Lofoten dag 2
Jo, den här coola äventyrs-familjen vaknade vid halv sex och lagade kaffe och gröt på gasköket inne i tältet. Man kan nämligen vika undan golvet och ställa köken på gräset. Himla smart! Och mysigt att inte behöva lämna tältet annat än för att kissa sådär
tidigt på morgonen.
Vi satt i bilen kring åtta, med Tetris-packningen på plats i bilen. Efter en tankpaus där vi tankade in lika mycket kaffe och bulle som diesel så körde vi på mot norska gränsen!
Fast vi behövde stanna lite då och då. Inte bara för att kissa på fina platser, utan också för att väja för, och ta kort på, gulliga renar. Barnen hade lånetelefonerna i högsta hugg och ville helst inte missa en enda ren. Sen är det ju skönt att få röra
på benen också, härligt att inte ha någon tidspress och trevligt för en förälder att se sina barn leka bra tillsammans. Vi landade i att det var en bra grej att köra på onsdagen och sova en natt i Sverige, det gav resan ett välbehövligt lugn.
Så kom vi till fjällen och en viss upprymdhet spred sig bilen. Allt var ju så vackert! Titta där - och där - och wow. Så många vackra forsar, fina vatten, coola berg. Kamerorna gick varma och vi behövde pausa igen. Dansa lite. Busa lite. Kissa lite. Ringa
mormor och morfar. Sedan vidare mot norge!
POFF sa det och så var vägens mittlinjer plötsligt gula istället för vita. "Jag tror vi passerat gränsen nu" sa Daniel och strax därefter kom en skylt på norska. Vi hade bytt land och inte ens märkt det! Men det tog inte många
minuter innan det krävdes en paus igen, för om Sverige haft wow-faktor så var Norge magiskt 🤩
Bergen blev mer dramatiska, snöklädda och spetsiga. En ravinartad fors rusade fram bredvid vägen och när vi stannade på en vägficka såg vi en hängbro bara en liten bit bort. Absolut nödvändigt att utforska, trots täta pauser den senaste sträckan. Ser
ni bron på bilden? En i taget fick man gå över och det var lite läskigt. Vi gick barn och vuxen och försökte att inte luta oss för mycket mot räcket. Under oss var forsen rent av livsfarlig, men visst är det så ett äventyr är? Lite läskigt och lite
obekvämt, annars är det ju bara en vanlig bekvämlighetstur och inte alls lika spännande.
På andra sidan bron ledde stigar till små hytter och ut mot den dramatiska utsikten. Allt kändes på samma gång trevligt och häftigt och liksom… annorlunda.
"Nu måste vi köra en bit till, på det här sättet kommer vi ju aldrig fram!" Det var nog tur att klockan redan passerat elva och att det närmade sig lunch-tid. Annars hade vi kanske varit tvungna att köra förbi nästa sagolika ställe!
Jag tror det hette Jotunheim och det var så nära våra drömmars land som man kan komma. Nästan som om Ådalen ätit anabola och kullarna vuxit sig karikatyrlikt höga samtidigt som älven fyllts med glaciärblått vatten. Vid det här laget var Svea
trött och orkade inte riktigt med vår nivå av fascination, istället fick hon hoppa upp på ryggen och mysa en stund på väg ner till vattnet. Alfred sprang ivrigt i förväg och filmade med telefonen. Dags för lunch! På ett mycket bättre ställe än någon
restaurang kan erbjuda.
Vattnet var iskallt och glasklart. Jag la ut sjalen som sittplats och skruvade ihop våra kök, plockade fram gulasch och pasta carbonara på burk och började koka vatten medan resten av familjen gick på upptäcksfärd. Lite då och då kom de tillbaka med
skatter. "Titta så fina stenar! Alldeles platta. Jag hittade glas, det ska inte ligga i sanden." Sen åt Daniel och jag i lugn och ro, med utsikt över brant skog och fallande vatten. Barnen fick av sig kläderna och tog
ett iskallt bad 🥶 Tillslut var det skönt att landa i bilen igen.
En lång tunnel. Får på vägen. Små åkerplättar och ängar och överallt detta turkosblå vatten och de branta bergen. Vi åkte genom Sörlandet och passerade flera bommar som säkert stängs under snö-säsongen. Hytter och välskötta rastplatser var tecken
på en annan friluftskultur än hemma. Den här delen av Norge skulle vi gärna utforska mer! Sen kom havet, som en avlång sjö som bröt in i landskapet. Klipporna blev mer dramatiska och vi for genom ett landskap som både påminde om höga kusten, Bohuslän
och fjällen samtidigt, fast ständigt lite mer, större och häftigare.
Vad sa barnen om det hela då? Jo, de sov! Skönt, efter en lite orolig natt i tältet. Ända tills vi landade på Saltstraumens camping elvegard sov de i baksätet och sen tog det en liten stund innan de piggnade till.
Det här vackra landskapet har vi nu bortom alla "bobilar" och "kåmpingvågner". Daniel och Alfred gick ner till strömmen för att fiska när tältet kommit på plats. Svea och jag bäddade och fixade i ordning innan Daniel ringde och sa
att vi också måste komma för "det är så fint, ta med färgerna och böckerna så kan ni måla".
Det gjorde vi! Svea tyckte det var tråkigt och jag tyckte det var jätteskönt. En lång stund satt jag och försökte fånga de spetsiga bergen och det stilla vattnet medan hon muttrade, låtsades gå iväg och tillslut landade med ett spel. Hon stod ut ända
till min bild var färdig och det var dags för middag.
Men resten av dagen blev rolig för Svea! Medan vi satt och åt makaroner med tomatsås och torkad salami dök det upp en kompis på gungan. Marte sex år! Hon kikade hela tiden åt vårt håll medan hon gungade. Försvann sedan på sin sparkcykel innan Svea vågat
säga hej. Sen kom hon tillbaka och tittade bara på Svea. De gungade tillsammans. Fnittrade när de lyckades gunga tvilling. Hamnade på studsmattan och skrattade ännu med. Därmed var de kompisar och lekte resten av kvällen! Tänk att ha en bästa vän, en som gör dig varm och glad…"
Inte förrän strax innan nio kom vi i säng men då gick det snabbt att somna!
