När jag går i mina blommiga skor

I skor kan man hoppa så att det säger Bang Bang. Alfred kan också säga Bang Bang. I skor kan man springa med stora steg. Alfred jagar mormor, Grrrr, han är en tiger! I skor kan man krypa om de inte var för stora. Fast de fina svarta Pax-skorna var lite större än nödvändigt. Storlek 21 istället för 20. Något att växa i. Idag fick Alfred ett par fina blommiga Kavat att gå in våren i. Han var så stolt. Satt i kundvagnen och sparkade med skorna mot kanten. Satt i bilen och pillade med snörena. Satt i gungan och tittade ner på skorna.
 

Vår plutt är fin i det mesta. Jag som aldrig varit så intresserad av kläder tycker det är riktigt roligt att matcha och välja vad han ska ha på sig. Ännu bättre blir det ju eftersom min mamma syr och stickar så otroligt gulliga plagg! Det som inte är hemgjort är oftast fyndat på loppis för en billig peng. Idag har Alfie matchat skorna med ett par mjuka baggy-jeans som min mamma sytt, en loppis-body från Polarn och Pyret samt (när vi varit ute) en tröja min mamma stickat och en mössa (Polarn) från loppis. Fina lilla tuffing!

Fast för att vara tuff är det en mjuk och go liten kille vi har. Vi har haft mycket tid att leka här hemma och några lekar har blivit tydliga favoriter. En sådan är att pussa och krama på dockorna (ocka sa han idag :-D), och att ta deras nappar förstås. På bilden ser det visserligen ut som hjärt-och-lungräddning men det där är alltså Alfreds version av gos. Med jämna mellanrum kryper han bort till de två "bebisarna" och klappar, undersöker händer och fötter, tar ut napp och tar av mössa, ger dem en leksak och pussar pussar pussar. Även mormor och morfar och jag får rikligt med gos, och ibland lite bett av småtänderna när kärleken övergår i en mysattack.

Utöver dockorna har de små trädjuren i ett pussel blivit välanvända. Tillsammans med mormor har han härmat både katt och får och (favoriten) tiger. Wraaaaah! Tiger-Alfred tycker därefter om att jaga och blir jagad. De små benen går som trumpinnar och jag har svårt att krypa ifatt honom när han sätter fart. Idag fyndade vi dessutom några Spöket Laban figurer som kan vara med när vi läser bok. Dem lekte Alfred och morfar med en lång stund på köksbordet. Fast morfar var nog liiiite roligare än figurerna ändå! 

Nu sover min trötta lillplutt i min famn i kökssoffan. Promenad var planerad men vi hann inte så långt. Får se om han vaknar innan det är läggdags på riktigt :-).

En sista sak apropå att vakna... inatt vaknade jag av att Alfred vred sig vid min sida och inte kom till ro. Han ville inte ha bröst och inte napp och hittade inget bra läge. Efter en stund började han gråta och det eskalerade till ett tjut som aldrig ville ta slut. Han vaknade inte och jag fick ingen kontakt. Jag sjöng och vaggade och pratade och försökte väcka. Min mamma kom upp och vi gick ut i köket, tände lampor och satte igång teven. Blev rädda att han hade ont men han var ju så glad hela dagen. Till slut lugnade allt sig och han sov djupt igen. Det var förmodligen en dröm eller nåt. Mamma tyckte det påminde om nattskräck men det är ovanligt att så små barn har det. Någon mer som har erfarenhet av liknande? Inte alls likt vår lilla solstråle som nästan aldrig skriker annars. Hoppas att den här natten blir lugn utan ramlingar ur sängen eller gråtattacker.

Tankar för dagen

Idag har vi haft en lugn hemmadag med promenader, lek och pyssel. Vi har ätit mycket och promenerat mellan måltiderna. Efter lunch hälsade vi på min pappa på jobbet och han visade Alfred alla snickarredskap han inrett sitt poliskontor med.

