Omhändertagande
Det är pollen i luften. Jag har känt av det sedan påsk men det har eskalerat senaste veckan. Tycker jag hanterar det bra numera. Ökar mediciner. Hintar till Jonas (chef) resan när jag själv börjar känna mig sårbar. Berättar hemma att jag känner mig påverkad. Berättar för andra mammor för att inte hamna ensam med kvarterets alla barn. Lejer bort skogsbesök och roddar om schema. Varslar om plan B framöver. Går hem tidigt när det behövs. Sover länge. Använder mask när jag inte behöver prata/umgås. Jo, jag börjar bli bra på hantering. Men det är inte alltid det räcker. Det är inte allt som kan kontrolleras.
Det är så mycket som känns bra i magen den här gången! Att vi var snabba på att åka in. Att jag blev väl bemött. Särskilt det senaste. En sköterska som hette Torbjörn och egentligen jobbade på ambulansen var dagens klippa. Jag försökte ringa på röda klockan i väntrummet - den med texten "vid bröstsmärta eller andnöd" - men ingenting hände. Så plingade någon på dörren utanför. Torbjörn kom och släppte in. Jag passade på att hejda honom innan han försvann.
Han ställde inga onödiga frågor. Slösade ingen tid. Gick inte ifrån mig. Tog väskan. Fångade en sköterska till. Sen lämnade de aldrig rummet. Berättade hela tiden vad de gjorde. Lyssna på lungor. Combivent. Kortison. Pulsoximeter. EKG. Blodgas. Även om syresättningen var bra förstod han läget. Att frånvaron av pip berodde på totalt täta lungor insåg han också. När en omgång combivent inte hjälpte valde han andra mediciner. Jag hörde dem diskutera, läsa i app, rådfråga bakjouren (vad det nu är). Syrgas för att hjälpa kroppen. Bricanyl rakt in i blodet. Adrenalin om utifall att reaktionen skulle vara allergisk. "Nu sticker det lite" sa han gång på gång. Jag kunde inte bry mig mindre. Hörde annan patient vråla i korridoren och tänkte att man reagerar väldigt olika på en akutsituation.
När det värsta släppt och jag kunde prata igen kom Torbjörn fram och pratade. La en hand på min arm.
"Sara" sa han "om någon ska trycka på den röda knappen, och det är det alldeles för många som gör, så är det du". Fast det hade jag ju försökt göra.
"Körde du hit själv?" frågade han. Men det gjorde jag ju inte. "Nästa gång ska du ringa ambulans. Jag jobbar på ambulansen i kramfors och under alla mina år har jag aldrig haft något så här kraftigt astmaanfall."
Men jag tycker inte om ambulansen. Jag upplevde att jag hade kontroll. Att vi gjorde vad vi skulle. Det var knappast det värsta anfallet jag upplevt. Framför allt slapp kroppen kämpa så länge den här gången. Ändå är det bra att höra. Att det här är svår astma. Ovanligt svår astma. Anfall att ta på allvar. Att inte bli ifrågasatt. Inte avfärdad. Att någon förstod att det var allvar hur bra min kropp än hanterade problemen. För mig var det nog skillnaden mellan att ha ångest idag och att känna mig trygg så här efteråt.
Lungorna fortsatte pipa trots upprepade inhalationer så mina superhjälte-sköterskor läste journal och såg att jag varit på IVA tidigare. Nu skjutsades jag dit igen för att få teofyllamin-dropp. I väldigt mycket bättre skick än sist när jag kom dit med en slutkörd kropp utan att den totala krampen släppt. I några timmar låg jag under övervakning med syrgas som stegvis sänktes, ett dropp som långsamt verkade och en puls som ökade av alla mediciner. Tillslut var det pulsen som gjorde att jag låg kvar under övervakning. Klockan sex hade jag fått nog och bad om att få komma hem. En snäll sköterska skarvade lite om maxpulsen och skrev ut mig med några förmaningar.
"Om du blir sämre i helgen kommer du tillbaka - innan det blir så illa igen. Du ser till att få komma direkt till IVA, jag är här hela helgen." Hon ville dessutom att jag skulle ha med mig den planen för framtiden och vara extremt tydlig i receptionen. De behöver få veta att:
- Jag måste få omedelbar vård.
- Att jag är en lugn patient men har svår astma.
- Att jag kan behöva skjutsas direkt till IVA istället för att mellanlanda på akuten.
Jag ska se till att ha det som meddelande på telefonen så att det kan läsas när jag inte orkar prata.
Trots allt kan detta anfall ha gett mer än det tog! Nu ska jag ha en lugn helg och känna efter noga när kroppen orkar vara på kontoret igen. Och så ska jag njuta lite extra av gårdagens absolut roligaste händelse:
Jag har äntligen pengar till en elcykel! Hurra 🥳 Nu ska jag bara provcykla och välja rätt ❤️
