Ett sista farväl - del 3
Två dagar återstod i Skåne, vigda åt släkten. På lördagen åkte vi mot Höllviken där pappa växte upp och min farbror nu bor. Där skulle natten spenderas och barnen få springa på sandstrand. Dock i blåsväder för fin-våren tyckte den gjort sitt för ett tag! Vi hade alla fått nog av långresor för ett tag och pausade därför i Lund för lunch och lek på vår väg söderut. Titta en koltrast mamma, sa Alfred efter bara en lite stund och jag undrade när sjutton han lärt sig den arten. Men han hade rätt, som alltid, och vi kunde lägga ännu en fågel till vår raskt svällande lista.
Här lekte Alfred och jag det året som han och jag var i Skåne tillsammans. Då pratade vi om att Svea också hade tyckt om Lunds STORA lekplats, och nu var vi alltså här allihopa. Kalla, ganska kissnödiga och hungriga men sugna på lek!
Förra gången vi var här
Och den här
Svea och jag gick på toajakt och hittade en liten och en stor pojke i spindelnätet när vi återvände 😂 Men oj så mycket lek det fanns att uträtta. Klockan sprang iväg och barnen likaså. Sprang, klättrade och slog bakåtvolter - det var Alfred det. Han imponerade på många besökare som inte var så vana vid voltande sjuåringar, och han njöt av uppmärksamheten.
När klockan blev lunch var vi ganska genomblåsta och det var skönt att sätta sig på en restaurang och äta helt fantastiskt god sushi. Så mycket god mat det blivit under denna resa! God, men ganska dyr… ändå kändes det roligare att få se Alfred sluta poké-fowl och Svea mumsa i sig sushi-rullar än att käka pizza eller hamburgare.
Innan vi lämnade Lund hann Svea och Alfred fynda på Erikshjälpen med Skåne-pengen de fått av mormor. Varsin cool skinnjacka, en skjorta, en gymnastikdräkt, lila shorts, en meps och ett halsband följde med vidare till Höllviken.
I Höllviken växte min pappa alltså upp, i en upprustad sommarstuga som farfars pappa ägde. När jag var liten bodde min farmor och farfar där och i en period flyttade också kusinerna till Höllviken (från Australien där de bodde i många år). Det är Höllvikens krokiga tallar som fanns på min näthinna när jag började jägmästarlinjen. En på alla sätt förvrängd bild av tall! Höllviken är släktmiddagar, kott-krig med kusinerna, sandiga stigar som leder ut till havet och små små badhytter bredvid sandiga träbroar. När farbrors familj flyttade hem från Schweiz landade de åter i "hembygden" och här välkomnades vi nu med stora kramar.
Den eftermiddagen gjorde killarna ett nytt och blåsigt försök att fiska. Svea och jag gick istället till stranden där hon och faster skotta planerat ett bus. Hon skulle inte bara samla in snäckor, utan placera ut några från Lottas stora samling. Det var med stor noggrannhet som Svea la ut snäckorna i en hjärtform och med lika stort engagemang som mina fickor fylldes med nya små skal och fina stenar. Vi kom inte långt och blev snabbt sönderblåsta. Svea blev hungrig, kissnödig, trött och tillslut fick hon sitta på min rygg medan jag sparkade hennes sparkcykel tillbaka. Nu har hon sett stranden där jag och min farmor en gång badade nakna, så tidigt på våren att stranden var tom och vattnet kallt. Killarna kom inte tomhänta hem, men de hade fixat pizza och mello-snack istället för fisk. Medan de förberedde sig för mello-final satte jag mig i bilen och åkte på ett markägarbesök.
Dagarna går så snabbt och trots att vi fyllde de bäst vi kunde rann tiden iväg. Söndag morgon bjöds vi på lyxig frukost hos Peter och sen följde han och kusin-Maria med på en cykeltur förbi farmor och farfars gamla hus. Det var sig likt, men inträngt mellan så många nybyggen! Sätofta och Höör må vara sig likt men i Höllviken har lyxhusen poppat upp som svampar ur jorden. Ändå fanns lite av den lugna sommarstugekänslan från nittiotalet kvar i de knotiga tallarna och slingrande små vägarna. Därefter packade vi väskorna igen och åkte tillbaka till Höör.
Drygt tre dagars besök och sjutton personer hann vi träffa, plus ett par oväntade bonusar på lekplatsen! På söndagen kom nämligen ytterligare ett par av mina kusiner på besök, för att fira fasters kommande födelsedag. Vilken tur! Trots att jag är uppvuxen så långt från Malin och Johanna som det bara går - de bodde ju i Australien - så har vi alltid trivts bra tillsammans. Kanske eftersom de var så duktiga på att åka till Sverige och dra ihop roliga kusinträffar? Nu leker mina barn med Malins när vi träffas och det känns så bra. Det här är deras släkt! De som bara har en egen kusin (och två bonuskusiner). Vi fick förundras över hur mycket barnen växer och uppdatera varandra om allt som hänt sedan sist. Då låg minstingen, Gustav, i Malins mage. Nu var han en liten kopia av min lillebror vilket väckte nya minnen. Eller kanske de båda har en hel del av min farfar i sig?
Lilla Oskar var inte längre så liten och barnen roade sig kungligt i sovrummet medan jag hann sitta still och prata med vuxna. Under tiden fick Danne lite paus från att vara social.
Vi drog såklart till lekplatsen och där träffade jag en voltige-kompis med barn i samma ålder som Svea. Tänk alla dessa lagkamrater som var en andra familj under så många år, nu har jag ingen aning om vad de flesta gör. Vi konstaterade att jag var i Alfreds ålder när vi först träffade och hon var femton. Som en stor storasyster alltså! Nu är vi typ lika gamla, i samma fas i livet, med samma historia.
Här är Sabina i grönt och jag minstingen på toppen (fast på bilderna har jag hunnit fylla tio)
Efter mycket lek, cykling och prat var det dags att säga hejdå. Krypa upp i en soffa med chips och film. Packa ihop. Gosa med STORA hunden bara lite till. Kramas med Lotta och Tore. Måndagen skulle börja innan fyra och bli en lång dag i bilen.
Några dagar senare, den 14 mars 2024, dog min farmor och jag var så glad att jag följde min magkänsla och åkte ner!