sara.amsby.blogg.se

På hela den långa sträckan har jag inte sätt en enda plätt som inte kontrolleras av människan. Vi far förbi betonghus och gator i en värld där mörkret bekämpas med elektricitet och ljuset med tjocka väggar. Kontroll. Kontroll. Kontroll. Jag sitter i en plåtcylinder, laddad med elektricitet. Studerar människor omkring mig. De är inte här. Jag är ensam på tåget. Bredvid mig sitter skuggan av en dam som klivit in i "dimension Facebook" för att träffa sina vänner. På andra sidan gången har en kille pluggat in hörlurar i öronen. Framför mig ser jag stycken ur en amerikansk komedi. En kvinna i skär klänning och en tjock man med glasögon slår varandra med full kraft. De blir arga. Sen snopna. Sen arga. Ingen får märken. Det är bisarrt att titta på den tysta och omänskliga scenen. Vi stannar på en station. Människor forsar förbi. Mobil i handen. Lurar i öronen. Kaffe i handen. Cigg mellan läpparna. Stimuli. Stimuli. Stimuli. 

Jag funderar på vart människans drifter tar oss. Vi som kan göra storverk. Vi som tyglat den elektriska energin och hittat pusselbitarna till livet. Vart är vi på väg? Det är hjärnan som belönar och straffar. Är vi bara åsnor som går mot moroten och väjer för piskan? Utan en aning om riktningen? Vad händer i så fall när åsnan slår sig fri och börjar plantera sina egna morötter, utdela sina egna straff? Börjar vi gå i cirklar? Stimuli. Stimuli. Stimuli. 

Jag tänker på den bibliska skapelseberättelsen. Gud skapade ljus och mörker, vatten och jord, växter och djur, och han såg att det var gott. Sen skapade han människan till sin avbild. Länge trodde vi att vi stod över naturen. Ändå levde vi i den, av den. Nu har vi accepterat att vi bara är djur, men vad händer? Vi distanserar oss från världen. Trappar upp vårt kontrollbehov. Varenda buske på min färdväg är planterad, eller åtminstone sparad. Skogen är odlad, maten förädlad. Djuren stängs ute. Djuren stängs inne. Vår elektroniska hjärna bygger en elektronisk värld utanpå den verkliga. Här uppfylls behoven för hjärnans belöningssystem:

- Socialt umgänge

- Bekräftelse

- Stimuli

Var de sakerna en gång små glädjeämnen, nödvändiga i strävan efter att få finnas till? Vad ska det bli av allt nu, när tillvaron blivit en underskattad rättighet? Våra misshandlade kroppar blir allt mer föraktade. Allt mer hatade. Deras enda uppgift är att representera de elektroniska hjärnorna. Vi är så sjukt smarta. Jag önskar att vi visste var vi var på väg. I så fall hade vi kanske kunnat ta oss dit tillsammans. 

Nu är jag snart framme i Sollefteå. Ser fram emot att komma hem! Tänk vilken förunderlig värld vi lever i ändå. Så himla tacksam över att jag får finnas här i samma tid och sammanhang som ni andra :-) En dag kanske jag hittar svaret på livets gåta. Då lovar jag att berätta.