Det kommer vara värt det!
Det här är en sommar på hemmaplan, och det är bra! Ingen resa till Norge, inte ens till Jämtland. Det beror såklart en del på att Daniel jobbar och bara kan ta ut strödagar och att vi båda är ganska trötta i år. Men mest är det Svea som önskade sig en sommar utan resor, och det har vi lyssnat på! Däremot kan en sexåring inte alltid få precis som hon vill, och allt kan inte alltid vara lätt och roligt. Ibland måste någonting vara tråkigt en stund, för att sen bli extra bra. Låter det rimligt? Kanske till och med självklart? Inte om man är sex år och van att helt enkelt ha det lite för bra. Då kan tandborsten flyga på morgonen när man ätit frukost i lugn och ro men inte riktigt känner sig färdig när det är dags för utflykt. Då kan man ägna tid åt att reta storebror, springa åt fel håll, skrika "jag tänker inte följa med!" Trots att vi förberett oss och tittat på bilder på hur fint det är på Rotsidan. Trots att kompisar ska följa med.
Rotsidan 2016
Rotsidan 2019
Rotsidan 2023
Vi hade alltså en ganska jobbig morgon bakom oss igår när vi mötte upp familjen Mohlin på väg till Rotsidan. En sen avresa, hot om att stanna hos mormor (som nästan förverkligades), ett argt stopp i bilen (UUUUT - 10 armhävningar för dig, 20 för dig - nu tänker ni efter, vill ni ha en trevlig utflykt eller åka hem och jobba på gården?) Att åka bil verkar nämligen vara det största straffet någonsin just nu. Särskilt om man inte får en skärm, och det får man absolut inte per automatik. Nu hade jag inget annat än min telefon med. Man ska kunna sitta i bil utan skärm och utan att bråka! Leka ordlekar, prata, titta ut, lyssna på Radio. Det var väldigt skönt att nå den underbara utsikten. Jag kände omedelbart; det var värt det!
En liten stund senare, när Svea simmade runt i det klara havsvattnet med våtdräkt och simglasögon, frågade Jennifer henne vad hon tyckte. "Var det värt den de tråkiga bilresan då?" Svaret? "Ja! Hundra gånger värt! Och jag har hittat en krabba."
Det simmades väldigt mycket. Svea, Alfred och Melker dök gång på gång från en stor sten ute i vattnet. De plockade upp sjögräs och tång från marken, tog sig in i ett utrymme under stenen och är övertygade om att de hittade både krabba och sjöstjärna där. Mellan varven värmde de sig i solen, lekte kurragömma bland klipporna, åt kycklingsallad (vi), matiga mackor (Mohlins), chips, melon och kakor. Vi var i vattnet allihop, flera gånger, och däremellan var det skönt att sitta i en havsbris som tog udden av värmen och bara prata. 
Lite handstående och lyft hann vi också med såklart! Med fyra gymnaster och en parkourkille i samma gäng.
Efter flera timmars bad och häng traskade vi sakta tillbaka, med obligatoriskt stopp vid de coola klätterträden som Melker och Alfred redan testat på en egen upptäcksfärd. "Fota mig nu mamma!" Så gärna så!
Det var ett trött men nöjt gäng som gick tillbaka mot bilarna och pratade om glassbaren i Nordingrå. 
Fast innan vi åkte vidare måste man hoppa, kom Alfred ihåg. Varje gång och på rätt ställe! Så när jag tyckte jag hittat en snygg sväng blev det bara Svea som tog sina skutt där. "Det ska vara en stor sten i marken" försökte Alfred förklara, och visst hade han rätt - som vanligt. Stenen hittade han också och gjorde därmed sitt bästa för att återskapa bilden från 2019. Att jag sen valde en lite annan vinkel än Jocke gjorde den gången, det är sånt som må vara hänt. 
Tänk vilken tur att vi har så fina kompisar, såna som nästan känns mer som familj, att hitta på äventyr med. Äventyr som är värda en del trista bilresor, bråk och tjat. 
Men på väven hem, då satt väl Svea ändå snämnt, nu när hon insett att dagen var mödan värd, när hon haft så roligt och fått äta både kakor, chips och glass??? Nopp! Vi hann knappt landa i bilen innan larmet gick. Det var fel på bältet och Alfred fick inte sitta fram och var var hennes drickyoghurt? Spark spark på Alfreds stol och flytta fram stolen Alfred, och måste sitta mitten och inte på sin egen kant och panikskrik över ingenting. Det lugnade sig lite efter en stund. Alfred var stor nog att visa tålamod över oväsendet. Jag satte på talbok, Svea ville ha telefon och när jag sa "nej det går inte för jag har bara en och om en av er får vill den andra också ha" så sa Alfred att han behöver ingen telefon, Svea kan få den. Sen blev det lugnt, med ett barn som bara vilade och pratade lite och ett som tittade skärm. Kommer Svea också kommit dit när hon är nio? Eller är hon lillasystern som alltid är mer beroende av socker och skärmar än storebror? Den som fått lite för mycket av det lite för tidigt, eftersom man inte kan hålla det borta när äldre syskonet får? Det lär väl visa sig, och Alfred och jag tänkte nog båda - Vi står ut, det var värt det ändå.
