Sjuåringen
Att fylla sju år. Bli stor nog för skolan. Stor nog för att ta konsekvenser. Stor men ändå liten. Sju år. Att börja läsa själv. Att tycka kompisar är viktigare än mamma och pappa. Att veta vem man är. Hur firar man en sjuåring? Och framför allt, hur firar
man ett barn som redan fått både cykel och fyrhjuling och därmed får skralt med presenter?
För Alfreds del var det inga problem alls. Han förstod själv att han redan fått mer än han kunde drömma om för ett år sedan. Fyrhjulingen, som plötsligt bara ramlade in på en pappa-impuls. "Köp en gott och blandat, det blir bra" tyckte
han. Ja, och så skulle vi fira med ett cykel-lopp såklart. Med kompisarna förstås! Och picknick. Det hade vi ju redan bestämt.
Så blev det! Men först fick han såklart sång och bricka på sängen, så som det ska vara. Finfrukost i ett kök jag pyntat kvällen innan. Croissant, vindruvor och melon. Alfred-tåget, flaggan och tåget med ljus precis som
på alla födelsedagar sedan han fick just de sakerna på sitt dop.
Jag insåg sentimentalt att alla vagnarna nu fyllts med ljus. Att det här är sista året som han firas med ljus-tåget. Tittade på min stora lillanpojke som glatt öppnade paket med böcker, en matlåda fylld
med godis, en miniräknare, en labyrint, fiskedrag och solglasögon. Lika glad för varje present, liten som stor. Sen bytte han om till cykelkläder. Sprang för att göra iordning cykel, hjälm och handskar. Jag packade
väskan full med go-fika. Så gjorde vi oss klara för livets första cykel-lopp.
Vi pratade om loppet i bilen. Om att vinna inte är viktigt - eller för Alfred kändes det viktigt men att det inte är viktigast. Det roliga är att cykla med kompisar. Få vara med i ett lopp. Det är många från cykelklubben i startledet. Sätt inte
förväntningarna för högt. Men nervös var han! Och uppspelt. Det var tur att kompisarna var på plats. De tre musketörerna. Där för att peppa varandra och tävla tillsammans.
Så gick starten och det var full fart direkt. Vi såg en röd tröja susa först av alla mot kurvan. Måtte han inte ta ut sig för tidigt nu! Fast vi känner ju de här killarna. Vet hur starka, snabba och uthålliga de är.
Nervöst spanade och hejade vi i kurvan, och där kom de! Först Alfred - heja heja! Därefter Melker - kom igen snart i mål! Och sedan Vilgot - kämpa, du klarar det!
Tre forsmo-killar som de tre första över mållinjen. Vinna är inte viktigt, nej visst, men oj så stolta vi var. ÄR!
"Jag sa ju det" sa Alfred bara. Sjuåringen som fick nummer sju på sin cykel. Som fick medalj runt halsen (precis som alla andra cyklande barn). Som fick vara en vinnare på sin födelsedag med sina bästa vänner ❤️
"Vad fick du för presenter idag, vilken present var bäst?" frågade Mira på väg tillbaka till bilen. "Cykelloppet var bäst" svarade Alfred och det upprepade han sen under dagen. Kompisar och rörelse före saker, så är och förblir
han, vår lille hjälte ❤️ Men dagen var ju inte slut för att man stått överst på pallen!
Vi tog med oss picknicken till stranden i Graninge! Trots kyliga vindar var killarna snart i vattnet, Alfred med håven i handen. Vid sidan om kompisar, cykel och fotboll är ju fiske det bästa man kan syssla med just nu! Fikat hade de inte tid
med på en lång stund.
Att Svea hade desto mer bråttom till godis-lådan och de andra godsakerna blir ingen förvånad över! Kanske inte heller att tjejerna både hann med gympa och bad på detta nästan-kalas i det fria :-)
Och det blev faktiskt fisk också, på världens bästa sjuårsdag! Det fixade pappan som är hjälte på mer än ett sätt just nu, med all rätt.
I bilen på väg tillbaka till forsmo summerade Alfred allt han redan hunnit få under dagen. Cykla och vinna och medalj, kompisar, fisk och bada, fika, böcker och allt det där andra. Ja det var då riktigt "najs" att fylla sju!