 
Därefter lekte min mamma och Alfred på golvet medan jag fick dra mig undan och fixa med vad jag ville. Ibland hörde jag Alfie jollra "MAMAMMAMA" och då kunde jag ropa "Alfiiiie, var är min Alfred" och så letade vi upp varandra och pussades en stund, ammade lite, laddade närhet. En viktig sak nu inför jobbstarten är att få träna på att vara ifrån Alfred, i liten skala. Den här gången har Alfie varit trygg med mina föräldrar från dag ett. Därför har jag tagit ett litet steg tillbaka och låtit dem umgås maximalt. Ofta funnits i bakgrunden och njutit av att kunna titta på med en kopp kaffe och en tidning (i lugn och ro!) men även tagit chansen att bada, springa och fixa bilder så ofta det passar. Den första kvarten "på egen hand" kretsar tankarna mest kring Alfred. Jag lyssnar efter hans ljud, är vaksam på hans humör, känner in hans sinnesstämning trots att han är trygg med mormor och morfar. Tänker på honom om han inte är nära. Efter en stund snurrar tankarna dock visare. Sträcker sig mot framtida projekt eller tillbaka bland minnena. Kanske in i en talbok. Jag landar i något jag sällan upplever numera. Känslan av att bara vara jag. Sara. Med mina känslor och drömmar, intressen och mål. Så skönt det är ibland. Jag tänkte på det under dagens löprunda. Att det där med att återvända till jobbet också innebär att landa i mig själv igen, det av mig som inte är en mammaroll. Det är nyttigt det också!
 

Symbiosen mellan mamma och barn är så stark! Jag hade aldrig kunnat föreställa mig omvälvningen innan jag upplevt den. Numera tänker jag oftast "vi" snarare än "jag". Med Alfred intill kroppen känner jag mig hel och stark, varm och lugn.

När han ammar slappnar hela min kropp av och behovet är vårt snarare än hans. Jag tänker "jag och Alfred" när jag planerar aktiviteter och känner mig halv utan honom innan jag hittar tillbaka till den gamla Sara. När löprundan är slut känner jag först att jag gärna är ensam lite till, men så snart min älskade lille solstråle kommer inom synhåll uppslukas jag av honom. Hans känslor vävs samman med mina. Hans behov och önskemål är det enda som betyder något.

 

Jag kan inte låta bli att pussas och kramas. Han är min värld precis som jag är hans. Jag förväntar mig att behovet av att ladda upp med bärande, närkontakt och samsovning kommer vara stort efter en lång jobbdag och föreställer mig många mysiga promenader både på och efter arbetstid framöver.

 
En sådan promenad blev förevigad häromdagen. De fina bilderna är från när Alfred och jag hälsade på Rebecka, Marcus och Eliot i Landskrona. Rebecka är en gymnasiekompis som blivit min närmsta vän trots att vi bor 100 mil ifrån varandra. Hon är en duktig fotograf (som bland annat tog våra gravidfoton) så därför passade jag på att be henne ta lite fina bär-bilder när vi promenerade längs havet. Resultatet blev fantastiskt :-).
 
 
Hela dagen var väldigt lyckad! Alfred och lille Eliot bekantade sig lite mer med varandra. Sist vi träffades var de en dryg månad yngre, vilket märks mer på Eliot än på Alfred. Eliot är nämligen drygt 5 månader nu och har precis börjat sitta stadigt. Han är dock en ivrig liten krabat som helst står upp och går på benen och han tittade intresserat på min krypande storpojke. Alfred ville i sin tur helst ha närkontakt med sin kompis så jag fick avstyra ivriga händer och flertalet pussattacker innan han övergick till att upptäcka omgivningarna istället. Nästa gång de ses kommer de vara ännu rörligare och förhoppningsvis kunna leka lite tillsammans.
 
