sara.amsby.blogg.se

Att bo på en liten ort är att synas, att vara viktig bara för att man är en person - en i o-mängden - bara för att man finns till. Det är något fint med det! Genom att flytta till ett litet samhälle har jag gjort ett bidrag, och det har också min familj som följde efter. Här behöver man inte bli världsmästare för att synas, även om det verkar vara en utmärkt grogrund för sådana också. Kanske eftersom alla här faktiskt är viktiga? Här är det många som vet vem Sara Amsby är, många fler än nere i Sätofta där jag bodde under livets första 19 år. Kanske inte lika många som känner till Ebba Andersson eller Frida Karlsson, nej, men det spelar ju ingen roll. Här i Sollefteå kan jag förverkliga saker, om jag vill, för det finns människor här som lyssnar och blir glada över varje själ som bidrar.  

Fast just nu, inför EU-valet, undrar jag om de ringarna som sprids på det här lilla vattnet inte når tillräckligt långt ut. Om man är en myra i en storstad, då måste man bli jättebra på att klättra högt och ropa ut över världen för att synas och höras. Då måste man bli bäst, rikast, snyggast för att ha en röst och de som väl hörs över bullret kanske kan påverka mer. De kanske inte bara hjälper en bya-skola att överleva, glädjer barnen i ett litet samhälle eller ser till att ett par tjog ungar får rörelseglädje och härliga minnen med sig från gympahallen? De som tagit sig ur den stora massan i den röriga stacken kanske kan göra stordåd? Hjälpa de som har det allra sämst, påverka politiska beslut med mer än en valsedel och uppfostra en hel generation, inte bara sina egna busungar och några andra i den lilla bya-kretsen? Är det mer värt? Att sprida vågor på havet istället för ringar på en skogstjärn? Men i vilken riktning ska vågorna då slå? Jag visste knappt vilket parti jag ville rösta på idag? På väg hem från val-lokalen tänkte jag att det enda jag vet just nu är att valet att promenera istället för att ta bilen hit var rätt. Hur långt räcker det? 

Under de år då de flesta människor funderar över meningen med livet så hittade jag ett eget svar. På sätt och vis har det med tro att göra, kanske det som ibland kallas barnatro, och därmed är det lite privat, men jag delar med mig av det ändå. Jag hade då, och har fortfarande, en känsla av att min uppgift är att betrakta världen. Om alla djur och växter, stenar och materia på jorden har en uppgift så är min att använda ögonen för att se och förnuftet att uppskatta, eller åtminstone värdera det jag ser. Om det finns någon som skapat världen så tror jag att denne vill ha ett öga på sitt verk, eller kanske miljontals ögon? Jag tror inte att det är så lätt att kontrollera den där skapelsen. De säger att gud är allsmäktig men vilken författare har egentligen full kontroll över alla händelser i sin berättelse? Blir konstnärens konst alltid exakt som den föreställt sig, eller hantverkarens hantverk? Jag tror de flesta som skapar har en känsla av att skapelsen får ett eget liv, en egen vilja. Och OM nu det finns en gud, som är så stor att hen är större än hela universum, inte kan då GUD själv se den mikroskopiska del som är myror på ett pyttelitet jordklot? Inte om jag inte lånar ut mina ögon, mina känslor, mina tankar - jag som går mitt i skapelsen. Jag och många andra! Så har min känsla varit, och den är ganska trevlig. Jag måste inte alltid göra, även om jag kan påverka vissa saker i min omgivning, men jag ska se och jag ska känna. Min blick och mina känslor är viktiga. Olika blickar, olika känslor. Det kanske inte förändrar skapelsen, kanske inte ställer saker till rätta, men att se ger ändå mening, inte sant? Se, känna och återge. 

Att bo på en liten ort och vara en liten människa med ögon på sin närmaste värld, det är väldigt fint. Så mycket vackert jag har att fästa blicken på, så mycket saker det finns att berätta! En annan fin sak är att arbeta på ett företag som är litet nog att höra sina medarbetare och stort nog att påverka. För nog vill väl jag också känna att jag kan förändra mer än ett grannskap och att min makt sträcker sig längre än en valsedel? Min vardag handlar om någonting som jag tycker är viktigt. Skog, människor, råvara, historia, nutid och framtid. Jag får ägna så många dagar åt att lära av människor som vuxit upp i bygden, som ägt skog i generationer och som format den genom många timmars arbete. Jag får också ägna många dagar åt att dela med mig av det jag lärt mig på universitetet och genom intresse, om hur skogen växer och varför, hur ekosystem hänger ihop, varför vissa saker fungerar bättre än andra och hur vi med små medel kan skapa rikare skogar och ändå producera viktiga råvaror. Jag kan inte förändra allt, och absolut inte på en gång. Jag är ödmjuk inför hur lite vi vet, och hur många som påverkas av olika politiska beslut. Det känns ändå häftigt att vara mitt i något som kanske är vårt tids viktigaste utveckling och som förhoppningsvis i backspegeln kan ses som en grön revolution där vi snabbt lärde oss mer om hållbarhet, rättvisa och en smartare industri. 

Med det sagt så duckar jag inför många av världens stora och viktiga politiska frågor, låter makthavare bråka, debattera och kiva på annan ort och riktar blicken till närheten, till landsbygden och till de saker jag kan kunskap och möjlighet att påverka. Tills nästa val!