sara.amsby.blogg.se

Det kom en period den här sommaren när jag kände mig utanför - som en mamma och ingenting annat. När Daniel hela tiden tog med sig Alfred på mysiga fisketurer medan jag var hemma med Svea som visade sexåringens hela känsloregister. När jag alltid bara fanns med som någon som kunde ta hand om barnen, ingen ringde mig bara för min skull. Ansvar - jobb - mamma. Jag saknade gemenskapen från bebistiden när jag hade kompisar som pratade sjalar och småbarnstid med MIG för att de ville träffa MIG. Jag saknade någon som ringde, bjöd med, någon som ville vara med Sara. Jag tror att det väckte en sårbarhet från skoltiden, när jag visste att jag tillhörde töntarna, att jag inte skulle få vara med de andra. Att veta sin plats - nu var den platsen som mamma, och jag ville inte att det skulle vara så. Inte när mitt barn skrek, slogs och var allmänt odrägligt långa stunder varje dag. Tillslut pratade jag, eller kanske mer snyftade fram allt, med Daniel och efter att han suckat lite, tyckt att han inte valde bort mig utan det där jobbiga barnet som han ju inte kan ha en härlig fisketur med, så landade poängen. Han insåg att även jag, och därmed också Svea, måste få följa med ibland. 

Äntligen fick även jag åka båt! Ro en stund och minnas andra roddturer jag haft genom åren, medan Svea som vägrat båttur stod och ropade på stranden. Visst kändes det fortfarande lite som att Daniel önskade att vi stannat hemma. Lite som "nu får jag väl dra med de där jobbiga tjejerna då för annars blir det tydligen ett jäkla liv hemma", men jag bestämde mig för att njuta ändå, över att inte vara hemma med någon som inte alls vill njuta av naturen. Över att vara två föräldrar om alla känslostormar. 

Vi gjorde upp eld och åt lunchen utomhus. Den smakar alltid så gott på det sättet! Naturen lugnade mig även om barnens humör svajade även här ute, och inte bara Lill-fians utan även storebrors. Ja, kanske var det så att allas känslor låg i gungning. Därför släppte vi killarna "fria" efter en stund och promenerade bort till campingens sandstrand och lekplats. Efter en stund hörde vi killarna bråka och fick med oss Alfred bort medan Daniel åkte ensam ut med båten för att få någon timme av den där tysta egentid som pappor är så bra på att sno till sig. Jag lät honom få den. Kände mig fortfarande skyldig över att vi trängde oss på, trots att det var absolut nödvändigt för min egen mentala hälsa. Jag betalade för dagen i friska luften genom att ta båda barn i lite mer än en timme, fixa glass, minigolf, hinderbana på lekplatsen och faktiskt njuta av att betrakta de små arbetskrävande underverken. 

Någon dag senare fick frågan om att följa med på ännu en fisketur, utan att behöva tränga mig på och utan Svea. Hon fick nämligen vara hemma hos Jocke hela kvällen! Där badade hon i poolen, lekte med Lova, fikade och var sitt allra bästa jag. 

Själv gungade jag fram i absolut stillhet på älven. Fiskade utan att få napp. Tog bilder som aldrig kan fånga hela skönheten i naturen här ute. Betraktade mina killar som var på gott humör. 

Jag förstår att de vill ut och fiska. Jag är glad att de har ett så härligt intresse, mycket bättre än dataspel, motorsport eller annat som man kan lägga alldeles för mycket tid och pengar på. Jag är glad att jag fick följa med denna kväll! 

Höjdpunkten var nästan att se min lilla friluftskille bara vara i naturen efteråt. Skapa sig en piska som han härjade med bland växterna. Inte vilja återvända till inomhus. 

Det här är MIN familj och jag vill finnas till för dem, jag vill vara mamma för dem, men jag vill också få vara jag. Och ibland krävs det kanske bara att man säger ifrån?