 
 

Idag lekte Alfred med mamma och pappas grannar vars barn är 7år, 4år och drygt 9 månader gamla. Om Alfie ibland känns som en ligist med lille Eliot som fortfarande är lite ömtålig så är han ett under av snällhet och ömhet bland äldre barn. Det blev många pussar och kramar. Mycket hopp och skratt. Många leksaker som undersöktes och en hel del krypande, klättrade, kännande och härmande. Ingen blev ledsen. Ingen gjorde sig illa. Alla verkade ha roligt. Jag blir så glad när jag ser Alfie tillsammans med andra barn!

Nu sover han än en gång i resesängen. Kring bäddsoffan har jag bullar upp med kuddar "om utifall att" det blir samsovning med utbrytningsförsök igen. Igår sov han två timmar själv men en hel natt i egen säng vet jag inte ens om jag vill ha än på ett tag. Klockan är inte ens nio men jag tror att jag lägger mig nu jag också. Så snart inlägget är klart. Godnatt godnatt :-)

Stora lilla bror

Den här gången har jag inte bokat in en massa besök och aktiviteter. Släkten träffade vi i januari, lika så några vänner. Nu ville vi bara mysa med familjen i lugn och ro. Mormor. Morfar. Och så morbror Joakim förstås. 

 

Min bror är knappt två år yngre än jag (och väldigt mycket längre). Hur jag än försöker minns jag inte honom som bebis, annat än från bilder och filmer. Vi har vuxit upp tillsammans och har mer eller mindre behandlats som jämngamla. Joakim är brorsan som kom och la sig i min säng ibland på kvällarna ända upp i högstadieålder. Som jag kunde berätta allt för. Som var min bästa kompanjon på idrotter och när vi stötte ihop på skolgården. Han var den jag inte kunde låta bli att reta upp för att han blev så himla arg. Vi slogs en hel del. Han hårdast, därför fick han oftast skulden. Brottades på skoj också, när han blev äldre och inte låg i underläge längre. Han var den populära bland jämnåriga, den snygga tjejtjusaren i klassen och centrum på många fester. Jag var pluggisen och idrottaren. Vi har alltid varit stolta över varandra. 

 
Det är vi fortfarande. Nu när jag har hus och familj och ett jobb i skogen. När han har lägenhet och en raketkarriär inom IT. På bara några år har han rekryterats, fått nya arbetsuppgifter, blivit mer eller mindre oumbärlig och nått en lönenivå jag aldrig kan vänta mig. Han är den snygga och modemedvetna singeln som följer fotboll på tv (och en massa andra forum), äger nyaste tekniken, spelar piano, gitarr och sjunger. Alfred skulle inte kunna ha en häftigare morbror! Knappast en mer intresserad heller. Joakim följer ivrigt både blogg och bilder. Vi försöker facetajma ibland och han är otroligt engagerad var gång vi kommer till Skåne. 

 

Än så länge är Alfred för liten för att hänga med på fotbollsmatcher, spela dataspel eller sjunga med morbror. Ändå förstår han helt uppenbart att det här är en spännande, ibland lite läskig men helt klart intressant kille. Han följer storögt Joakim med blicken. Vill fram och känna på ansiktet. Lyssnar på sången och skrattar åt morbrors grimaser. Jag ser leende på, stolt över dem båda. Tänker på hur bra det är att Alfred får en idol som är bra på allt det där jag och Daniel saknar. Som är bekväm i storstan och har koll på trender. Någon som kan ta samtalet och alkohol, droger och tjejer. Allt jag har noll erfarenhet om och som jag i vilket fall som helst kommer vara alldeles för mycket ”jobbig förälder” för att få gehör för den dagen det blir dags att prata allvar. 

Bada med morbror kan man göra när man är 9 månader, även om det blir lite läskigt ibland 

Vi har redan hunnit med ett besök på badhuset och en god lunch i Helsingborg tillsammans. Vi har hälsat på Joakims häftiga kontor och träffat en massa trevliga arbetskompisar. På torsdag ska vi träffas igen för att äta middag i Joakims lägenhet.  Sakta men säkert lär Alfred känna hela min fina familj!