutom krånglar luftrören igen och jag måste lägga tid på att andas i maskinen och energi på att andas över huvud taget. Onödigt mitt i livspusslet!
 
 
Alfred har det så bra på dagarna med Daniel. De är utomhus, tar det lugnt, äter och sover. Ändå märks det att han påverkas av min frånvaro. Han hänger och klänger på mig när jag är hemma. Vet inte hur mycket han vill och hur nära han kan komma. Skriker om jag lämnar rummet innan han har koll på läget. Först efter att jag burit, ammat, gosat, busat osv tillräckligt länge kan han slappna av och leka som vanligt. Jag kan inte längre smyga ut från sovrummet kvällstid utan måste byta av med Danne och tassa bort från en gallskrikande och sprattlande pojke för att äta kvällsmat. Hela natten igenom klamrar han sig fast vid brösten med en stark nypa om det han inte äter på. När han behöver mig som mest drömmer jag om att träna på att söva i spjälsängen igen. De tomma "mjölk-påsarna" blir omilt behandlade mot morgonkvisten. På morgnarna går han upp med mig halv sex oavsett om han sovit klart eller inte. Kramar, klänger och letar bröst, kvittrande glad så länge han är trygg med min närhet.
 
Vaaar är mamma? Mamma ute? 
 
Jag vet att det är en fas vi måste igenom. Vänja oss igen. Komma in i rutinerna. Snart nog springer han iväg när jag vill gosa. Därför tar jag nu chansen att bära, sjala, amma och krama. Knyter honom på magen medan vi fixar frukost. Sätter honom på ryggen och går en promenad. Tar alla chanser att få vara med honom på jobb eller lediga stunder. Längtan och saknaden, den delar vi till fullo! 
 
Vi provar bära i "Onbu" och konstaterar att det nog är bra men vi föredrar sjal på ryggen
 
Nu ska jag till lekparken för att träffa mina käraste en stund innan jag återgår till kontorsarbete. Bästa peppen inför samtal och möten!
 

Semster på hemmaplan

Jag är hemma. Helgen är slut. Semestern fortsätter! Vi vill jobba hemma och vila och träffa folk och jag vet inte allt. Kommer som vanligt inte hinna hälften, men det gör inget :-) Fördt och främst ska vi vara tillsammans. Idag började vi med att sova till nästan halv åtta, äta långsam frukost och sen hänga ute på gården ett par timmar medan Danne fick sovmorgon. 
 
 
Alfred, Dante och jag har firat första dagen med så lite tråk och så mycket mys som möjligt. Vi överlät handling, sopsortering, gräsklippning och annat åt Danne. Fast Alfred erbjöd sig stt fixa gräset ;-) 
 
 
Vi åkte på utflykt till kollegans sommarstuga under tiden. Fick träffa hans härliga barn. Den lilla trollungen är nästan lika gammal som Alfred. 
 
 
Mycket bus, god fruktsallad och en promenad i skogen. Perfekt! Det är så roligt att vi år flera på jobbet med små i samma ålder. Det blir så lätt att hitta något att prata om på fikat då :-). 
 
Smågungen blev burna i skogen. En i sele, en k sjal :-) 
 
 
När vi kom hem fick jag tid stt springa, styrketräna och duscha. Underbart! Nu har Danne satt upp en stång i trädgården att göra chins i. Förutom det har vi romerska ringar, ribbstol, pilatesboll och tunnmatta i längan. Bra förutsättningar för träning alltså!