Hur blir man poppis?

Det är roligt att höra på facebook att ni är ett gäng som läser i bloggen då och då. Typ 3-4 per dag i alla fall. Men jag hade ju tänkt att den skulle nå utanför min umgängeskrets. Att jag skulle tipsa några som skulle tipsa andra som skulle tipsa fler. Det funkade inte riktigt och det var ju synd. Jag har provat att skriva om den till folk som hashtaggat #astma på instagram och på någon tråd på ett forum, men det gick inte bättre. Nu är frågan, ska jag outa bloggen mer allmänt på facebook, offentliggöra för familj och vänner att jag skriver och därmed öka chanserna till en större läsekrets? Det känns läskigt, för jag skriver ju mest om astman och den försöker jag att inte göra en för stor grej av i mitt vardagsliv. Om alla kan läsa om den här, alla som inte vet hur det är, så avslöjar jag ju mig. Dessutom, bloggen skulle ju vara till för astmatiker, inte folk som vill läsa om mitt liv. Fast det kanske är bra att de som är intresserade kan lära sig mer, även om de inte har astma. Och de kanske kan tipsa flera... 
 
Jag behöver era råd! 

Yogi

Hos mamma och pappa får man bland annat sticka i en varm solstol med melon på ett sidobord, bada när man blir svettig av all stekande sol och äta god mat baserad på skörd från grönsakslandet. Dessutom får man yoga. Idag körde vi 1,5 tim ashtanga i vardagsrummet :-).
 
Och med den passande övergången tänkte jag smyga in på temat; yoga som medicin mot astma.
 
Bjussar på ebild på mig i nya byxor först. Present från Ungern ;-p
Under min vistelse i Afrika började jag träna yoga regelbundet. Minst tre gånger i veckan och gärna lite till. Det var nästan det enda som gick att träna, förutom löpning, och det närmaste gymnastik jag kom. I början var det lite tråkigt att stå ensam och vifta med armarna. Jag kom inte in i något mentalt flow och fick definitivt inte till någon havsbrus-andning. Men, den som tränar utvecklas! Väl hemma i Sverige märkte jag att yogan gjorde mig lugn och mjuk och att jag faktiskt började kunna öppna luftvägarna med hjälp av svalget. Skapa en grotta i halsen och låta liften strömma fritt. Jag fortsatte med mina pass varannan dag och sprang varannan. Det gick bra, både löpningen och yogan. Jag tog mig igenom våren med små men inte långdragna astmaanfall och började leka med tanken att sluta medicinera. Yogan verkade faktiskt förbättra min astma avsevärt.
 
Hur det gick att leva utan medicin kan ni läsa om i "Akuten - del II". Inte helt bra med andra ord. Det kan delvis bero på att jag inte höll tag i yogan lika bra efter att jag kom tillbaka till Umeå, men man ska inte sluta ta underhållsmedicin, även om man mår bra.
 
Jag kan inte svära på att det var yogan och inget annat som gjorde att jag klarade mig bra den där våren. Jag levde i en bubbla på Biskops-Arnö, i en förenklad och förskönad  värld. Samtidigt kretsade tankarna kring mat, vikt och självkänsla. Kroppen kan ju ha varit snäll nog att servera mig ett problem i taget. Skona mig från astma tills dess jag rett ut min matnojja. Däremot tror jag att yoga kan vara till stor hjälp om man har problem med luftvägarna genom att:
 
- Förbättra andningstekniken
- Rensa lungorna från orenheter
- Bygga upp en bra andningsmuskulatur
- Mjuka upp muskler i rygg, bröst, hals, axlar
- Minska stress och oro
- Öka kroppsmedvetenheten och därmed möjligheten att tidigt bryta ett anfall
 
Tummen upp för yoga! Av fem tummar-upp får den: 
- 5 i kostnad (=billig!) - om man kör själv hemma, men bara 2 om man behöver instruktör. 
- 2 i krånglighet (=ganska krånglig) - för det tar ganska mycket tid och energi att utföra
- 4 i verkningsgrad - för den känns väldigt effektiv!

Jag ÄR INTE bitter

Solen strålar. Musiken strömmar ur raspiga högtalare. Det doftar gräs, häst och hårspray. Färgglada lagtröjor. Sminkade ansikten. Hår i knut. Adrenalin. Nervositet. Ett hästgnägg, fyra svar. Det är SM. SM, SM, SM i voltige. De kramas. Lagkompisarna kramas precis som de alltid gjort. Kramar varandra, och jag åskådaren. De skrattar, gråter, pratar, fokuserar. Nej, jag är inte, ÄR inte, FÅR inte vara bitter över att jag inte är där. För innerst inne är jag nöjd med att ha slutat. När jag berättar om Afrikaresorna, som skulle varit omöjliga om jag gick kvar. När jag går ut ur ridhuset för att kunna andas bättre. När jag tänker på hur det skulle vara att stanna kvar och springa, hoppa, kämpa utan att kunna säga nej. ångesten. orkeslösheten. rädslan. skadorna. Oundviktligt! Och de kramas.  Lagkompisarna kramas precis som de alltid gjort. Mig också. Pratar och skrattar en stund. Innan de återgår till den tävling jag så bittert åtrår. Jag har hört att magen också är en hjärna, ett kompletterande nervorgan. Kanske är det den som skär mi halv av sorg och längtan, medan huvudet smörjer balsam i såret.
 
Det här är en del av mitt liv jag alltid kommer minnas med saknad! SM, SM, SM i voltige!