sara.amsby.blogg.se

Om högtiderna är trampstenarna på livets stig, då är vardagen det som flödar däremellan. Allt det där som går på rutin, som att laga mat, duka fram, duka bort, diska, tjata, plocka, busa. Där finns också alla tankar, all trötthet och irritation, alla drömmar om nya äventyr och frustrationen när saker och ting inte blir som man vill. Jag är ett kärl som ständigt fylls på med kreativa infall, idéer och förundran över världen, men det där kärlet känns väldigt ofta skört och sprucket. Jag måste fylla på lagom, med rätt saker, och acceptera allt jag inte klarar. Jag är inte alltid så bra på det! 

Ni vet hur man konstruerar en bild av sig själv, det är väl det som kallas identitet? Och fyller den med all man skulle vilja vara. Min självbild har alltid legat någonstans nära Ronja Rövardotter och Madicken, fast kanske lite lydigare och pyssligare? Jag har tyckt om det starka, vilda och modiga. Känslan av att klara det mesta man tar sig för och längtan efter att vara ute i naturen. Det är bara det att både Ronja och Madicken är barn! Lekfulla barn med massvis av energi, stor företagsamhet och många tankar. Lite som jag var när jag var yngre. 

Vi tittar på nya Ronja-serien tillsammans nu, hela familjen, och jag funderar över hur Ronja skulle vara i min ålder. Är hon en Lovis som mjukt kretsar runt i borgen, bakar bröd och tar hand om andra? Har hon kvar sin energi och släpper lös den i naturen, i alla väder? Hur är Ronja som mamma? Och hur skulle hon tackla livet om hon blev sjuk, fick svårt att andas, om hon inte längre orkade springa fritt i skogen? 

Jag gör mitt bästa för att stoppa in astman i ett eget hörn av livet och fylla vardagen med så många fina stunder som möjligt, för både mig och andra. Efter förmåga förstås! Rita och skriva istället för att vara utomhus eller träna. Titta och passa istället för att busa och springa runt. Men det är jobbigt att bli trött allt för fort. "Mamma, du är bara trött hela tiden". Ja, så orättvist är det ibland! Det är tråkigt att vara den som behöver hjälp mer än man kan hjälpa. Jag saknar den bubblande känslan som uppstår när man flyger fram på stigar i skogen eller bara känner kroppen lyssna, svara och sprudla av energi. Trött! Det ingick inte i min identitet, att vara den där trötta som inte riktigt orkar vara med. 

Hade det varit någon skillnad om jag haft andra drömmar och planer för livet? Finns det någon underbar karaktär som man kan identifiera sig med, som helt enkelt är en trött mamma med en sjukdom som aldrig går över? Var är alla vuxna förebilder? De finns såklart, litteraturen är helt fylld med kämpande vuxna som knogar sig igenom livet trots diverse krämpor och besvär. Kanske är det helt enkelt vuxendomen, att vara trött och ändå lyckats leva, bidra, älska och njuta av livet? Att förstå att livet inte kommer att vara perfekt, att det ändå är väl värt att leva. 

Jag ser tillbaka på alla äventyr jag gjort, i skogen, bergen, ridhuset och i Afrika. En hel del av dem har jag klarat trots tuffa astmabesvär, och de har varit värda ansträngningen! De är en del av mig nu, min identitet och min berättelse. Nu gäller det att fortsätta skapa minnen, ta bilder och bejaka det fina i livet. Kanske blir det inte i form av fysiska utmaningar, jag kanske har nått en punkt i livet där stillhet och kreativitet behöver ta mer plats under större del av året. Det finns fina förebilder för det också! Konstnärer, författare, stillsamma vuxna. Kanske handlar det helt enkelt om att mogna, växa upp och känna sina begränsningar! 

Vardagen, den är framför allt lek, läxor, tjat, prat och en hel del gymnastik. Rutiner som vi klarar av och ett jobb som tillåter en hel del flexibilitet. 

Men för mig är vardag också mycket mediciner, stunder med nebulisatorn, en hel del vila och massvis med tankar och känslor att hantera. En balansgång helt enkelt! Igår valde vi att åka in efter en väldigt trött och ganska snurrig dag där anfallen kom tätare och tillslut inte riktigt släppte. I tid den här gången, innan läget blev kritiskt. Det blev en natt på sjukhuset med väldigt fint bemötande och snart få jag komma hem och jobba på med egna verktyg och mediciner igen. Förr eller senare är även denna våren över, och målet är att den ska ta slut innan jag gör det! Astman däremot, den får jag nog helt enkelt leva med.