Sexåringen
Nej jag kan bara inte skriva "sex år, tänkbar stor hon blivit, tiden går så fort". Det är ju en himla uttjatad floskel! Fast det kan ju inte hjälpas att det är PRECIS så det känns. Svea har fyllt sex år och det har märkts hela sommaren. Nu är hon sådär
moget stor och samtidigt yttepytteliten. Sprängfylld med känslor och vilja på ett sätt som ibland fått mig att vilja explodera under sommaren. "Lämna mig inte ensam med henne en hel dag igen" har jag fått be Daniel när de gång på gång åkt att
fiska och jag praktiskt nog blivit barnvakt åt en ytterst gnällig och krävande liten fröken. "Där går brandlarmet igen" har Alfred retats när vrålskriken ekat över Forsmo. Samtidigt, en så fantastiskt klurig, klok och beundransvärd liten
tjej hon är. Omtänksam, finurlig och fylld med tankar och frågor om världen. Imponerande stark och modig. Tänk att hon sätter både volter fram och bak, flickisar, aeriel och handvolter nu och övar med en otrolig beslutsamhet och eftertanke. Tänk att
hon fortfarande hittar på sina egna danser och kryddar dem med akrobatiska tricks. Tänk så tuff, snabb och modig hon blivit på fotbollsplan. Tänk att hon numera läser meningar med små bokstäver och skriver enklare saker utan hjälp. Så stor och
så liten. Det är en sexåring det!
I vanlig ordning tjuvstartades firandet för att alla skulle hinna med. Helgen innan födelsedagen kom farmor, farfar och Vickan med fika, kramar och paket. Det blev nya kläder och badlakan till båda barnen, en legobil i försenad present till Alfred,
en hårtork till Svea och slutligen - en symaskin - hon växte ännu litegrann och ögonen tindrade när farmor hjälpte henne att komma igång och installera den.
Sen blev det dans, fotboll i trädgården och slutligen lite damfotboll nere på IP för valda delar av sällskapet (medan andra delar sydde). Alltid lika mysigt med Amsby-besök!
Lördagen den sista augusti valde vi att fira födelsedagen på riktigt med bricka och sång på sängen och familjekalas. Det passade ju bra eftersom lördagar är vår gymnastikdag och ett av paketen innehöll två nya (lite stora) dräkter. De skulle såklart
genast provas! En armbandsklocka, lite pyssel och Lego i ett syskonpaket dök också upp på morgonen.
Efter gymnastiken handlade Svea och jag inför både fika och morgondagens kalas. Sen var det bara att raskt åka hem och fixa. Den nya klockan tickade och snart skulle gästerna dyka upp!
Fast det dök inte upp så många, bara en mormor och morfar. Vi fick ringa Jocke och de hade glömt! Två av fyra var på vift men som tur var kunde Jocke och Alicia släppa det de höll på med och skynda sig till kalaset. Så var ordningen någorlunda återställd.
Dessutom kom ett par av Alfreds kompisar och hjälpte till med det digra fikabordet.
Svea packade upp fler paket med fina kläder, en cirkus-tallrik, en cheerleadingdräkt och en sjöjungfrufena. De två sista stod högt upp på önskelistan! Hon fick också en egen Google-högtalare, ett roligt bokstavsspel, en drickaflaska, matlåda och slajmleksak,
en squishy, halsband och fiskedrag av storebror och sexårstandkräm från en skojfrisk pappa.
Alicia och Svea lekte café och vi andra försökte tappert stoppa i oss lite mer fika trots att magarna (min åtminstone) var sprickfärdiga efter kalasfikat. Sen ringde Signes mormor och även resten av dagen var räddad!
På självaste födelsedagen, efter en fotbollsträning, väntade barnkalaset. I år hade Svea och jag bestämt oss för att utnyttja vårt fantastiska tält och ha tältkalas i skogen. Lägereld, korv, pinnbröd, krabbelurer och godispåse skulle vi ha. Bra plan!
Ända tills väderleksrapporten spådde ösregn hela dagen. Det blev några nervösa timmar, när Alfred dessutom hann bli sjuk och alla kändes trötta. Ändå blev kalaset till sist mer än lyckat!
Jag åkte till skolskogen en dryg timme före och ställde iordning allt. Upp med tältet som fylldes med ballonger, högtalare och lampa. Ett discotält fick det bli! Hänga upp vimplar och ballonger i skogen. Ställa fram matsäck, förbereda skräpjakt och gömma
godispåsar. I lagom tid var allt redo.
Klockan fem kom barnen och genast kände jag hur skönt det var att kalaset hölls i skogen. Inte regnade det heller! Barnen började genast klättra, kasta stenar i sjön och springa tillsammans och det kändes inte stojigt alls i den lugna miljön. När alla
kommit sjöng vi för Svea, öppnade alla fina paket fyllda med glittriga böcker, pennor, hårband och fint pyntade kort. Tände sprakande festliga "fontäner" och 6-ljuset bredvid elden och började grilla korv.
Tiden går så snabbt i skogen och att grilla korv och pinnbröd höll barnen sysselsatta. Dessutom lekte vi "Mulle-leken" där man står i en ring med en person utanför ringen. Denna knackar ett barn på ryggen och frågar om Mulle är hemma. JA svarar barnet
förhoppningsvis och så springer de runt åt olika håll, möts på mitten och hälsar Kolikokk och ser men som hinner först in i ringen igen.
Jag hade trott att vi skulle hinna med både disco och krabbelurer också innan skräpjakten men klockan sprang och det var bäst att raska på. Därför fick Olov en stor påse i handen och tillsammans följde barnen mitt spår av skräp. Det ledde genom skogen,
upp i ett träd, över banan med linor och ner i sandgropen. Där hittade de påsarna allt för snabbt och lekte en stund medan jag gick tillbaka till elden och stekte krabbelurer.
Barnen hann med disco i tältet också. Dörren stängdes och musiken höjdes. Svettiga kom de sen ut och hann äta en eller ett par söta plättar innan föräldrarna plockade med sina barn hem.
Tacksam var jag efter det kalaset! Och ännu mer tacksamma är vi i efterhand över att Svea hann med sin födelsedagshelg, för dagen efter hade vi två sjuklingar hemma och Sveas kropp verkar dra på sig den ena saken efter den andra. Tänk om det hade dragit
igång bara ett par dagar tidigare, då hade hon inte hunnit fira alls!