Lofoten dag 9 och 10
Regnet smattrade mot tältduken - igen! Om vädret varit annat hade vi nog tagit middnatssolvägen tillbaka. Stannat till vid Jonis Sandbank eller någon annan av de vackra stränderna. Nu ville vi bara hemåt, så snabbt som möjligt. De dramatiska bergen kunde
vi ju njuta av genom bilfönstret! Och - något oväntat - ett piratskepp under de tunga molnen.
Vi körde 1,5 timme till Lødingen från vilket en färja utgick. Där bestämde vi oss för att slå på stort och betala för dyr restauranglunch. "Fish and chips burgare" sa Alfred genast, för den han fått den första regndagar hade tydligen varit
fantastisk. Men i Lødingen fanns ingen fish and chips. Där fanns Mama Rosa pizzeria. Så pizza, och kycklingfilé med pommes till mamman, blev det.
Innan vi ställde oss i båtkön skyndade vi in på Rema och köpte varsin tjat-glass. Den glassen kan ha kostat oss en timmes väntan! Det var nämligen 3 bilar i vår kö som inte fick plats på färjan, vi var den sista av dem. Men men, det kan ha blivit
likadant ändå. Vi lovades en plats på nästa färja. När den sen äntligen kom, efter alldeles för mycket bråk och stök i bilen (och ut skulle de absolut inte gå) så släpptes våra köerna omkring oss fram. De som inte väntat alls lika länge! Vi höll
på att smälla av, skickade ut Daniel att säga ifrån, att så här får det inte gå till, men så rullade vi äntligen framåt och vi fick plats. Pjuh! Vis av erfarenhet hade vi nu med oss både ätbart, spel och pyssel. Färjeturen var dessutom både
kortare, mindre gungig och tillät besök på däck så det blev en riktigt mysig timme.
Så åkte vi igen, och åkte och åkte och åkte. Trötta, less, ville mest bara hem. Miljöerna var dock otroliga och en enkel kisspaus skedde med denna utsikt.
Inte förrän efter åtta dagar på kvällen satte jag upp tältet på gränsen till sverige och skickade resten av familjen att titta på bäcken som gränsade till campingen. Redan sex nästa morgon packade vi ner tältet igen, i regn såklart, vad annars? Och så
rullade vi igen, med barnen fortfarande i sovsäckarna och utan att ha ätit frukost. Den fick vänta till utanför Arjeplog, där vi fyllt på med kaffe, bulle och drickyoghurt. Så på det igen. Köra, köra, tjata, gnälla, köra, köra. Alfred sov en
stund och då var det lugnt, men det var tydligt att alla bara ville en sak. Komma fram!
I Lycksele blev det lunch på O’Larrys och äntligen fick Alfred sina fish and chips. Sen blev det skärmförbud och då somnade Svea. Ända till Junsele sov hon och då var det ju inte avskräckande långt kvar.
Vi kom hem! Trötta men glada. Många kramar blev det, från mormor, morfar och husvaktande farmor och farfar som haft det väldigt bra hemma hos oss. Det blev studsmatta och trädgårdstur bland jordgubbar, vinbär, tomater och gurkor. Mormor hade bakat bröd,
farmor lagade mat. Ja, det var himla skönt att vara hemma igen!