sara.amsby.blogg.se

Sitter i soffan och tittar på atleterna. Bordet är fullt av tända ljus. Kvällsmaten åt jag upp på fem minuter. För ett par år sedan hade jag haft myror i benen nu, stått på händerna så fort det blev spännande och önskat att jag fick vara med och tävla. JAG KAN OCKSÅ!!! Nu... not so much. På ett bra sätt! Jag älskar att träna, men ser inte poängen i att tävla för tillfället. Är liksom i ett mellanläge i livet. Jag har lämnat ungdomssatsningen bakom mig och kan nöjd se tillbaka på roliga tävlingar med bra prestationer. Jag har ett långt liv framför mig. Kanske kommer jag tävla igen. Tävla i löpning eller skidor, tävla med Dante eller med jag vet inte vad... Fast inte nu. Inte på närmsta tiden. Nu villl jag bara springa. Springa långt i terängen. Kort och snabbt genom skogen. Upp och ner för backar. Vandra vill jag också. På jobbet, i fjällen och på en massa fina leder med Daniel och Dante. Rida ibland - där finns det definitivt förbättringspotential. Gå lite på händer så att det inte glöms bort. Allting på mina villkor. Numera tränar jag när jag vill, vad jag vill, hur mycket jag vill.

 

Så vad tränar jag just nu? I förrgår sprang jag, Daniel och Dante en kortrunda runt kvarteret. Jag satte distansen eftersom jag varit förkyld. Danne sprang vidare medan jag styrkade lite (med en busig Dante som tyngd). Igår red jag hos en markägare. Barbacka, fick jag för mig. För att kunna sparka av mig gummistövlarna, slippa sadla, få leka lite och få en övning i att känna hästen. Herregud, jag är alldeles mörbultad idag! I skritt gick det finemang. Galoppen flöt på som en dans. Däremot traven... Katastrof! BG (Beauty Girl) kom lätt på hur hon med små sidorörelser fick mig ur balans. Så jag föll, och föll, och föll, och föll. Tur man är bra på upphopp! Faktum är att det var lite skoj att ramla av, påminde lite om voltigen och gymnastiken, fast helt kravlöst. Sen förbarmade sig Karin och körde hårdträning med oss i långsam kontrollerad trav. Nu jäklar vet jag hur det går till, så nu kommer BG snart få se sin överman =). Idag har jag varit på kördag i sång i Graninge. Massor med endorfiner och riktigt bra träning i magstöd och andningskontroll. Det går okej, men inte så länge åt gången. Nu har jag ju fått lite koll på vad som händer åtminstone. Efter forcerad andning svullnar slemhinnorna och det blir tjockt i halsen. Känns helt okej ändå. Hallelulja studsar runt i huvudet, och med det mantrat måste man ju bara må lite bra ;-). Dessutom fick jag revansch på luftrören senare på eftermiddagen. I Hallstabacken med bästa Sanna. Det var tungt. Det var vackert. Det var skoj. På väg nedför kände jag mig som en kung. Trots att vi gått. Trots att jag rosslat. Trots långsam tid, kort distans och allmänt flummigt fokus.

 

Det finns annat än medaljer att vinna. Nu längtar jag efter familj och barn. En graviditet som kommer bryta ner kroppen inom ett par års tid åtminstone. Det är mitt mål, att ha en kropp som är stark och beredd på nästa steg. Därför får atleterna springa bäst de kan på teven. Jag hejar på i mina rutiga pyjamasbyxor, Dannes stora tröja och bordet fullt av stearinljus. Önskar er allt gott, vilka mål ni än har!

 

 Bilder från Hallstaberget, under bus-stunden strax innan backlöpningen. Alltså huuuur vackert bor jag?