sara.amsby.blogg.se - Glidarna i Ammerån

Glidarna i Ammerån

Jag var inte ensam i familjen om att sakna att sova i tält. Eller, det kanske var en överdrift! Resten av familjen vande sig nog rätt snabbt vid sina mjuka varma sängar, men Daniel pratade ändå om en utflykt till Ammerån. Lagom till att han landat bekvämt i att hemma är skönt fick jag veta att även kompisarna Emma och Olov tänkte sig en tur dit och efter lite tjat var även vi redo för utflykt igen. En natt lagom till helgen, mer än så behövs inte när bilresan är lagom kort. Fast för Svea var till och med Döda Fallen en onödigt lång tur när man stått ut ändå till världens ände och tillbaka för bara en vecka sedan. Tur då att man har kompis-mys att se fram emot!

Vi åt lunch på Döda fallens mysiga café och barnen hann springa litegrann på de roliga broarna. Solen sken sådär som vi längtade efter under de mulna Norge-dagarna och i min mage hade det härliga "på resande fot pirret" återvänt. Inget hus att städa, inte fyra viljor i olika riktningar, än en gång bara familjen på äventyr tillsammans. Campingen hade vi ännu inte sett men efter en lagom kort (eller allt för lång beroende på vem man frågar) resa så rullade vi in på Ammeråns Fiskecamp där en tysk dam genast frågade om vi behövde hjälp. "Jo, vi undrar om det finns någon tältplats här för inatt". Vi blev genast visade ner till stranden där eldstad, sandstrand och timrad bastu samsades på liten yta. "Men här kan vi väl inte slå upp tältet och ockupera bästa strandplatsen?" undrade vi ängsligt, efter att ha fått tälta på undantag i Norge där husbilarna alltid hade bästa läget. "Jo, det här är tältplatsen och det är inte så många här. Kom så ska jag visa toaletter, kök och kanoter".

Så hamnade vi där, på första parkett med egen strand för en bråkdel av Norges camping-taxa. Jag satte upp lägret, killarna plockade fram fiskespöet och Svea lekte i strandkanten. Under tiden höll vi kontakten med Emmas familj, som egentligen tänkt fricampa i skogen men ändrade sig när de insåg vilket toppenställe vi hittat. Ibland är sällskap (och bastu) värt lite mindre vildmarkskänsla även för vana tältmänniskor.

Vi hann undersöka området ordentligt innan de andra dök upp. Daniel hittade på bästa leken: åka i strömmen! Ja, vi låter våra barn ta vissa risker, absolut, men så har de också lärt sig simma tidigt och vi är aldrig långt bort. Nu åkte familjen varv på varv medan badkrukan till mamma stod och fångade barn med vatten till knäna.

Sen gav vi upp väntandet (när kommer Olov mamma?) och hyrde två kanoter. Det kändes också som en enorm lyx eftersom det hade kostat alldeles för mycket pengar i Norge. Killarna paddlade mot älven för att testa fisket medströms. Svea och jag hittade en mysig kanal och kände oss som äventyrare i regnskogen. Någon fisk blev det dock inte för någon av oss och när Svea och jag kom tillbaka hade Olovs familj precis hyrt en båt och gav sig av på äventyr. Lite av ett antiklimax!

Fast för oss var det hög tid att äta. Daniel hade köpt gott kött och än en gång njöt vi av lyxig campingmat och påminde varandra av vilka fantastiska måltider vi ätit sedan vi kom hem. Det var vi värda efter all konservmat vi åt på resande fot!

Så dök kompisarna äntligen upp! Svea och Olov lekte, åkte ström och lekte mer. Vi bastade, pratade, visade vårt stora tält och gjorde lite gymnastik tillsammans därinne. En kväll och en förmiddag gick snabbt. Olov och Svea spenderade det mesta av tiden i vattnet och bastun gick varm under många timmar. Vi var väldigt eniga om att det här är ett ställe att komma tillbaka till, även om öringfisket gav noll och intet. Jag fick dock testa flugfiske för första gången någonsin! Riktigt kul faktiskt, det gör jag gärna fler gånger.

På hemvägen tog vi omvägen om thailändska paviljongen för att ännu en gång äta riktigt god mat. Väldigt stark mat också skulle det visa sig! Och än en gång tänkte jag att "allt det här finns i vårt närområde, det är ju inte klokt!"

Så återvände vi hem och packade vant ihop den välanvända campingutrustningen. Tänk att det blev en natt till i tält så nära inpå de tio i Norge. Det var väl ändå ett bra betyg till årets kanske dyraste investering? Nu vågar jag på riktigt tro på att min familj blivit tältare.